Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1940 - Tingsten, Herbert: Problem i svensk demokrati I. Vår parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbert Tingsten
nämna några etxempel, ministären Lindman bildades 1928, var visserligen
högerpartiet i riksdagen betydligt svagare än socialdemokratin, men högern
ansågs böra erhålla regeringsmakten på grund av sina mandatvinster vid
valen. Då Ekman blev regeringschef 1926 och 1930, var det på grund av
att hans parti särskilt framträtt vid den föregående regeringens fällande och
emedan det intog en dominerande mellanställning i de aktuella frågorna.
Då bondeförbundets ledare fick regeringsuppdraget 1936, berodde detta på
liknande överväganden; partiet, som i huvudsak samverkat med
socialdemokraterna från och med 1933 års uppgörelse men vid 1936 års riksdag
genom att ansluta sig till andra borgerliga partier störtat ministären
Hansson, intog nu samma nyckelposition som de frisinnade vid tidigare tillfällen.
Att den svenska minoritetsparlamentarismen fungerade utan svårigheter
berodde väsentligen på partimotsättningarnas jämförelsevis ringa skärpa.
Högern godtog demokratin, socialdemokraterna uppmjukade sitt program och
ställde efter nederlaget 1920 socialiseringstanken i bakgrunden. Då dessa
partier bildade regering, gjorde de intet försök ätt genomföra eller ens
aktualisera sina mera långtgående krav; de framlade förslag, som i
förhållande till partiprogrammet redan voro kompromisser, och voro beredda
till ytterligare kompromisser i utskott och kamrar. Det frisinnade partiet
ställde efter 1922 års folkomröstning sin idépolitiska samlingspunkt,
förbudsfrågan, på framtiden och var sedan redo till systematisk
kompromiss-politik. Någon s. k. kampregering, som utformat sina förslag med tanke
blott på den agitatoriska effekten och utan förhoppning om riksdagspolitisk
framgång, har icke uppträtt i vårt land. Kompromisspolitiken har
underlättats dels av de av regeringen tillsatta, men till stor del av riksdagsledamöter
bestående kommittéerna, vilkas betänkanden ge en uppfattning om det
parlamentariskt möjliga, dels av de för kamrarna gemensamma, proportionellt
valda, av administrativ sakkunskap betjänade utskotten, som äro väl skickade
att utforma de slutliga uppgörelserna. Förvaltningens självständighet har
angivit en ganska snäv gräns för regeringarnas administrativa maktutövning
och kan sålunda antas vara en bidragande orsak till partistridernas mildhet.
Det har ofta diskuterats, huruvida en regering använt sin utnämningsrätt
för att på ett obefogat sätt främja partipolitiska syften; att påtalade
tendenser i denna riktning äro föga markerade i jämförelse med utländska
förhållanden torde dock allmänt erkännas. Allt detta utgör en förutsättning för ett
gott parlamentariskt samarbete mellan skilda partier inom och utom
regeringen. Obstruktion har överhuvud icke förekommit, systematisk opposition
har varit en sällsynthet. Då en regering avgått på grund av nederlag i
riksdagen, synes konflikten åtminstone övervägande ha berott på sakliga
me-28 ningsskiljaktigheter. Minoritetsregeringarna ha icke ägt majoritetens förtro-
Tiden 1 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
