Tiden / Trettioandra årgången. 1940 / 106 (1908-1940) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1940 - Beyer, Nils: Stockholmsteater

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till en trasig arbetare — vi
tänker oss väl närmast en spansk
milissoldat — uppställd mot
muren och blickande in i
arke-buseringspatrullens gevärsmyn-ningar (en osynlig
arkebuserings-patrull som befinner sig ungefär
där publiken sitter). De är
vapenkamrater. De har kämpat mot
tidens brutala makter och lider
sitt stralf. Den röde soldatens
närvaro adlar Anna Sophie
Hedvigs gärning.

Lars Hanson som Gustav Vasa

I detta ögonblick är vi beredda
att acceptera stycket som ett
bestämt krav på varenda åskådare i
salongen att ta parti i en
kraft-mätning, som för Kjeld Abell,
när stycket skrevs, var det
spanska kriget, men som pågår i olika
former och olika situationer, så
länge barbarer regerar och
hederligt folk av sitt samvete tvingas
slåss. Det är dessa barbarer, som
den store affärsmatadoren i pjäsen representerar, en livsfarlig typ, som
absolut inte är komisk — men som alltså spelades komiskt. Den unga flicka
som representerar eleverna (på premiären Gunn Wållgren) var likaledes
för käck för att göra troligt att hon skulle ha själsligt knäckts av en aldrig
så grym föreståndarinna.

Och dock — det var ett regiarbete värt att nämnas med aktning, i
synnerhet i de lustspelsbetonade scenerna, av Alf Sjöberg. Det var en
föreställning, som trots allt hade varit förtjänt av ett bättre öde än den fick.
Anna Sophie Hedvig är ett skådespel med ett budskap från en verklig
diktare, och sådana är alltid och under alla förhållanden välkomna.
Teaterns uppgift ligger inte i att få oss att glömma, utan att komma ihåg —•
komma ihåg att människoandens revolt lever. Den skall vara ett trots allt.
Den skall förlossa oss från tidens ångest. Men denna uppgift sviker teatern,
om den inte griper in i tiden och gestaltar de stora, brännande,
livsavgörande problemen, utan räddhåga i repertoar och regi. Gör den det, kommer
inte heller publiken att förhålla sig likgiltig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>