Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1940 - Beyer, Nils: Stockholmsteater 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nils Beyer
Stockholmsteater 1940
Teatern är en flyktig konst. Det är dess förtrollning och dess förbannelse.
Medan en diktares, målares eller musikers verk kan bevaras åt eftervärlden,
är en teaterföreställning, hur lysande den än har varit, oåterkalleligt borta, så
snart ridån gått ned efter sista akten, skådespelarna krupit ur sina roller och
publiken skingrats. Det enda som blir kvar av det liv, som för några korta
timmar utvecklat sig i rampljuset, är den beskrivning av föreställningen
teaterkritiken har lyckats ge vid sin aktuella värdering. Därför är det ingen kritiker,
som i så hög grad som teaterkritikern skriver sin konstarts historia.
Denna del av hans verksamhet är vansklig — och ansvarsfull — det
märker redan en teateranmälare, som ställes inför uppgiften att ge en "historisk"
överblick av endast ett års teater. Han kan inte som den som skriver om
litteratur, ta fram böckerna, läsa dem på nytt och kontrollera sina
ursprungliga intryck. Han har endast sina minnesbilder att bygga på. I början
förlorar sig också allt i ett enda kaos. Men efter en stund börjar det klarna,
ansikten kan urskiljas, repliker, sagda med ett visst tonfall, låter höra sig,
blir allt tydligare och växer så småningom ut till hela rollgestaltningar. De
inordnar sig i sammanhang, intar sina naturliga platser i ensemblen och
scenbilden, hela föreställningen blir åter levande för det inre ögat. Till sist är det
vissa genomgående tendenser, utvecklingslinjer, som tyckes sätta sin prägel
på det gångna teateråret, de stora prestationerna träder fram på de mindres
eller medelmåttigas bekostnad, och det uppstår en helhetsbild av det brokiga
pusslet, med dagrar och skuggor, på gott och ont.
Krisen satte sin prägel på vårsäsongen. Publiken uteblev. Den hade inte
gjort det i så hög grad, som nu blev fallet, om teatrarna beslutsamt hade mött
krisen på det enda riktiga sättet: genom att spela stor, aktuell dramatik. Det
behöver inte betyda pjäser, skrivna i år, men skådespel som verkligen har en
620 levande anknytning till vår tid, ett öppet eller hemligt samband med de pro-
Tjpen 10 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
