Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1940 - Wizelius, Ingemar: Storstrejken och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingemar Wizeliiis
ligiösa reaktion är känd och har även medfört ett par varma fiskar ät
socialismen, men detta har starkt motvägts av den medkänsla för samhällets små,
som aldrig övergivit honom. Utpräglat fri från det gängse högerskriandet
om Sverges nya storhet har han också varit." Men även Strindberg hade tigit
under storstrejken, och om han också — i motsats till nittitalisterna —
alltjämt var i hög grad produktiv, så bar dock hans nya arbeten, liksom deras,
ålderdomens prägel.
Kanske råkade Strindberg läsa Hedéns uppsats. Vare sig han läst den eller
inte, kan man emellertid säga att han besvarade den: våren och sommaren
1910 tog han parti för arbetarna och mot nittitalsdiktarna. De
tidningsartiklar, där han framlade sin ståndpunkt, väckte våldsam diskussion; de tigande
diktarne förvandlades plötsligt till talträngda diktare. Genom Strindbergs
ingripande klargjordes därför även nittitalisternas ställning, varvid det
visade sig, att Hedén riktigt tolkat innebörden av deras tystnad under
storstrejken.
Strindbergs angrepp mot nittitalet var bittert och i tonen ytterligt hätskt.
Han påstod, att nittitalisterna på alla sätt sökt förringa betydelsen av den
insats, han gjort, för att därigenom själva framstå i så mycket fördelaktigare
dager. Och han gjorde för egen räkning anspråk på att ha inlett inte bara
åttitalet med dess realism utan även nittitalet med dess romantiska
fantasidiktning. Strindberg hade otvivelaktigt rätt i sak, men det hade väl ändå
varit för mycket begärt, att motståndarna utan vidare skulle ha erkänt detta.
Därtill kom, att han genom överdrifterna i sin polemik direkt inbjöd till
motangrepp. Resultatet blev en häftig litterär sammandrabbning, vars
sensationella förlopp tog allmänhetens hela intresse i anspråk och fick den att
glömma, att en politisk motsättning här dolde sig bakom den litterära.
I Social-Demokraten framhöll Hedén, att vad som drivit Strindberg till
strid inte hade varit ett "blott litterärt — och allra minst blott själviskt
litterärt — utan ett socialt patos". Under alla omständigheter vågar man påstå,
att Strindberg inte drevs enbart av personliga prestigesynpunkter. Han
ställde sig solidarisk med arbetarrörelsen, just när den hade lidit ett svårt
nederlag och av många ansågs stå inför en omedelbar bankrutt. Storstrejken
utgör i själva verket den bakgrund, mot vilken Strindbergs framträdande
måste ses.
Han kunde inte heller ha valt en lämpligare tidpunkt för uppgörelsen med
nittitalet. Först i och med storstrejken hade dess i grunden reaktionära
karaktär klart kommit till synes. Genom att — år 1910 — sättas in frän vänster
fick angreppet en helt annan räckvidd, än det tidigare kunde ha fått.
Dessutom var det inte bara Hedén, som vid denna tid börjat undra, om inte
nitti-46 talet egentligen hade spelat ut sin roll.
Tiden 1 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
