Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1940 - Wizelius, Ingemar: Storstrejken och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Storstrejken och litteraturen
Nu efteråt är det lätt att se, att just år 1909 markerar nittitalets avslutning.
Leden började glesna. Levertin hade dött redan 1906, Geijerstam dog 1909
och Fröding, vars bana ju tidigt hade brutits, följde dem år 1911.
Produktionen sinade. Heidenstam hade — efter den nyss utkomna Svenskarna och
deras hövdingar — endast ett skönlitterärt arbete oskrivet, Nya dikter
(1915), Karlfeldt hade inte mer än två diktsamlingar framför sig (1918 och
1927), Hallström förmådde inte längre nä upp till sin ungdomsdiktnings
nivå. Det var endast Selma Lagerlöf och Albert Engström — vilka f. ö.
hade särskilt goda förbindelser med åttitalet — som alltjämt var verkligt
produktiva.
Men vad som avgörande anger år 1909 som nittitalets sista år, är något
annat: en ny författargeneration — som provisoriskt kallats tiotalisterna —
slog igenom året därpå. Det är den, som från och med år 1910 och fram till
slutet av tjugotalet helt dominerar vår litteratur. Tiotalisternas genombrott
stod sannolikt i samband med storstrejkens utgång, och därför kan man
påstå, att nittitalet upphör med storstrejkens slut.
Nittitalisterna själva uppfattade läget på ett annat sätt, och det skall man
väl inte förtänka dem. De menade, att det i stället var Strindberg, som spelat
ut sin roll. Sven Hedin uttryckte saken så här: "Man går förbi hans bostad
här i Stockholm med en känsla av att passera ett sorgehus, där båren redan
står bäddad. Och ändå sitter han där alltjämt och skriver, ensam med sitt
hat, och förtäres dag och natt av avunden, värre än kvinnan av sin
svartsjuka." Heidenstams inlägg var lika öppenhjärtigt, men betydligt
intressantare. Han ställer samman Strindberg och arbetarrörelsen, ja, anser dem vara
praktiskt taget identiska. Bägge har sett sin bästa tid. Det är tanken pä
storstrejken och dess utgång, som här ligger bakom.
Heidenstams svar lät vänta på sig ganska länge; det kom pä våren 1911.
Det var emellertid utförligt och trycktes i broschyrform under tieln:
Proletärfilosofiens förfall. Vad proletärfilosofi egentligen är för något, får
läsaren inte veta; innebörden torde närmast vara barbari eller kulturhat. "Sedan
medeltidens svartaste domedagsskräck har inte en sådan mardröm ridit
människorna som proletärfilosofien." Barbariet representeras inte så mycket av
arbetarna själva som av arbetarrörelsen och dess ledare, "folkprästerna".
Som en sådan betraktar Heidenstam även Strindberg: "Han diktar för trälar
och har trälatag. Han siktar för lågt. Han tror, att det höga är lögn. Hela
hans författarskap är klasskamp, vilken åsikt som än bildar hans tillfälliga
stridsrustning för stunden. Han finner det högst naturligt att kalla liberaler
och högermän för mördare och tjuvar." 47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
