Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 4, 1940
- Wizelius, Ingemar: Sven Lidman och unghögern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sällskap, och jag skall här bara citera gamle Carl David af Wirsén; den
dikt, som strofen hör till, skrevs är 1906:
Och dock var folket än i våra bygder
i fjol berett att offra liv och blod,
ty det bevarar fädrens dygder
och det har kvar sitt gamla mod.
Ack, tro på folket, icke på den liga
som lösen tar från ”folkets hus”!
Blott då kan Sveriges ära stiga
förnyad upp ur splitets brus.
Folket är utan skuld till det skedda, och det är i grunden ofördärvat. En
viss respekt för folket måste ju också ligga bakom unghögerns accepterande
av en rösträttsreform. Men motiveringen utgick ingalunda från verkligt
demokratiska ideal, och syftet var nationalistiskt. Så skriver Vitalis
Norström — juni 1905 — i ett brev till Henrik Hedlund: ”Nya folkkrafter
måste fram till användning i det allmännas tjänst. Den oinskränkta politiska
rösträtten är en lika stor politisk nödvändighet. Denna synes mig vara ett
oeftergivligt villkor för en nationell lyftning, vilken mycket väl kunde
hållas inom den monarkiska styrelseformens ram. Tänk om det nu funnes
något initiativ på höjderna! Sällan eller aldrig ha utsikterna tecknat sig så
gynnsamt för en kombination av nationella mål och demokratiska medel.”
Men Norström blev snart desillusionerad. Reformerna gick långsamt och
den efterlängtade lyftningen infann sig inte. Man måste finna på någon
utväg, som snabbare förde till målet: att väcka upp den hårt
inslumrade nationalandan. I ett brev till Molin — den 17/10 1906 — undrar
han, vart den nationella samlingen tog vägen, och han tror sig kunna
konstatera, att den endast varit en hastigt övergående stämning. Men själv har
han en ny idé: att vädja ”till folksjälens omedelbarhet”. Det är en
trängande nödvändighet att släppa tanken på reformer:
”Kom ej heller här med ’egna hem’, norrländska odlingar, rösträtt,
utveckling av vår industri, folkförsäkring, upplysning o. s. v. Ej ens sådant,
hur bra det än må vara, räcker till. Utan är för sig taget blott palliativ.
Nej, det finns allenast ett medel att väcka vår nationalanda, vilket vi saknat
i 100 år eller också haft blott i de ömkligaste dimensioner: utrikespolitik,
helst en farlig och djärv. Den som kan skapa en utrikespolitisk affär, som
griper den svenska folksjälen i dess djupaste grund och ruskar upp den,
han är också den svenska statsenhetens och statsordningens nygrundare.
Ingenting vore för oss lättsinnigare än att försumma tillfället till ett —
krig, helst ett farligt. Detta påstående dikteras just av besinningsfullhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 03:20:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tiden/1940/0260.html
