Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1940 - Carlsund, Otto G.: Tvärsnitt genom nutida svensk konst III. Måleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olto G. Carlsund
andra. Saftlöst och matt äro de ord som falla en på läpparna. Och det
bestående intrycket är att hela deras produktion är komplett onödig.
Vill man gå in på enskiMheter vid en analys av den nämnda gruppens
verk, måste omdömet mera än annars präglas av var bedömares personliga
smak, då här nästan totalt saknas alla de objektiva hållpunkter för ett
bedömande, som borde finnas i all konst. Att man då gudskelov iskall finna
elt och annat ting ganska behagligt att se på, vill jag inte förneka.
Ture Bosin hade bland sina fem dukar, gott och väl två som voro rätt
skapliga, nämligen "Fält vid Alvaret, Öland" och "Järnvägsvagnar". Frans
Michael Kempes tre dukar voro samtliga vackra, kultiverade och av en
måttfull kolorism. Hanqvist hade en badrumsinteriör och ett stilleben som man
utan obehag kunde betrakta, medan i ett självporträtt, som ur formsynpunkt
var bra, den blåkalla färgen tog kål på alla sympatiska intryck. Hedqvists
van Gogh-effekter i dyrbara ramar lämnade en rätt kall, men tydde på en
talang som inte borde sumpas ned i pasticher. Fritz Holmer hade en
trädgårdsport som var ganska vacker, medan de övriga två dukarna voro
blod-fättiga, i en snål, kylig grön ton. Om de övriga icke nämnda kunna
skiljaktiga meningar råda. För min del fann jag dem likgiltiga. Direkt onjutbar
var Harald Lindberg. Han körde med "härdare tag" och hade en kladdig färg
i mörkare skala än de andra.
I allra bjärtaste kontrast till denna "unga konst", som trots sin färdighet
verkar både efterbliven odh desorienterad, står Arvid Fougstedts,
representerad i en enda tavla, interiören från konstakademien som han kallar
"Rit-skolan". Men det är en typisk Fougstedt till komposition och kolorit.
Uppfattningen av motivet är klassiskt, i det att proportioner och rymdverkning
äro illusoriskt "riktiga". Man njuter tavlan utan ringaste besvär, man slipper
försätta sig i träns för att förstå den. Den utgör varken ett surrealistiskt eller
expressionistiskt färgformproblem, utan är rätt och slätt ett stycke
arrangerad natur, men långt ifrån sådant att en kamera skulle förmå återge det ens
tillnärmelsevis så "riktigt". Skillnaden mellan kamerans mekaniska och det
konstnärliga seendets verklighet skulle kunna utgöra ämne till en
avhandling; vare nog sagt om man påpekar att det enas och det andras världar
äro i grund olika. Ögat ackomoderar ideligen; det reftekteranide sinnet
väljer och vrakar bland väsentligt och oväsentligt och tvingar ögat att ge
det väsentliga större plats. En kameralins har inte de möjligheterna, den
sväljer varje detalj okritiskt.
"Ritskolan" är en av de intressantaste dukar av Fougstedt man sett på
länge. Den har samma dokumentariska värde som en komposition med
liknande motiv av Elias Martin. Skulle man våga en anmärkning skulle det
442 gälla tekniken, vilken var något lösare än den man vant sig vid att uppskatta,
Tiden 7 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
