Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1940 - Lundkvist, Artur: En amerikansk dramatiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
sociala dramatik, som dominerat den engelskspråkiga scenen alltsedan Shaw
gjorde rent hus med den fördröjda romantiska teatern.
Anderson menar med Goethe att dramatisk poesi är människans förnämsta
skapelse hittills och han bekänner med Shaw sin tro på teatern som en andens
katedral. Hans fasta förhoppning är att teatern ska växa ifrån denna
journalistiska dramatik som omedelbart avhandlar livets praktiska sidor och åtminstone
ibland sträcka sig mot den poetiska tragedins högre rymder. Han förutser
att den nu förhärskande förnuftsmässigheten ska efterträdas av en tid som
åter tror. Men vad denna tro ska gälla, sedan människan "förlorat sin visshet
om frälsning genom laboratoriearbete", det förmenar han sig inte veta, då
han själv blott äger den tron att människan ska få en tro. Att den ska medföra
ett behov för poesi efter vår svältdiet av prosa säger han sig emellertid inte
betvivla; ty trots alla förändringar är människan oförändrad på djupet, är
alltjämt ensam och full av fruktan "i denna ödsliga region av kretsande
eldar". Han har också djärvheten förmoda att publiken redan med otålighet
väntar på teaterstycken som åter upptar frågan om människans plats och
bestämmelse "i profetiska snarare än prosaiska termer". "Det åligger
dramatikern att bli poet", förkunnar han, "och det åligger poeten att bli profet,
drömmare och uttolkare av släktets dröm." Mänskligheten ska inte alltid
förbli sådan den nu är, men vad den ska bli beror på vad den drömmer och
eftertraktar. Genom sitt inflytande på vad släktet drömmer har teatern mer
än någon annan konstart makt att bestämma dess utveckling, förmenar
Anderson. (Såsom den fullblodsdramatiker han är bortser han därvid från
till exempel romanens betydelse.)
Hela hans bana har, som han själv säger om 0’Neill, varit en strävan bort
från realismen. Och realismens alternativ har för honom varit poesin,
versdramat. Han nämner tre föregångare som stått vid sidan om den
samhällskritiska, journalistiska realism som inleddes av Shaw (typiskt nog tre teaterns
förnyare av irländsk härstamning) : Synge, 0’Casey och 0’Neill. Han
erkänner deras lidelsefullt tragiska uppfattning, deras starka poetiska känsla;
och han betecknar 0’Caseys "The Plough and the Stars" som det bästa
samtida stycke han någonsin sett. Men han förnekar att någon av dem kan
ställas vid sidan av de bästa klassikerna och han anser det bero på att de
inte är poeter (alltså inte använder sig av versformen). Den bästa prosa
i världen är på scenen underlägsen den bästa versen, fastslår han. Innehåll
och känsla är beroende av formen och det är ofrånkomligt att poesin är
känslans verkliga språk. Under känslans påfrestning brister teaterns ordinära
prosa samman i det oartikulerade, alldeles som i verkliga livet. Därav
här-484 leder, påpekar han, den gängse kulten av det outsagda, den sorts kulmina-
Tiden 8 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
