Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1940 - Svanberg, Victor: Den unge Strindbergs samhällssyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Victor Svanberg
I Nya riket skymta också stadens arbetare, dem deras arbetsgivare hålla
nere. Det är fråga om 800-kronorsstrecket. En rad företagare försäkra, att
deras arbetare ha mer än 800 kronors inkomst, och det hjälper ej att de
senare klaga och yrka att få sin taxering nedsatt till 600. Denna lägre summa
stämmer mycket bra med vad Bagge beräknar industri- och gruvarbetarlönerna
till vid denna tid (1870: 501, 1877: 668, 1879: 576). Det är ett exempel
bland många, hur nära verkligheten Strindberg håller sig mitt bland sin
satirs groteska, ibland avsiktliga men ibland ofrivilliga överdrifter. I motsats
till domedagsstämningen i Röda rummets proletärkapitel är denna passus ur
Nya riket hållen i den raljanta ton, som Strindberg oftast anslår i denna
med gott humör gjorda vidräkning med tidens humbug.
Men socialt patos bryter en gäng genom humorn i Nya riket, en enda gång
och då desto verkningsfullare. Det gäller nu landsbygdens fattiga. Ur det
ljumma intresset för lantmannapartiets riksdagsmanöver stiger plötsligt en
våg av ömkan över den klass, som var landets största och bar de tyngsta
bördorna.
En hop fina herrar fara från en järnvägsinvigning, där banvakter och
indelta soldater mot mat och brännvin agerat Svenska folket:
"Men ute på åkern går bonden bakom sina oxar och kör i trädan. Vad den
jorden är hård; kokorna rulla som stenar ner från fårornas ryggar, oxarna
spjärna i leran så att man hör hur det knakar i deras halsar;
eftermiddagssolen bränner hett som ovett på bondens rygg; hans bruna hand håller
plogskaftet som ett roder; svettdropparna pärla från hans panna och falla så tyst
i den öppnade jorden.
Han stannar, ty han hör ett buller som han icke känner; oxarna sätta
mularne i vädret som om de ville lyssna med näsborrarna; nu dånar det
uppe i skogen, dån och rassel, rassel och dån. Oxarne sätta svansen i vädret,
plogen ryckes ur sin bana, bonden släpper taget och nu bär det av över
trädan, in i höstrågen, där en lång gata, rät som en järnbana, dragés ut.
En kammarherre, som haft den lyckan att först få syn på det roliga
uppträdet, måste fästa sina grannars uppmärksamhet på detsamma. Synen är för
befängd och väcker allmänt bifall.
Gapskrattet dör i en vacker granitskärning, men bondens förbannelser, de
dö icke!"
Så börjar det regna. De fina herrarna åker i öppna vagnar och får sin
ståt nerregnad.
"Regnet piskar ner sotet på gula band och blå och gröna. Plymagerna
lägga sig som våta höns på hattarna, uniformsguldet blir grönt, ty det är
bara 8 karat, sablarne rosta, havannacigarrerna släckas —–-Tåget rusar
618 fram, fram och överröstar kammarherrarnes förbannelser. Men ute på åkern
Tiden 10 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
