Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1940 - Sölvén, Arnold: Ett Hägerström-brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arnold Sölvén
böjer jag lika starkt som den slags subjektivism, som påstår, att
föreställningarna själva äro det enda verkliga, och att sålunda det föreställda självt
ingenting är. Nu är det emellertid så, och därpå beror Cullbergs
invändningar, att man i vanligt medvetande oriktigt tror sig komma åt en
verklighet, som vore något annat än det, som föreställes. D. v. s. den verklige
katten är något annat än den katt, som vi har uppfattning av. Den senare
vore blott en bild i oss, vilket i själva verket betyder, att vi i föreställningen
om katten föreställde blott en föreställning om katten. Denna föreställda
föreställning vore själv blott en föreställning om sig själv, och så in
infinitum. Emellertid blir den katt, som, såsom verklig, skulle vara något
annat än den föreställde, en högst mystisk figur. Vi vet om den endast
detta, att den är något annat än den föreställde. Och så skulle vi ändå
genom jämförelse mellan den bild av katten, som vi har, med den mystiske
verklige katten kunna avgöra, huruvida vår uppfattning är sann. När
Cull-berg säger, att de olika andarne med Gud såsom den förmedlande anden
är den verklighet, som består såsom något annat än det föreställda, d. v. s.
som objektiv verklighet, i hans mening, så säger han ju därmed, att ett
visst föreställt är något annat än det, som föreställes. Detta såvitt han
verkligen har någon föreställning om andarna och Gud. Har han inte det,
då kan han ju likaväl beteckna den objektiva verkligheten som rävsvans
eller gatsmuts . . .
Emellertid fins det en förklaringsgrund, som gör den vanliga tron på
en verklighet, som vore något annat än det föreställda, naturlig. Och
det är det till all forskning hörande X:et = det obekanta som sökes.
Därmed tycks vi ju förutsätta, att det fins något annat än det, som vi ha
föreställning om. Men låt oss se efter! Tänker vi på erfarenhetsmetoden såsom
den metod, varigenom vi bestämma den rumsliga världen, så är det klart,
att vi efter den metoden ofta måste stanna vid ett non liquet: d. v. s. det
blir en meningslöshet att bestämma något som helst vid valet mellan olika
möjligheter. Om jag varken har själv sett en omtalad hund eller fått någon
pålitlig upplysning om dess färg, så blir det meningslöst att säga, att han
är svart, fast jag väl kan säga, att han antingen är i det hela svart eller
icke i det hela svart. I sådant fall befinner jag mig i ett känslotillstånd
av ovisshet och strävar, såvitt jag är nyfiken, att komma från ovisshet till
visshet. Jag är nu emellertid här ingalunda i den situationen, att X:et eller
det obekanta ingenting överhuvud betydde för mig. I sådant fall vore en
problemräkning omöjlig. X infört i en ekvation skulle icke på något sätt
kunna användas, därför att det som sådant vore det okända. Det skulle vara
just den där verkligheten, som är att uppfatta blott som något annat än
90 det föreställda, vilket är det tomma intet. I själva verket föreligger här
Tiden 2 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
