Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1940 - Sölvén, Arnold: Ett Hägerström-brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett Hägerström-brev
ligt står tillsammans med vartannat, utan att det såsom tillsammans
verkligt upphäver vartannat. Om både mitt skrivbord och en fantasibild av
en centaur äro verkliga, måste också deras samvaro vara verklig. Då blir
det så, att om mina egna föreställningar kan det icke sägas, att de stå
tillsammans med annat verkligt blott genom att själva vara föreställda, så
att föreställningen om dem förmedlade deras tillhörighet till det allmänna
sammanhanget. Det är detta, som träder fram däri att vi betrakta det som
självklart, att vi verkligen ha vissa föreställningar. Då mena vi, att de
samma utan förmedling av min egen eller andras föreställning om dem
tillhöra det hela, som är verkligt. Här är det då icke fråga om den
verklighet utan vidare, som allt tänkbart måste ha, utan om en särskild
beskaffenhet hos det verkliga.
Men vidare: föreställningarna kan vi icke fatta utan att hänföra dem
på en person, som har dem. Denna persons egen tillhörighet till det totala
verkliga kan då icke själv vara förmedlad därav, att den är föremål för
föreställning. Den måste, för att dess föreställningar skall kunna utan den
nämnda förmedlingen höra dit, också själv direkt höra tillsammans med
annat verkligt. Men personen, hos vilken dessa föreställningar finnas, kan
icke för att kunna skiljas från andra personer vara en själslig enhet, ett
"jag" i andlig mening. Ty de olika "jagen", hos vilka föreställningarna
skulle finnas, måste, då de icke kunna skiljas åt genom sina särskilda
föreställningar, vilka ju själva förutsätta de olika jagens tillvaro, sammanfalla.
D. v. s. personen, hos vilken föreställningarna fins, blir icke en bestämd,
från andra skild person. Dessutom förutsätter detta, att de olika jagen
skulle finnas tillsammans med eller jämte varandra, att de vore rumsligt
skilda. Därmed är sagt, att när vi bestämma våra egna föreställningar
såsom direkt hörande tillsammans med annat verkligt, så förutsätta vi en
rumsligt bestämd person, som själv hör till sammans med annat verkligt
utan förmedling av föreställningar av honom, vilket är det som vi mena
med det oriktiga uttrycket: han fins verkligen i motsats till fantasibilden.
Vilken denna rumsligt bestämda person är, är i varje fall klart, i det vi
icke kan fatta föreställningarna utan att också ha en viss person framför
oss, på vilken vi hänföra dem. Men den j varje fall givne rumsligt
bestämde personen får sin karaktär genom att insättas i ett visst rumsligt
helt. Jag sitter här och skriver, och du är förmodligen i Stockholm. Alltså
utgår den renaste subjektivist för att få någon betydelse i påståendet, att
blott hans egna föreställningar äro verkliga, från en rumslig värld, i
vilken han själv lever, och som han icke utan motsägelse kan bestämma som
hörande tillsammans med annat verkligt därigenom att den är föreställd.
Vem som helst som överhuvud uppställer frågan: sann eller falsk? om en 87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
