Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1940 - Tingsten, Herbert: Problem i svensk demokrati II. Val och folkomröstning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbert Tinj^sten
tiker och vetenskapsmän betecknats som väsentligen en följd av
proportio-nalismens olycksbringande verkningar. Under 1920-talets debatter i Sverge
utalades att den allmänna politiska olust och den parlamentsleda, som
förmenades förgifta den svenska demokratin, skulle vara en följd av det
proportionella valsättet. Intet är mera vanligt och mera orimligt än att i
lösningen av denna fråga se en huvudorsak till demokratins blomstring eller
förfall.
I Sverge introducerades det proportionella systemet vid
författningsrevisionen 1907—1909. Det har sedermera omformats och utbyggts i olika
riktningar. Några detaljer i systemet äga en viss originalitet. Särskilt gäller
detta de bestämmelser som underlätta dels karteller mellan partierna, dels
fraktionsbildningar inom partierna. I det hela syfta dessa bestämmelser
till att ge skilda riktningar ett så långt möjligt mot deras styrka inom
valkretsen svarande antal mandat. Samma syfte har man velat tillgodose
genom beslut om utvidgning av valkretsarna vid val till andra kammaren.
Enligt en linje i debatten om det svenska valsättet har detta likväl
kritiserats på grund av att det icke medför fullständig proportionell rättvisa.
Denna kritik är otvivelaktigt riktig så tillvida som valkretsindelningen leder
till att partierna i andra kammaren icke med nödvändighet erhålla samma
representation som deras röststyrka i hela landet ur proportionalistisk
synpunkt skulle betinga (motsvarande resonemang gäller tydligen landstingen
och därmed första kammaren). I regel blir följden av det bestående
systemet att de mindre partierna bli i någon mån underrepresenterade, d. v. s. de
erhålla färre mandat än om hela landet utgjorde en enda valkrets. Så t. ex.
stodo vid 1936 års val 21,000 röster bakom varje socialistiskt och 19,000
röster bakom varje kommunistiskt mandat, under det att en riksdagsman
ur folkpartiet genomsnittligt stöddes av nära 14,000 väljare; för
socialdemokraterna, högern och bondeförbundet låg däremot samma siffra mellan
11,500 och 12,000. Vid flertalet andrakammarval har partiställningen dock
endast med 5—10 platser förskjutits på grund av detta förhållande.
Särskilt folkpartiet, respektive det frisinnade partiet, som nästan genomgående
blivit underrepresenterat på grund av valkretsindelningen, har framfört
kravet på en ändring. Enligt ett av ministären Ekman år 1932 framlagt
förslag skulle ett s. k. utjämningsförfarande ordnas på så sätt, att trettio
andrakammarmandat förvandlades till s. k. riksmandat, om vilka partierna
skulle kunna tävla med särskilda rikslistor; riksmandaten skulle fördelas
mellan de partier, som lyckats få någon valkretskandidat placerad, i sådan
ordning att partiernas sammanlagda antal mandat komme att svara mot
deras röststyrkor inom hela riket. Detta och landra liknande förslag har
230 understötts av kommunisterna, som jämväl filrlorat j)ä den nuvarande
Tidkn 4 . ]9’10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
