Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1940 - Jonsson, Thorsten: Världskriget och egoismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thorsten Jonsson
Mauritz Fock säger sä här till Ove:
Vänta bara tills krigseldeii en vacker dag Hammar upp i hela vårt folk.
Då står dii plötsligt i eld och lågor invärtes, du springer med blodsprängda
ögon iväg för att få ett gevär med fast och slipad bajonett, och du vill finna
en fiende för att få njuta vällusten att döda. Du har allt det där i bladet.–-
Gosse lilla, du anar inte ännu vilka rysliga lymlar och slynor människorna i
allmänhet äro.
Det sensationella i sådana ord är inte erkännandet av viljan att döda,
utan att man erkänner sig ha denna vilja och ändå inte kallar den vid ett
vackert, aktivistiskt namn. Det är att erkänna människans potentiella
bus-aktighet.
I sin andra bok av samma karaktär som Blodet ropar, Det glömda landet
(hösten 1915) har Koch blivit tvärsäker på att han inte gillar vare sig
Hedins eller andras planer på ett svenskt ingripande i kriget, och det är
om sådana planer boken handlar. Mot polemiken kan man endast invända,
att Koch i hastigt mod glömmer bort att vissa aktivister motiverade sin
mening med att Finland skulle befrias och att rörelsen sålunda inte bara
gick ut på nationell självhävdelse av den brutalt vulgära typen. I övrigt
är resonemangen renhåriga och övertygande.
Koch visar sig här i likhet med Siwertz ha tagit intryck av en fransk
filosof, men Kochs lärofader är Tain€, som förklarat krigets och
revolutionens grymhet och mordlystnad med att den plötsliga allmakten och
till-låtelsen att döda utgör ett alltför starkt vin för den mänskliga naturen; "la
vertige vient, Thomme voit rouge, et son délire s’achéve par la férocité".
Martin Koch har inom sig känt "blodets hemliga kärlek till blanka vapen".
Få sätt och vis är han glad åt den, ty den förutan skulle människan vara
ännu mer värnlös i denna vrånga värld. Men den oroar honom; han gör
oupphörliga försök att ställa sig objektiv, att erkänna "blodets hemliga
kärlek" och ändå se den utifrån:
Om människosläktet inte nu i sin helhet går under — vilket är osannolikt —
och om människorna inte förändras till sitt väsen — vilket är absolut otänkbart —
så kommer framtiden att med teknikens vidare utveckling medföra våldsdåd av
sådan utsträckning, att affären Lusitania år 1915 skall synas ganska obetydlig.
Det torde inte löna sig att i detta sammanhang ens tala om de dagliga små
blodiga griserierna, med vilka alla de krigförande partema söla ner sig pä
samma sätt som knektar i alla tider ha älskat att söla ner sig.
Tillvägagångssätt frän trettioåriga krigets dagar gå igen ännu. Vad beror det på? Blodruset
och möjligheten att göra det onda. — Vad skulle hålla mördarehänderna
tillbaka? Det är ju goda och rättfärdiga gärningar. Och kristendomen stiger ju
automatiskt fram och försvarar alltsammans.
100 Man ska bara inte ha för hög tanke om människorna.
Tiden 2 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
