Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1940 - Beyer, Nils: Stockholmsteater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mils Beyer
gestalterna i Andromake med ett mörkt ödesbetonat patos, som gjorde
föreställningen till en poetisk upplevelse. De vackraste lovord vill man
också ge Inga Tidblad och Edvin Adolphson som det kvicka och
hårdfjäl-lade kärleksparet Beatrice och Benedikt i Mycket väsen för ingenting, en
spirituell komedikonst, som kom de gamla replikerna att födas på nytt på
deras snabba och slagfärdiga tungor.
Det man kan beklaga är Dramatiska teaterns sed att vara så
sparsam på sina stora namn. De tas fram en eller annan gång under spelåret
—■ som ett slags gästspel — huvudsakligen för att rädda en "litterär"
föreställning med en speciell publikattraktion. Det mest karakteristiska exemplet
är Anna Sophie Hedvig, som borde ha spelats av Tora Teje, liksom i
Köpenhamn den utmärkta skådespelerskan Clara Pontoppidan gjorde
rollen till den förra säsongens största teaterhändelse. Anna Lindahl hade nu
fått den. Denna skådespelerska har en kysk charm och ett beundransvärt
klart sätt att säga sina repliker. Men hur lovvärt det än var att ge henne
en betydelsefull uppgift och hur bra hon än gick i land med den, gjorde
den inte rättvisa åt hennes konst, därför att den gick både hennes typ och
ålder emot. Det är andra slags roller hon skall ha.
Alice Eklund fick däremot antagligen sitt livs roll som Madame Sans
Géne, den frispråkiga tvätterskan, som inte låter imponera sig av Napoleons
praktfulla uppkomlingshov, och i samma föreställning återvände Olof
Molander som skådespelare till scenen med en utsökt polismästare Fouché.
Bland de minnesvärda insatserna må ytterligare nämnas Georg Rydebergs
nervöst intelligenta tolkning av Gustaf III i Kungens komedi, Marianne
Löfgrens moder i Vanartiga föräldrar (även där en inkongruens mellan
rollens och skådespelerskans ålder, som dock i viss mån övervanns genom
det ambitiöst "riktiga" spelet) och Hugo Björne som en förbluffande
auktoritativ officer och vetenskapsman i Vibrationer.
Esther Roeck-Hansen har haft en ovanligt god säsong med
svägerskan i Cocteaus stycke, vetenskapskvinnan i Vibrationer och den unga,
moderna, fördomsfria modern i Tony ritar en häst. Hennes spel har blivit
friare och låtit hennes stora personliga företräden komma mer till sin rätt.
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
