Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1940 - Carlsund, Otto G.: Tvärsnitt genom nutida svensk konst II. Måleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto G. Carlsund
talets feymbolister voro i all sin virrighet och med diverse
infernofunderingar åtskilligt trevligare. Till de acceptabla men inte särdeles roliga
verken hörde slutligen tavlorna av Patrik Reutersvärd och Axel Sjöberg.
I salen bredvid hade inhysts ett ganska blandat sällskap. Där hängde
Dardelska fantasier och det sobra porträttet av den kortspelande herrn i
närheten av Kylbergs underliga ooh högt skattade teleplasmatiska
formationer, den här gängen utan bruksanvisnling. Kylberg har nämligen infört
den förståndiga metoden att låta tavlorna beledsagas av en beskrivning på
hur han uppfattat motivet ooh vad han avsett. Bredvid Dardel hängde
Ragnar Sandberg, (om vilka två jag talat i föregående artikel) och däremellan
hade man försåtligt sprängt in dukar av Tor Bjurström. Denne är för mig
ett fullkomligt oläsligt kapitel i svensk konst, alldeles som Mollie
Faust-man, hur förtjusande båda än äro som privatpersoner. Vidare funnos där
några ganska svaga dukar av Tor Hörlin som är mera muräl- än
staffli-målare. Några färggnistrande dukar av Nils Nilsson fullbordade den väggen.
Nils Nilsson biter sig mer och mer in i sitt manér. Hur länge han kan hålla
på utan att arten går över i rena larviglieten kan jag inte svara på. Mycket
av det han gör påminner oroväckande om Chagall, en av storheterna i
modernt parismåleri. Man kan inte svälja hur mycket manierism som helst, och
har man en gång sett ett tiotal dukar av Nilsson kan man honom utantill.
Långväggen mitt emot hade på vänster flank Jolin och på höger Erik
Byström. Jolins måleri, som till formen är sig likt i alla skiften,
representerades här av ett par stockholmsutsikter, ett damporträtt, och den
synnerligen goda akvarellen "Arilds hamn". Ibland får Jolin sin färg att lysa
bättre i akvarellen och så var fallet här. "Arilds hamn" bröt sig ur
kollektionen på ett markerat sätt. Den är faktiskt en liten pärla och typisk för
det bästa i Jolins konst.
Erik Byström lär vara en ungdom som "lovar mycket" och sanningen att
säga hör han nog till de intressantaste i den kommande generationen. Hans
sätt att förenkla formerna till några väsentliga figurer utan något
överflödigt detalj broderi, är verkningsf ullt och särdeles personligt. Men han är
ojämn t. o. m. inom ramen för en och samma tavla. Ena partiet kan vara
väl genomtänkt odi riktigt utfört, medan det andra slarvas bort. Sä hade
han t. ex. ett stilleben där en fotogenlampa med vitt oljehus och blå fot,
en balustervas och en spegel utgjorde huvudingredienserna. Detta parti var
utmärkt gjort. Men bakgrunden till detta, ett slags landskap i vilket en
röd stuga på ett provocerande sätt satts in som färgklick, var helt och hållet
misslyckad ooh förstörde den eljest goda effekten.
Mellan Jolin och Byström hängde några luftiga landskap av Nording och
374 några mindre luftiga av Martin Åberg. Den förre är sig lik i sin spröda.
Tiden 6 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
