Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1940 - Jonsson, Thorsten: Världskriget och egoismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thorsten Jonsson
försvar för det egna landets brutalilet. I Frankrike var det biand andra
Bergson som skötte om det försvaret. I uppsatsen Kriget mellan liv och
materia — jämte andra essäer om kriget ingående i en liten volym med
titeln Krigets betydelse — utvecklade Bergson 1915, att hans idé om livets
urimpuls, som alltid besegrar mekaniken och döden, direkt kan tillämpas pä
kriget, ty preusseriets innersta väsen är mekaniserad form och Frankrikes
innersta väsen är levande liv och därför kommer Frankrike att slå Tyskland;
självfallet. När Siwertz läste detta måste han ha dragit öronen åt sig, dels
därför att det är ett fall dä filosofin förmörkats och övergått i en lidelsefull
och tarvlig vitsighet, dels därför att Siwertz var tyskvän. Denna och liknande
företeelser måste ha tvingat honom att något revidera sin inställning till
handlingens filosofi, ehuru han inte övergav den.
Ett skäl till att han höll fast vid den var, att den för honom i sin kärna
var värdefullare än den materialistiska egoism, som han tyckte sig se på
många håll. Bland annat tyckte han sig märka denna egoism i
arbetarrörelsen. "Det är sorgligt men sant:", skriver Victor Svanberg i sin uppsats
om Siwertz i Poesi och politik, "i arbetarorganisationen ser Siwertz inte
en hjälp utan ett hinder för livets befrielse." Orsaken är naturligtvis den
att Siwertz inte haft någon kontakt med arbetare och annat enkelt folk, utom
som hyresgäst i skärgården. När Siwertz i sina böcker ska härma
underklassens egendomliga läten, märks det att han är ute pä hal is. Det heter
också om Lennart Ahlbom att han "aldrig egentligen umgåtts utom sin egen
klass och fick ett slags svindel vid att se ner i de avgrunder, som skilja
människor åt". Och när Lennart första maj 1915 står och tittar på
demonstrationståget och kommer ihåg att arbetarna skulle hindra kriget men
misslyckades, ter sig de förbimarscherande pä följande sätt:
Det var en liten spillra av fredens stora, i grund slagna armé, som tågade
förbi, led efter led i samma tunga, släpande takt. Grova gestalter, hoppressade,
förvridna av arbetet, otympliga i sina helgdagskläder. Dessa män, som skulle
imponerat i arbetsdräkt,–-— de sågo nu bara ohjälpligt, jämmerligt fula
ut. Just den misslyckade härmningen av överklassens dräkt gjorde att
demonstrationen, som skulle visa enighet och makt, mera såg ut som en ömklig vädjan
till den allmänna barmhärtigheten av de slagna trälarnas armé.
Lennart kände att hans ögon tårades. Han blev sjuk av blygsel.
Lennart blev så illa berörd, berättas det, att han måste springa in i en
port och gömma sig. Varför? Man undgår inte att lägga märke till med
vilken omsorg Siwertz beskriver hur grundligt tillplattade arbetarna är. I
själva verket var det nog så att Lennart, som nyligen grälat lidelsefullt med
en soldat i fredens armé, ungsocialisten Zähne, givetvis en stor fähund, kände
sig rätt belåten över nederlaget. Men Lennart är en hygglig människa, och
96 fast han sannolikt inte blygdes över arbetarnas misslyckande — det hade
Tiden 2 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
