Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1940 - Tingsten, Herbert: Socialdemokratin och försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Socialdemokratin och försvaret
icke kunna väntas bli av någon direkt betydelse, att förbereda en aktion,
som förutsattes icke skola komma till stånd. Det är naturligt att i sådana
lägen stora väljargrupper ställa sig likgiltiga eller avvisande till
försvaret. Politiken i försvarsfrågan blir därför gärna en pendling mellan
extrema ståndpunkter. Den grundläggande svårigheten ligger naturligtvis,
såsom nyss antyddes, däri, att ett försvar icke kan improviseras; i annat
fall vore det naturligt, att man ett år vore avrustningsvän, ett annat
rust-ningsivrare.
Dessa synpunkter bidraga till förståendet av den socialdemokratiska
opinionens växlingar i försvarsfrågan. Partiets majoritet har svängt mellan
den absoluta avrustningslinjen och en utpräglad försvarsvänlighet. I stort
sett lia svängningarna stått i relation till det utrikespolitiska läget; under
lugna tider har man velat avrusta, under oroliga tider har man velat
bevara eller stärka försvaret. Försvarsnihilismen 1910 skilde sig frän
av-rustningsivern 1930 huvudsakligen därigenom, alt den förra med nej
besvarade frågan, om Sverge kunde försvara sig, under det att den senare
förnekade, att någon risk, som det fanns anledning att ta hänsyn till,
förelåg. Men det bör beaktas, att för varje svängning den positiva
ståndpunkten blivit mera utpräglad och mera allmänt godtagen. Under det
senaste skedet var man redo att upprusta före det stora krigets utbrott, medan
man år 1914 ännu ställde sig utanför den borgerliga samlingen i
försvarsfrågan.
I försvarsfrågan har förelegat en motsättning mellan den ledande
gruppen och den stora massan av förtroendemän och medlemmar, som pä andra
områden saknar motsvarighet. Partistyrelsen och särskilt de främsta inom
denna synas ha varit mera genomgående försvarsvänliga än
riksdagsgruppen, och inom båda dessa kategorier har under de kritiska perioderna
uppfattningen varit en annan än pä partikongresserna. Vid två tillfällen, 1911
och 1932, synes partiordförandens auktoritet ha hindrat
kongressmajoriteten att stadfästa en rent negativ linje. Detta märkliga förhållande kan delvis
förklaras av att de ledande varit mera påverkade av den i regerings- och
riksdagskretsar traditionellt härskande meningen och att de i högre grad
haft blicken fäst på det politiskt möjliga än partiets flertal. Därjämte
förefaller det, som om en mera ingående och permanent kontakt med
försvarsproblemen varit ägnad att inge skepsis mot den rena avrustningslinjen;
en rad exempel finnas på politiker, som efter ett grundligare studium av
dessa problem övergått till en relativt försvarsvänlig uppfattning. Därmed
bestrides icke, att även personer, som inträngt i försvarsfrågan, varit
för-svarsnihilister och avrustare. Men det synes sannolikt, att av partiets
förtroendemän många utanför den rikspolitiskt verksamma gruppen låtit sig 427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
