Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1940 - Sölvén, Arnold: Ett Hägerström-brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arnold Sölvén
föreställning, han förutsätter därmed föreställningens egen verklighet i
angiven betydelse. Han kan icke antaga, att den själv hör tillsammans med
annat verkligt blott genom att vara föreställd, vilket skulle leda till en
regressus in infinitum. Men i och med antagandet av föreställningens
verklighet i angiven mening, antager han också tillvaron av en rumslig värld,
till vilken han själv, som har föreställningar, hör.
Men huru är den rumsliga värld, som var och en, som överhuvud ställer
en fråga om sanning, förutsätter, att bestämma?
För besvarande av den frågan tänker vi på vad vi menar, när vi
varsebliva något. Om vi ser bort från de reflexioner, som uppstå, när vi
sammanställa olika varseblivningar med varandra och hålla oss omedelbart
till uppfattningen, som föreligger vid själva varseblivningen, så finner vi,
att vi förlägger omedelbart det varseblivna till den rumsliga värld, till
vilken vi själva höra. Den ifrågavarande världen blir sålunda närmast
bestämd genom vad vi kalla varseblivningar. Men detta är icke
tillräckligt. Våra erinringar om förflutna varseblivningar bestämmer den tidsserie,
till vilken den hör. Ej heller detta är tillräckligt. Vi draga också ur vår
samlade fond av varseblivningar slutsatser, s. k. induktioner. Dit hör t. ex.
detta, att mitt skrivbord fins på sin plats även under den tid, som jag
icke varseblivit det. Dit hör också, att vi under vanliga förhållanden tro
på andra personers uppgifter om deras varseblivningar, varvid vi bilda
oss på grundvalen av våra egna erfarenheter vissa psykologiska
grundsatser om personernas trovärdighet. Om t. ex. en experimentator uppger
sig ha kommit till det eller det resultatet, och detta resultat bekräftas genom
andra experimentatorer, så tro vi på det. Det skulle alls ej stämma med
vår erfarenhet, om personer, oberoende av varandra med
uppmärksamheten spänd på saken sade sig komma till samma resultat — ha gjort
samma iakttagelser — och likvisst denna uppgift skulle vara falsk.
Så är i det hela iakttagelser och induktionsslut grundvalen för
bestämmandet av den rumsliga värld till vilken vi själva höra, och som vi alltid,
för att kunna tala om oss själva som verkliga, måste förutsätta. Denna
grundval är den enda möjliga, emedan vi endast därmed kan på ett
entydigt sätt bestämma den rumsliga världen. Det är nämligen härvid att
märka, att vi icke kunna efterfråga, om en föreställning är sann eller falsk
utan att förutsätta icke blott en rumslig värld in abstracto utan även en
redan bestämd sådan värld. Det är just det svåra felet hos filosofi i
allmänhet, att man tror sig kunna uppställa frågan sant eller falskt utan att
därvid förutsätta en viss värld. Men denna värld har själv blivit till för oss
genom varseblivningar, minnen och induktionsslut därur. Därför vore det
88 en motsägelse, om man för dess vidare bestämmande använde något annat
Tiden 2 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
