Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1940 - Litteratur - Olivecrona: England eller Tyskland (Westerståhl) - Lundkvist: Amerikas nya författare. Lundgren: Thomas Mann. Söderhjelm: Sillanpää. Linder: Bo Bergman (Th. Jonsson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
508
förordet. Där talas om "desperation" inför
den senaste utvecklingen, om
nödvändigheten att se till den framtid som följer efter
kriget och om att Tyskland har reella
förutsättningar att bereda "lugn och ordning,
arbetsro och stabil ekonomi".
Olivecronas grundinställning är inte bara
olustig den är också felaktig. Maktens
apo-logeter ha alltid haft fel, när de ansett
styrka och effektivitet vara de enda
faktorerna som bestämt den mänskliga
sammanlevnadens utformning. Små stater ha under
alla tider kunnat erövras av större, svaga
människor och klasser ha ständigt kunnat
fullständigt exploateras av starkare. Det
märkliga är, att utvecklingen hittills aldrig
definitivt tagit den riktningen, att den inte
resulterat i en centraliserad och
oemotståndlig maktkoncentration. Det beror på att
det ständigt har funnits ett tillräckligt antal
människor, som skattat frihet och humanitet
högre än den mest förmånliga anpassning.
Jörgen Westerståhl
AKTUB LUNDKVIST: Amerikas
nya författare.
iJUSTAr tllNDGBEN: Thomas
Mann.
HKNNING- 8ÖI)EBHJE1>M:
SUIan-paä.
STEN LINDER: Bo Bergman.
Verdandis småskrifter nr 423, 429,
425 oeii 431.
Bonniers, Stockholm 1940. Pris
1 kr.
Av den laddning verdandiskrifter som
utkommit i år behandlar fyra litterära ämnen.
Av dessa fyra höjer sig en alldeles avgjort
över skriftseriens vanliga nivå, och två är
bra, och en är tråkig.
Den anmärkningsvärda är Artur
Lundkvists skrift om Amerikas nya författare.
Lundkvist har tidigare skrivit en
verdandi-skrift om Dreiser, Lewis och Sherwood
Anderson, som var mera genomsnittlig. Den
nya behandlar författare som ligger honom
mer om hjärtat än åtminstone de båda
förstnämnda. Den är välskriven på ett
koncentrerat vis, och den innehåller mycket:
fjorton författare har han fått med, och fått
profil på.
Artur Lundkvist har som kritiker av ame-
rikansk litteratur utfört en verkhg
pionjär-gärning i Sverige. Under de senaste sex,
sju åren har han praktiskt taget ensam
hållit svensk pubhk i kontakt med den htterärt
vägande amerikanska diktningen. Den nya
skriften kan betraktas som ett i högsta grad
läsbart litet kompendium över hans artiklar
under dessa år.
Detta kompendium har sin personligt
färgade begränsning. För det första befattar
det sig inte med struntlitteratur; Borta med
vinden och Nordvästpassagen och andra
litteraturens syltpannkakor behandlas inte här.
För det andra saknar man i framställningen
någon gäng ett samhällsperspektiv. Detta
betyder inte att man beklagar frånvaron av
en snabbt hopvispad sociologisk inledninr;,
som skulle ha trängt ut ett eller annat
för-fattarporträtt ur skriften. Men något
påpekande av ett sammanhang här och var skulle
säkert inte ha skadat. Om William Saroyan
anmärker Lundkvist att han i sina noveller
företräder depressionsårens arbetslösa
ungdom. Det är träffande: The Daring Young
Man in the Flying Trapeze har just
karaktären av att vara skriven under påtvungen
overksamhet, i ett torftigt rum vid en
fattiggata. Men när Lundkvist skriver om
Hem-ingways hjältar att deras "öde framstår i
sista hand som en social nödvändighet",
glömmer han att göra de självklara men i
en skrift av denna karaktär lämpliga
påpekandena, att huvudpersonen i Och solen
går sin gång är en efterkrigsprodukt och
att de problem, som Harry Morgan möter
i Att ha och inte ha — planerad och
skriven under trettitalet, efter kraschen 1929 —
är Hemingways mycket speciella version av
allmänna sociala svårigheter. Hemingways
hjälte på trettitalet är inte lik hans
tjugutalshjälte, och det har delvis sin grund i de
sociala förhållanden som författaren
upp-levat.
En begränsning av ett tredje slag är att
Lundkvist inte riktigt gillar htteratur med
social propaganda i. Han menar att
litteraturen bör vara någonting finare än
propaganda. "Ingenting tycks vara svårare
att förena än sociala studier och
inträngande människoskildring. Den tendens
till rationalisering och tillrättaläggning av
det psykologiska som hör ihop med det
starkt markerade samhällsintresset medför
Tiden 8 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
