Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1940 - Tingsten, Herbert: Problem i svensk demokrati I. Vår parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Problem i svensk demokrati
dess folkliga och parlamentariska bas oproportionerligt stark ställning.
Särskilt för det största partiet, socialdemokraterna, kändes detta som en
orättvisa, allra helst som utsikterna att nä majoritetsställning syntes vara
ringa. Samtidigt som det klagades över regeringsmaktens svaghet förekom
därför, att man talade om en Ekmans eller det frisinnade partiets diktatur.
Det mera allmänna, icke uteslutande partipolitiskt betingade missnöjet kom
kanske tydligast till uttryck i fordran på ökad auktoritet hos regeringen;
med detta oklara ord menade man i grunden, att regeringen icke blott skulle
ha parlamentarisk grundval utan odkså stark förankring hos folket —
regeringen borde vara populär, representativ för nationen, icke bara en apparat
för utformande av riksdagskompromisser. Att minoritetsparlamentarismen
framkallade denna vaga känsla av tomhet i statsmaskineriets centrum var
kanske dess största svaghet. Det förelåg i Sverge en viss fara för en
utveckling, som en rad andra parlamentariska stater undergått: representation och
regering synas fungera uteslutande som marknadsplatser för intressena och
förlora all förmåga att verka som symboler för och eggelser till samlat och
energiskt handlande; en klyfta uppstår trots demokratin mellan de
politiska institutionerna och folket.
★
Det skede av minoritetsparlamentarism, som de gjorda reflexionerna
väsentligen gälla, varade i mera egentlig mening endast till våren 1933, då
den stora uppgörelsen i krisfrågorna slöts mellan socialdemokraterna och
bondeförbundet. Efter denna ägde ministären Hansson en fastare position
än någon tidigare regering efter 1920. En mera avgörande förändring
inträdde med 1936 års andrakammarval. Genom dessa fingo
socialdemokraterna flera mandat i den folkvalda kammaren än de borgerliga partierna
tillsammans; sedermera har också en potentiell majoritet i första kammaren
uppnåtts, d. v. s. en förstakammarupplösning skulle ge partiet majoritet.
Genom koalitionen med bondeförbundet skapades en majoritetsregering
med utomordentligt bred parlamentarisk bas, bortåt två tredjedels majoritet
i båda kamrarna.
Här skall ej göras något försök att karakterisera denna koalition och
bedöma dess hållfasthet. Vad som i detta sammanhang bör understrykas
är att diskussionen kring det svenska regeringssystemet efter koalitionens
tillkomst gått på helt andra linjer än tidigare. Sedan tre år klagar
oppositionen över regeringens styrka, emedan man förr beklagade dess svaghet.
Riksdagen säges vara endast ett redskap för regeringens vilja, den har i
en bekant fras karakteriserats som ett ministärens transportkompani. Det
talas om tendenser till diktatur, om ett halvt totalitärt system. Uttalanden i 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
