Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1940 - Landgren, John: Arbetslöshetspolitikens dilemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John Landgren
ficerade krav på hjälpbehovet hos den hjälpsökande. Metoden innebär, att
arbetslöshetsåtgärderna reserveras för de fattigaste familjerna, för dem som
ha svårast att uthärda arbetslöshetens ekonomiska tryck. Då dessa familjer
åtminstone i de större städerna sannolikt utgöras av dem, som senast lämnat
jordbruket och ännu inte fått säkert fäste inom andra sysselsättningar blir
resultatet det, att man med arbetslöshetsåtgärder binder dem, som skulle vara
lättast att återflytta. Pressen kommer däremot att riktas emot dem, som ha
den största ekonomiska motståndskraften och som följaktligen äro svårast att
rubba. Trots all den skicklighet och hänsyn till arbetsmarknaden som
arbetslöshetskommittéerna veterligen utöva, då de bevilja arbetslöshetshjälp, måste
resultatet i stort sett bli detta. Ville man sålunda verkligen åstadkomma ett
påtagligt resultat med en restriktivitet efter hjälpbehovet, så borde man
egentligen hjälpa dem, som inte behöva hjälp, och underlåta att hjälpa dem, som
behöva hjälp. Med en mindre utmanande formulering kunde tesen möjligen
formuleras så, att det ur vissa synpunkter är mindre riskabelt att bereda
sysselsättning för större delen av dem, som icke anmält sig hjälpsökande, än att
bereda sysselsättning för de hjälpsökande.
Med det föregående har endast påvisats, att återhållsamheten i
arbetslöshetsåtgärder icke ger någon lösning på problem som egentligen ha mycket
djupare näringspolitisk innebörd. Någon bestående jämvikt på
byggnadsmarknaden erhålles exempelvis icke, även om åtskilliga byggnadsarbetare under
krisen skulle pressas tillbaka till andra sysselsättningar. Därtill kräves långt
mera åtgärder, som ta sikte på en reglering av högkonjunkturens
byggnadsverksamhet. Talet om en försiktig arbetslöshetspolitik såsom medel att
åstadkomma någon reglering på den fria arbetsmarknaden är orimligt överdrivet.
Därtill skulle krävas planmässiga åtgärder på lång sikt inom hela
näringslivet, planhushållning med arbetskraften, eller vad man vill. Det förefaller
över huvud taget ganska meningslöst, att under två eller tre år varje
decennium grubbla sig fördärvad över den ur hela näringslivets synpunkt riktiga
sysselsättningen av 100,000 man och däremellan med största förtroende
överlämna allt åt försynen.
Det nu förda resonemanget leder fram till tre precisa frågor. Är icke den
enskilda människans behov av hjälp och därmed antalet hjälpsökande
arbetslösa en fullständigt ovidkommande faktor i en verklig arbetslöshetspolitik ? Är
icke en s. k. restriktiv arbetslöshetspolitik ett fullständigt irrationellt eller i vart
fall mycket otillfredsställande instrument för arbetsmarknadens reglering?
Gäller icke detta i särskilt hög grad, om just den enskildes hjälpbehov
användes som rättesnöre för denna restriktivitet? Slutsats: Vore det icke på tiden,
att det otidsenliga begreppet hjälpsökande mönstrades in på gamla A. K:s
592 arkiv för uttjänta arbetslöshetspolitiska fetischer?
Tiden 10 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
