Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1940 - Wellander, Erik: Bottenskolan än en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bottenskolan än en gång
urskiljas, blott de icke övergå till en särskild för dem tillrättalagd linje inom
enhetsskolan utan stanna i folkskolan. I stället för att fä en undervisning, som
fortskrider i takt med deras begåvningsutveckling, skola de hoppa över en
klass, d. v. s. den enskilde lärjungen hänvisas att på egen hand rätta till
vad skolorganisationen gjort galet. Om något är ägnat att för den tvekande
riktigt klargöra hur föga den sexåriga bottenskolan är lämpad för
stadsbarnen, psykologiskt och pedagogiskt, så är det detta av herr Helger förordade
organiserade hoppande. Pedagogiskt sett är överhoppning av klass lika
olämplig som kvarsittning: bådadera innebär att en lärjunge brutalt ryckes ut ur
ett stadium i en fortlöpande studiegång och huvudstupa kastas in i ett annat,
som bättre svarar mot hans utvecklingsstadium.
Den studiegång som herr Helger rekommenderar är sålunda exempelvis
denna: tre år i den allmänna folkskolans normala takt; så ett år i
fördubblad takt, med bredvidläsning av en kurs motsvarande fjärde och femte klassens;
sä åter ett år i folkskolans för ett osovrat lärjungematerial avsedda takt; så
fyraårig realskola i pressad takt, med ett nytt språk i var klass de tre första
åren men utan den större åldersmognad, som annars lättar denna fyraåriga
kurs; summa nio år i en besynnerligt ojämn och ryckig takt. Härmed är
att jämföra en studiegång med fyra klasser i folkskolans normala takt och
fem år i realskolans normala takt, summa likaså nio år. Man skall verkligen
ha ett ganska okänsligt pedagogiskt samvete för att kunna på allvar
rekommendera den ryckiga studiegången.
Men det allra märkligaste återstår. Den folkskoleklass, som ur herr Helgers
synpunkt bäst lämpar sig att hoppa över, är den femte. Detta innebär att
urvalet måste ske i fjärde klassen, alltså precis på det stadium, som enligt
herr Helgers försäkran är för tidigt för ett tillförlitligt begåvningsurval.
De mest begåvade kunna alltså vid denna tidpunkt urskiljas, blott de icke
övergå till en särskild linje utan hoppa till sjätte folkskoleklassen, där de
åter komma in i en för deras utvecklingstempo alltför långsam studiegång.
När allt kommer omkring tycks det enda betydelsefulla vara att barnen
redovisas vid sjätte folkskoleklassens avslutning. Om de blott passera detta
grindhål, ringa är allt annat sedan: svårigheten med begåvningsurvalet,
bibehållandet av samma klasslärare, den socialt fostrande klassgemenskapen. Kvar
står endast bottenskoleprincipen, men utan annan motivering än den
ursprungliga skråmässiga.
Överhuvud är herr Helgers hela argumentering så bunden av konservativa
skråsynpunkter att man oupphörligt frestas att fråga: Varför?
"En bottenskola eller grundskola, som förtjänar en sådan benämning, måste
utgöra ett avslutat helt." Ja det säger herr Helger, men varför "måste" den 477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
