Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1940 - Tingsten, Herbert: Socialdemokratin och försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbert Tingsten
tiska försvarsnihilismen, som förut propagerats, blev genom krigsårens
erfarenheter diskrediterad. Dess främsta argument — "vad kan det tjäna till" —
hade visats vara ohållbart. Denna på tusentals möten uppställda fråga hade
av händelserna besvarats. En rad unga ledande socialdemokrater drogo
konsekvenserna av det skedda och övergåvo den ovillkorliga avrustningslinjen.
På 1917 och 1920 års kongresser stodo P. A. Hansson, Sandler och Möller
i huvudsak på samma ståndpunkt som Branting. Vid den sistnämnda
kongressen tog partiet utan opposition avstånd från försvarsnihilismen och samlade
sig efter några minuters debatt kring en ny programpunkt i försvarsfrågan.
Ställningstagandet år 1920 blev på viktiga punkter riktningsgivande för
den framtida utvecklingen. Erkännandet av den nationella enhetens värds
har blivit alltmera ovillkorligt. Den principiella försvarsnihilismen har
sedermera överhuvud icke hävdats och den praktiska försvarsnihilismen har,
i den mån den blivit av betydelse, rört sig med andra motiv än tidigare.
Betecknande är att ordet försvarsnihilism under den följande tiden användes
endast i förklenande betydelse. Även personer, som verkat för total nationell
avrustning, ha med skärpa förklarat sig icke vara försvarsnihilister, ordet
har ansetts känneteckna en föråldrad och övergiven uppfattning. I det
följande skola därför andra uttryck begagnas om de grupper, som företrätt
den absoluta avrustningslinjen. Men det bör ihågkommas, att
avrustnings-strävarna under senare år haft alldeles samma målsättning som
försvars-nihilisterna för trettio år sedan, nämligen det svenska försvarets fullständiga
avskaffande utan samband med internationell avrustning.
Denna meningsriktning gjorde sig likväl icke starkare gällande under
åren närmast efter världskriget. Den vid 1920 års kongress markerade
enigheten blev under några år bestående. Denna enighet byggde på klarhet om
de närmaste framtidsmålen och på en av det internationella läget betingad
oklarhet rörande de aktionslinjer, som på längre sikt kunde komma i fråga.
Sverge borde ansluta sig till Nationernas förbund, som kunde tänkas bli
ett organ för en överstatlig rättsordning, och det borde nedskriva de
rustningar, som beslutats vid krigsutbrottet och isom icke längre i sin helhet
voro behövliga. Man befann sig, som en politiker från ett annat parti
(K. G. Westman) yttrade, "på cyklonens baksida", och att en minskning
av försvaret var möjlig hävdades inom alla partier; frågan var hur långt
man skulle gå. Men i övrigt var framtiden oviss. På vissa håll inom partiet
räknade man med att Nationernas förbund skulle bli av tillräcklig styrka
för att avgöra alla tvistefrågor utan anlitande av våld. Man tänkte sig också
möjligheten av att förbundet organiserade en internationell militär- eller
422 polismakt och samtidigt förbjöd nationella rustningar i de till förbundet
Tiden 7 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
