Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1940 - Wizelius, Ingemar: Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Fogelqvist
"blev faktiskt bestämmande för vår uppfattning i mångahanda stycken: om
förhållandet mellan samhället och den enskilde, mellan legalitet och moralitet,
mellan patriotism och rättskänsla. Och vi diskuterade chauvinismen,
antisemitismen, de militära heders- och disciplinbegreppen, masspsykosen, franskt
och tyskt folklynne. På så sätt fick den franska rättsaffären karaktären av
en allmän orientering i tidens politiska och etiska kulturproblem. Och det
allmänintresse, som därigenom alstrades, var som ett öppet fönster.
Dreyfus-affären var faktiskt för många av dåtidens generation både den första väckelsen
och den första besvikelsen."
De viktigaste av dessa problem, särskilt frågan om förhållandet mellan
samhället och den enskilde, återfann man litterärt behandlade hos Ibsen;
ingen författare har betytt mera för utformandet av Fogelqvists livsinställning.
Människans rätt och plikt är att utbilda sin individuella egenart; den
självständiga personligheten är kulturens mål. Denna förkunnelse gjorde
Fogel-qvist till sin, och det var då en självklar sak, att hans radikalism fick en
liberal prägel.
Till arbetarrörelsen förhöll han sig gynnsamt. Under sitt första studentår
hörde han Harald Hjärne principiellt försvara arbetarnas föreningsrätt; det
var "den första inrikes politiska händelse, som åstadkom islossning och
vårflod i min politiska tankevärld".
Efter en kandidatexamen i Uppsala avstod Fogelqvist från att fullfölja sina
studier; i stället gav han sig föreläsningsverksamheten i våld. Han reste
omkring med föredrag om Ibsen, Strindberg och — framförallt — de stora
nittitalsdiktarna. Så småningom fick han plats på Brunnsvik, där han i olika
befattningar tjänstgjorde frän 1908 till 1918.
Han är övertygad om, att folkbildningsarbetet har en oerhörd betydelse i
en demokratisk stat. I ett tal från hösten 1914 — I nederlagets tecken —
framhåller han energiskt, att den staaffska regeringens fall måste stå i samband
med "att man för länge satt ledargärningen, uppfostrargärningen,
upplysningsgärningen i skymundan och för mycket litat på den tillfälliga agitationens
makt." Och lian fortsätter: "Det har alltid varit en olycka att vinna makt,
innan man vunnit maktens förutsättningar. Dessa förutsättningar äro ökad
upplysning, ökad upplysning och åter ökad upplysning."
Men Fogelqvists synpunkter vann föga beaktande. Och under de närmaste
åren utvecklade sig det liberala partiet i en riktning, som bedrövade honom.
Han intresserar sig inte för ett parti, vars synkrets begränsas av de politiska
dagsfrågorna. Det stora kulturprogrammet saknas. Man oroar sig så mycket
för den yttre sammanhållningen, att man tappat bort alla idéer; man har gett
sig i lag med "läseri, frimickleri, kvacksalveri och allt sådant." Och resultatet
har blivit så ynkligt, som man haft anledning att vänta. Några år senare 553
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
