Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1940 - Litteratur - Lundkvist: Amerikas nya författare. Lundgren: Thomas Mann. Söderhjelm: Sillanpää. Linder: Bo Bergman (Th. Jonsson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
ständigt en schablonmässig
människoframställning." Riktigheten i stort sett av detta
påstående torde vara svår att bestrida, men
det kan inte hjälpas att Lundkvist i sin iver
att demonstrera detta förhållande ibland gör
det lite lätt för sig. Han försummar
exempelvis inte att beträffande Steinbeck göra det
— givelvis riktiga — påpekandet, att
människoskildringen i Vredens druvor är
tillrättalagd för att passa in i ett "schema av
livstillit och framtidsförhoppningar" för en
viss samhällsklass. Det är det som är felet
med denna annars pampiga bok. Men när
han talar om Riddarna kring Dannys bord
påpekar han inte, att dess psykologi också är
schematisk, nämligen följer den enklare
humoristiska litteraturens flabbschemata; ty
bortsett från ett och annat lyckat påhitt är
denna roman en övervägande konstgjord
bok, trots att den blundar för de sociala
aspektema. Av samma skäl vill man
opponera när Artur Lundkvist om den socialt
programmatiske naturalisten James T.
Far-rell säger att hans framställning "sluter
lufttätt kring personer och scener". Andra
läsare tycker sig bakom den omständiga
och bitvis förfelade detaljrikedom i Studs
Lonigan och i A World I Never Made med
dess fortsättning (som är bättre än Studs
Lonigan) höra en personlig och alls inte
temperamentslös röst predika revolt mot en
miljö, där alla frihetsimpulser stöter mot
en mur av fattigdom, futila vanor och grå
husfasader. Denna opposition mot den
insnörda barndomsmiljön är, oavsett alla
olikheter i övrigt, lika personlig som Henry
Millers avsky för businessmentaliteten i New
York, och det är den som ger Farrells
författarskap den dikteriska innebörd och hans
psykologi något av den sprängverkan som
Lundkvist efterlyser. Man misstänker att
Artur Lundkvist skulle haft lättare för att
se det om Farrell inte varit en
programmatiskt sociologisk författare.
Om man till slut anför, att man av
pedagogiska skäl kan anse det i övrigt
briljanta porträttet av Hemingway modellerat i
alltför hög relief, kan tycka att det
effektfulla i hans författargestalt framhållits på
bekostnad av det vardagligt humana som
finns där, fördolt för den valörblinda
svenska kritiken — så torde man ha ägnat sig
tillräckligt åt felfinnandets motion. Gäller
det utforskandet av de områden i ett
diktverk, där en författares livskänsla och
innersta personlighet skymtar, förfogar Artur
Jjundkvist över känsliga instrument som inte
står andra till buds. Man kan till exempel
se det på hans analys av Faulkners senaste
roman The Wild Palms; det är ett
mästerstycke av inkänsla, som ingen annan svensk
kritiker skulle kunna göra efter även om
han bekvämade sig att läsa boken.
Förträffliga i detta avseende är också porträtten
av Wolfe, Caldwell, Prokosch, Miller.
Precisa värderingar av artistiska kvaliteter
finner man i avsnitten om Bromfield och Dos
Passos. Med de sidor som väcker
motsägelselusta är Lundkvists verdandiskrift en
lärorik, ofta beundransvärd och alltigenom
stimulerande bok.
Värdefulla skrifter är också Gustaf
Lundgrens om Thomas Mann och Henning
Söderhjelms om Sillanpää. Den förra söker
inordna Thomas Manns produktion under
frågan om det inbördes förhållandet mellan
anden och livet; det är, menar Lundgren,
grundproblemet i hela hans diktning, vilket
i olika avskuggningar dyker upp i alla hans
centrala verk. Sannolikt är det riktigt; men
det förefaller som om författaren likväl
ägnat proportionellt alltför stort utrymme åt
saken. Sålunda är huvudpunkten i hans
redogörelse för Lotte in Weimar det
påpekandet, att Goethe, "den åldrige skalden
och vismannen", under sin långa inre
monolog i senare delen av romanen "mer än
en gång kommer in på frågan om ande och
liv, ande och natur". Det är gott och väl,
men hur denna inre monolog är uppbyggd,
hur Lotte konfronteras med Weimar och
åtskilligt annat som också är intressant, får
man inte veta något om. Kapitlet om
Thomas Mann som konstnär är inte heller
riktigt tillfredsställande; det försöker inordna
Thomas Manns konstnärliga metod under
rubrikerna realism, lyrisk stämning och
symbolism men ger inget begrepp om hans
egenartade konstprosa. Är motsatsparet ande och
liv ett grundproblem för Thomas Mann, så
måtte man väl också kunna avläsa det i
hans djupt personliga stil. Gustaf
Lundgrens bok är emellertid skriven med stor
omsorg och synnerligen lämplig som en
inledning till studiet av Thomas Mann.
Något motsvarande kan sägas om Hen-
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
