Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1940 - Lindberger, Örjan: Förlagsaktiebolaget Elefanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindherner
att verkställa denna granskrang i siiii isäng kl. 6 pä morgonen ined en
sekreterare vid sin sida. Ovettet effektuerades omedelbart per telefon. Om
sekreteraren invände, att redaktörn ifråga kanske icke var uppe så tidigt,
invände Northcliffe: "Jag är uppe. Dra honom ur sängen." Han hade inte
den minsta hänsyn fiir de arbetsförhållanden som råder på en
morgontidning.
Northolilfe var ingen hänsynsfull person. Han älskade att jämföra sig
själv med Napoleon. Han hade t. o. m. en vidskeplig tro på ätt hans
likhet till det yttre med denne garanterade honom framgång. Sedan han
blivit adlad till Northcliffe, signerade han ofta sina brev med ett N, som
till formen var en efterbildning av det N Napoleon begagnade.
Han terroriserade älla sina underlydande med sina pengar och sitt
nyckfulla humör. Han bluffade öin personal. Fem minuter efter det att han
fått höra en sak som just hänt eliter som bara tre visste var han nere på
redaktionen och anklagade patetiskt dess medlemmar för ohjälplig slöhet,
därför att de inte visste detta, det var ju en allmänt känd sak. Iblarid
nedlät han sig att förklara sin metod. Han sade: "En tidning kan inte
hållas i kontakt med realiteter, med allt smått och stort som händer dag
för dag, om den inte har någon som. vaktar, lyssnar, går omkring och
plockar upp som en elefant än en stor trästam med nyheter än några
små strån skvaller. Folk som bar till uppgift alt sitta vid sina skrivbord
bestämda timmar dagligen duger inte till det." Men han själv dög, menade
Northcliffe, och så kallade han sig själv elefanten.
Det är alltså härifrån Wodtehouse har fått namnet på förlagsaktiebolaget
Elefanten. Det är synd att Wodehouse, som är en komisk skribent med
högt driven teknisk skicklighet, varken besitter Dickens’ hat mot humbugen
eller Thackerays skarpblick för hyckleriet. I så fall kunde nämligen
uppslaget med Elefanten ha resulterat i en stor roman. Ämnet är storslaget.
Men Wodehouse har inte den behövliga kapaciteten. Han kan inte
avslöja Northcliffe, för hans böcker är själva typiska produkter av den
norChcliffeska aerean inom litteraturen, prov på vad den industrialiserade
framställningen av förströelseböcker kan åstadkomma. Det är alltså i
egenskap av exempel på en viss aktuell tendens på bokmarknaden, som jag
dragit fram Wodehouse, och det är också i egenskap av typfigur
Northcliffe har nämnts. Någon invänder, att Northcliffe inte var bokförläggare,
att hans varor bestod av tidningar och tidskrifter. Den invändningen
framhäver bara en viktig sak till: i vilken hög grad sensationstidningarna och
veckopressen påverkat den läsande allmänhetens smak. I själva verket var
det de, som i England och Amerika lärde den stora allmänheten att läsa
160 — man behöver bara erinra om att det var Strand Magazine, som lanserade
Tiden 3 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
