Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1940 - Cederwall, Gustav: Hur England finansierar kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur England finansierar kriget
m
gränsat och att det sannolikt icke räcker till för detta krig. Den kände
nationalekonomen J. M. Keynes vågar för Englands del icke räkna med
ett frivilligt sparande på mer än 400 milj. pund, en siffra som dock kanske
är något för försiktig. Man har emellertid på detta område inga
hållpunkter för någon mera exakt beräkning.
Dessutom kan emellertid staten låna från ytterligare ett par källor. Det
kan vara rimligt, att reinvesteringar i byggnader och maskiner m. m. under
kriget i viss mån uppskjutas, och de avskrivningsbelopp, som företagen
eljest skulle ha använt härför, kunna de i stället låna till staten. Keynes
beräknar för England att ide på detta sätt disponibla summorna skola uppgå
till 150 milj. pund årligen. Dessutom kan ett land låna från utlandet eller
ta hem av sina placeringar i utlandet. Särskilt gäller ju detta ett så rikt
land som England med dess stora tillgodohavanden utomlands. Det är
emellertid en omdömesfråga, i vilken takt man anser sig kunna och böra
tära på dessa. Keynes anser härvidlag en årlig summa av 350 milj. pund
vara rimlig.
Naturligtvis går det att låna ändå mera. De anförda uppskattningarna få
kanske betraktas som alltför försiktiga. Och staten kan säkert få låna
ytterligare. Kreditsystemet är ganska elastiskt och i sista hand går det att
falla tillbaka på Bank of England. Men om sä sker, kommer köpkraften
att bli för stor och en prisstegring oundviklig. D. v. s. då får man den
inflation, som skulle förhindras. På sätt och vis kan man säga, att
upplåningen också i så fall motsvaras av ett sparande. Prisstegringen leder till
ökade inkomster för företagarna, vilka icke hinna göra av med hela
ökningen utan spara en större eller mindre del av denna. Även om det
givetvis är ofantligt mycket bättre att profitörerna spara sina merinkomster än
att de leva upp dem, så vore det ändå bättre, om de aldrig hade erhållit
dem, d. v. s. om t. ex. allmänheten i första omgången sparat sina utgifter i
motsvarande grad. Kontentan härav är emellertid den, att staten icke —
om en inflation skall kunna undvikas — får låna upp mer än en begränsad
summa. Denna blir större, om det frivilliga sparandet kan befrämjas
genom effektiv propaganda. Men summan räcker ändå endast till för en
mindre del av krigsutgifterna. Summerar man Keynes uppskattningar,
er-hålles ett belopp av 900 milj. pund. Sir John Simon ämnar emellertid låna
över 1,400 milj. pund. Är det troligt att sparpropagandan skall göra detta
möjligt? Eller är det icke mera troligt, att den väg, som finansministern
slagit in på, betyder en fortsatt måttlig inflation (en viss prisstegring har
redan inträffat och i den mån priskontrollen verkar effektivt och andan
bland företagarna blivit en annan än under förra kriget, kan inflationen i 279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
