Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1940 - Jonsson, Thorsten: Världskriget och egoismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världskriget och egoismen
Man ska inte ha för hög tanke om människorna. Det är Martin Kochs
krigsupptäckt och utgångspunkten för hans stora roman Guds vackra värld.
Guds vackra värld kom Ot mitt under kriget, 1916, och handlar om
brott. Alla slags brott, snatteri, stöld, mord, våldtäkt, förskingring, dråp och
kriminell sexualitet. Martin Koch har öst ner i boken allt den kunnat
rymma av svensk brottmälshistoria, av tattarkriminalitet, av mörk övertro i
obygderna, av dystra vittnesbörd om industristädernas ruskiga sociala
förhållanden. Och när läsaren fått se dagsljus en stund, fått njuta en stunds
andrum tillsammans med hederligt och hyggligt folk, dröjer det inte
länge förrän författaren åter låter honom höra den röst som är en av den
svenska litteraturens mest genomträngande och fulaste, fikusen,
intjack-snoaren och hallicken (d. v. s. glädjegossen, inbrottstjuven och sutenören)
Frasse Karlsson-Gyllenhjelms hesa grändstämma. Han är själva
inkarnationen av karaktärslöshet, lättja, okunnighet, njutningslystnad, falsk
självömkan, alla de egenskaper som leder till brott. Och när han passerat
samtliga stadier utför, när han gradvis förfallit så att han är totalt slut och i
bokens nionde avdelning begår självmord i fängelset, har Martin Koch
ändå någonting i beredskap at läsaren, ett knockoutslag mot en naiv idealism,
som sannerligen redan är betydligt groggy efter de nio ronderna: bokens
renaste och vackraste flickgestalt blir på ett ovanligt rått och åskådligt
sätt lustmördad.
Guds vackra värld är säkerligen den bästa roman i brett naturalistisk
stil, som Sverge äger; den enda konkurrenten skulle vara Ivar
Lo-Johans-sons i julas utkomna Bara en mor. Den är vidare enligt vad de sakkunniga
påstår en av de skickligaste kriminalpsykologiska romaner som finns. Men
framför allt är den — enkelt formulerat — en ovanligt ruskig bok. Ruskig
mest därför, att den verkar sann, alldeles fri från det koketteri med
kriminalitet och buspsykologi, som sätter sin prägel på stora delar av modern
litteratur alltifrån Poe och den franska naturalismen, fri från det tidsmod
som gör att vi på lediga stunder finner det naturligt att läsa en
detektivroman och gör att Faulkners demoniska analyser kan fängsla mer än någon
annan modern litteratur. Martin Koch är som författare av en annan typ,
en egentligen blond svensk romantiker, en nittitalist fastän med ett
ovanligt väl utvecklat socialt samvete. Han är en man som gärna vill tala vackra
ord (och till och med i Guds vackra värld gör han ’det så snart han får
tillfälle), och eom har ett gammalt bondskt, svenskt, tryggt
rättfärdighets-patos. När det gäller Martin Koch, vet man att författaren inte har skrivit
om brott därför att han finner brottet pikant; han skriver om sådant där- 101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
