Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1940 - Fredriksson, Karl: Inrikeskrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inrikeskrönika
kan inte gäma bestridas. Strax före krigsutbrottet hade vi i riksbankens
guld- och valutaförråd en reserv, som om guldet räknas till dagskurs
uppgick till 2,150 miljoner kronor. På ungefär ett balvår efter krigsutbrottet
hade skett en avtappning med 750 miljoner, eller drygt en tredjedel. Mot
denna avtappning i betalningsmedel svarar säkert en betydande ökning i
våra förråd av lagrade importvaror. Men större delen får nog anses bero
på den förut nämnda prisförskjutningen och tvånget att importera för våra
ökade rustningar. Skäll kriget vara länge — vilket man får lov att räkna
med — tvingas vi att åteTStälla balansen, och det måste nog främst ske
genom att importen stramas åt.
Summerar man dessa tre stora poster, försvaret, försämringen för vår
utrikeshandel och hjälpen till Finland, kommer man upp till belopp, som
även med en mycket optimistisk uppskattning måste taxeras till minst någon
miljard per år. Man kan med samma rätt gissa på en och en halv eller upp
emot två miljarder. Summan är väldig, men trots allt icke så stor att den
ger anledning till panik. Vår nationalinkomst beräknas under ett årtionde
ha ökat med drygt tvä miljarder. Detta innebär, att vi skulle kunna tåla
hela den ökade belastningen och ändå ha kvar till en minst lika god
standard som vi hade vid förra toppkonjunkturen 1929. En sådan beräkning
löser icke i ett trollslag hela det väldiga komplex av anpassningsproblem
som den aktuella situationen bjuder. Men jämförelsen kan ändå vara nyttig
som en erinran om att vi faktiskt har ganska hyggliga möjligheter att slå
oss fram, bara vi är beslutna att genomdriva en anpassning med kraft
och energi och efter något större linjer än vi under fredsförhållanden är
vana vid.
I ett läge som det nuvarande får man gäma en oreflekterad benägenhet att
hänsynslöst pressa ned utgiftsposterna utan att närmare pröva verkningar
och skälighet. Denna tendens kan få tråkiga verkningar för de socialpolitiska
framstegen, om vi inte håller ögonen öppna. Det är sant att vårt folk måste
skära ned sin standard avsevärt. Men det är därmed ej självsagt att
nedskärningen skall i första hand gå ut över eller över huvud taget gä ut över
vår socialpolitiska standard. Denna standard är ju nämligen på det hela
taget tillmätt för att fylla människornas nödtorftigaste behov och just
ingenting därutöver. Ett exempel är folkpensionerna. Beloppen av dessa räknades
ut 1935, med hänsyn till vad folk vid den tiden nödtorftigt kunde reda sig
pä. Departementschefen försummade ej att understryka, att också dessa
belopp i vissa fäll måste betecknas som otillräckliga, även om de var
någorlunda drägliga i de allra flesta fallen. Men detta var 1935. Sedan dess har, 199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
