Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1940 - Litteratur - Rosenberg: Demokratie und Sozialismus (Westerståhl)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
bild han ger av Marx, där den
revolutionära demokraten får träda fram på
bekostnad av arbetarledaren, innehåller
säkert ett stort mått av berättigande men
den tillåter inte andra väsentliga moment
att framträda. Är 1848 trodde sig Marx
liksom alla demokratins anhängare i
Europa vara nära den första stora segern,
skriver Rosenberg. De andra folken hade haft
blicken riktad mot Frankrike, och så fort
Paris arbetare i februari utfört sin
framgångsrika resning så spred sig den
revolutionära vågen över Tyskland, Polen,
Österrike, Ungern och Italien. Mellan dessa
demokratiska och nationella rörelser i olika
länder existerade en form av verklig
internationell samhörighetskänsla, ett
medvetande om att strida för samma mål mot
gemensamma fiender. Den första
interna-tionalen bildades för att äter samla de
rester av denna internationella solidaritet
som fanns kvar efter revolutionernas
nederlag, för att ge de demokratiska
folkrörelserna en gemensam generalstab. Den
första internationalen byggde på
solidariteten mellan folken, mellan fåtalsväldenas
undertrycka massor, icke på en speciell
arbetarsolidaritet. Arbetarna skulle enligt
Marx gå i spetsen för proletariatets
frigörelsekamp men de utgjorde själva
endast en del av proletariatet. Motståndaren
var den fåtaliga bourgeoisien. Men Marx
utgick ingalunda, skriver Rosenberg,
såsom andra internationalens män ofta gjort,
från en grundläggande skillnad mellan
borgare och socialister, där borgare
betyder alla som inte rösta socialistiskt. Han
ville samverkan med andra partier,
närhelst detta kunde tänkas påskynda
revolutionen, och stod alldeles främmande inför
de tendenser till skråpolitik och medveten
isolering, som kom att utmärka många av
andra internationalens partier.
I inställningen till kriget framträder
enligt Rosenberg skillnaden starkast mellan
de båda internationalerna. Marx och
Engels betraktade kriget som ett medel för
politiken, ett medel som lika gärna kunde
tjäna den revolutionära saken som den
reaktionära. Ingen svag neutralitet eller
formell fredsbekännelse från arbetarnas sida,
utan tvärtom koncentration av alla
proletära och revolutionära krafter mot huvud-
fienden, var deras ståndpunkt. Andra
internationalen har däremot ständigt bekant
sig till pacifismen och främst härigenom
förhindrades den att driva en realistisk
världspolitik för socialismen. Genom
resolutioner mot kriget och dunkla hotelser
mot de kapitalistiska regeringarna
upprätthölls en formell radikalism. Men attityden
av protest och isolering blev ödesdiger.
Man höll sig borta från de områden, där
den avgörande maktkampen pågick, tills
man plötsligt 1914 stod hjälplös inför
världskriget. Minoriteten inom andra
internationalen, revisionismen, hävdade en
mer realistisk politik och dessa
marxkriti-ker voro i själva verket "mycket bättre
marxister än sina radikala motståndare".
Marx har alltid fordrat att arbetarna
praktiskt skall utnyttja de politiska
möjligheterna.
De missgrepp, som Rosenberg anser att
andra internationalen gjort sig skyldig till,
synes honom ha givit fascismen dess
möjlighet att vinna framgång. Författaren
rekommenderar därför en återgång till den
gamla traditionen för demokratisk politik
i Marx’ och första internationalens anda:
bred folklig politik inåt i kamp mot de
besittande och en aktiv demokratisk
utrikespolitik. Tecken på en nyvaknande
internationell demokratisk solidaritet
finner författaren i sanktionerna mot Italien,
i de internationella brigaderna och i
engelska arbetarpartiets antifascistiska
utrikespolitik. De västeuropeiska demokratiernas
krigsförklaring mot det nazistiska
Tyskland betraktar säkert Rosenberg som en
handling i full överensstämmelse med
Marx’ utrikespolitiska maxim:
koncentration mot huvudfienden.
Enligt Marx är historien uppdelad i
tydligt urskiljbara faser, de begrepp och
bestämningar som karakterisera en epok
kunna ej överflyttas till en annan.
Rosenberg talar däremot om social demokrati i
det antika Rom likaväl som i nutidens
Amerika. Som nämnts menas med social
demokrati ej ett fixerat samhällsskick utan
folklig kamp mot de maktägande och
besittande överhuvud. Det gemensamma i
denna strid som förts under sä skilda tider
kan inte vara målen, själva de sociala
förändringarna, ty de ha givetvis tänkts helt
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
