Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 4, 1940
- Wizelius, Ingemar: Sven Lidman och unghögern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingen kan på allvar konkurrera med hans hjältedåd. Han har kört en
gärdsgårdsstör i låret och fått ett gapande sår, men hellre än att låtsas om
skadan, förblöder han. Thuru-Gabriel sitter vid dödsbädden och gråter.
Samuelsson begraves under militära hedersbetygelser. Thure-Gabriel
betalar; han har ”inte sparat på något”. På graven reses ett väldigt
granitblock med en lång inskription, som slutar:
Ej veklig klagan, blott saknad tung,
blott sorg var spord.
Till hjältens ära, som dog så ung,
ej föllo ord.
Det är ingen tillfällighet, att citatet är från Fänrik Ståls sägner:
”Oäktingen — den av okända föräldrar födde — proletären och ungsocialisten,
beväringsmannen 113 Samuelsson stod för Thure-Gabriel som en värdig
like till hjältarna från finska kriget. I hans ilskna och svultna, av verkliga
oförrätter förpinade hjärta hade undret spirat, han hade blivit gärningens
och bragdens bärare — den utvalde.”
Det är berättelsen om ungsocialistens omvändelse och hjältedöd, som
är det centrala i romanen; inte episoden med det planerade kungamordet.
I Samuelsson hade ”folksjälen tagit gestalt”. Det finns ingen anledning att
misströsta om svenskarna, det visar hans exempel: ”han, den ständigt
missnöjde, som deklamerat stora fraser, hade i handlingens ögonblick blivit
en ordkarg hjälte”. .Arbetarna är i grund och botten präktiga människor;
det är bara de rätta ledarna, som fattas dem. De längtar — omedvetet —
efter att kuvas, att underordna sig en starkare vilja. De behöver män av
typen Thure-Gabriel Silfverstååhl.
Han är en boren härskare. Det fanns ”det vissa något i hans väsen, som
bjuder lydnad och underkastelse, det låg omkring honom en atmosfär av
höghet, som krävde respekt och på något fördolt sätt framtvingade
beundran”. Han kuvar truppen lika eftertryckligt, som hjältarna i Sven Lidmans
dramer kuvar kvinnor; hans maktkänsla har en erotisk anstrykning.
”Han kände denna psykiska maktkänsla som en kvinna förnimmer sin
skönhet och dess makt över männen. Han kunde plötsligt känna hur något
fyllde hans kropp, hur hans blick blev fast och klar, och han rörde sig
med en känsla av att gå genom tunn, tunn, solklar luft — utan tyngd,
utan motstånd.
Och i de ögonblicken märkte han alltid hur truppen böjde sig hängivet,
nästan med något av kvinnlig tillbedjan under hans befallningar, hur varje
hans ord blev avlyssnat, varje hans handling beundrad av dessa trettiotvå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 03:20:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tiden/1940/0256.html
