Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1940 - Svanberg, Victor: Den unge Strindbergs samhällssyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Strindbergs samhällssyn
födde sig på näringar och industri! Detta är en högst egendomlig företeelse
—■ ty när staten har råd att föda så många, huru många flera skola ej då
kunna föda sig av ett så till utseendet rikt land."
Det är en redan gammal älsklingsidé hos liberalerna, som Strindberg här
gör till sin. I 70-talets Sverge hölls den aktuell särskilt tack vare
lantmannapartiet, som på denna punkt syntes tillfredsställa liberalernas förhoppningar.
1874 åhörde Strindberg såsom riksdagsreferent lantmannapartistledaren greve
Posses stora tal mot dyrtidstillägg åt tjänstemännen och fann något av en
revolution i hans hot. Enligt Strindbergs referat i Dagens Nyheter 27 februari
1874 har Posse bl. a. sagt, att den nya riksdagen "gärna vill lemna skäliga
löner men att den också fordrar ett deremot svarande arbete". Man har här
grodden till ämbetssatiren i Röda rummet, vars upptakt som bekant är den
fantastiska mängden av lättingar i Ämbetsverket för utbetalande av
tjänstemännens löner. På riksdagsläktaren 1874 upplevde dock Strindberg genast
en ny besvikelse. Det visade sig, att Posse lät pruta med sig och medgav
dyrtidstilläggen. Strindberg har hämnats i Röda rummet med att göra
riksdagen till ett ämbetsverk som alla andra, där man skriver och pratar för
betalning och slår dank så mycket man kan.
Byråkratsatiren i Röda rummet är med sin festliga överdrift tämligen
harmlös. Själva tonen förbjuder oss tro, att författaren räknat ämbetsmännen
som en verklig fara för framåtskridandet. Och ett par månader efter det han
hört Posse votera dyrtidstillägg har han i en lantmannapartitidning smugglat
in en bön om bättre anslag åt ett ämbetsverk, Kungl. biblioteket. Därmed
påstås han ha banat sig själv väg till anställning i statens tjänst. Så kommer
det sig, att i Röda rummets andra kapitel statstjänstemän äro framställda som
underbetalda, beklagansvärda stackare.
Ihärdigare än i ämbetsmannasatiren har Strindberg varit i anfall på en
annan samhällsmakt, som han från början av 1870-talet lärt sig räkna till
de reaktionära. Det är kungamakten. Givetvis har Strindberg som andra
samtida vetat, att Karl XV ogillade representationsreformen.
Inlednings-scenen i Nya riket framställer den populäre kungen på en Djurgårdspromenad
mottagande hyllningar från folkmassor som han föraktar. Det finns dock en
dold sympati i denna kungaskildring — sympati för bohemen på tronen. På
helt annat sätt hätska äro bilderna från Oscar II :s jubelfester. Från den
nya kungens trontillträdande daterar Strindberg senare reaktionens inträde
på allvar, med spelad anständighet, stela hohenzollerska manér, gudlighet och
försåtlig konstitutionalism. Det kan till och med hända honom att förväxla
de båda regenterna och tala om representationsreformen som en kunglig,
teateraktig revolution. I varje fall har han omkring 1872 inordnat antirojalis- 611
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
