Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1940 - Thulstrup, Åke: Gamla illusioner och nya mytbildningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Thuhtrup
Även Esséns skildring av fredsverket i Paris innehåller åtskilliga
oklarheter och tvetydigheter. Det är inte för mycket sagt, att Essén under sin
skildring av fredskongressen i Paris och dess verk framträder som
Tysklands advokat med anlitande av metoder, som inte är rekommendabla vare
sig inför domstol eller i historiska verk med anspråk på vederhäftighet.
Först och främst måste en formell invändning riktas mot att 1919—20
års freder betecknas som en "kartagisk fred". Kartago blev, om jag minns
rätt, förstört, under det att Tyskland tjugo är efter Versailles-fredens
avslutande hade hunnit med att inkorporera både Österrike och
Tjeckoslovakien och därmed kom i besittning av ett väsentligt större område, än det
riket innehade 1914.
Att 1919—20 års freder var hårda mot de besegrade staterna bestrids
inte. När sammanfattande omdömen fälls om dessa fredsuppgörelser, bör
det emellertid även framhållas, att dessa medförde en befrielse av mer
eller mindre undertryckta nationaliteter, till vilken världshistorien inte
känner någon motsvarighet. Essén gör sig skyldig till den rena, rama
propagandan, när han efter att på s. 253 ha konstaterat, att fredsuppgörelsen
inte blev någon samförståndsfred — däri har han naturligtvis rätt —
fortsätter: "Med det enda, för övrigt ganska diskutabla undantaget av
Nationernas Förbunds skapande blev emellertid fredsuppgörelsen i allt
väsentligt raka motsatsen, nämligen en av de segrande makterna de besegrade
påtvingad underkastelsefred, betingad helt och hållet av segrarnas exklusiva
intressen, dessa därtill ofta mycket kortsynt fattade." Möjligen anser Essén
Nordslesvigs återlämnande till Danmark inte väsentligt. Men vad sägs om
Estlands, Lettlands, Litauens, Polens, Tjeckoslovakiens och sydslavernas
förvärvande av nationella rättigheter? Tillhör inte heller dessa nationers
erkännande soni suveräna stater de väsentliga dragen i 1919—20 års
fredsuppgörelser? Den invändning, som här är tänkbar — nämligen, att de nya
staternas erkännande utgjorde ett led i ententens bemödanden att hålla
centralmakterna nere — är inte hållbar, ty England och Frankrike visade
sig under fredskonferensen i Paris sitta inne med endast ett mycket
begränsat inflytande över nyordningen i öster.
Det är sant, att de fjorton punkter, som president Wilson i januari 1918
lade fram, tidigare med vissa reservationer hade godkänts av England och
Frankrike. Men det är också sant, att den tyska regeringen vid samma
tillfälle förkastade flera av dessa punkter. Varför nämner Essén
ingenting om detta förhållande? De tyska och österrikisk-ungerska
regeringarna reserverade sig främst mot de punkter, som ansågs utesluta de
expansionsplaner, med vilka centralmakts-regeringarna vid denna tidpunkt ännu
240 umgicks. När det ryska m,otståndet var slut, och ryssarna i mars 1918
Ttden 4 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
