Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1940 - Beyer, Nils: Stockholmsteater 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Beyer
med den tyska ockupationen av Danmark och Norge. Faran låg i det
ögonblicket inte inom oss själva, i varje fall fanns det ingen mening i att se den
pä detta sätt. Därtill kom också — ehuru det för pjäsens öde betydde mindre
— att den av Sjöberg hade satts i scen på ett något hysteriskt sätt — som en
världskatastrof på scenen.
Den tredje svenska premiären gick i en annan och ljusare genre. Det var
Änkeman Jarl, det gemytliga folkskådespel, som Vilhelm Moberg för några
år sedan skrev ihop med speciell tanke på folkparkernas repertoarbehov. Med
stor folklig humor och bredd i gemytet och strålande smålandssol i sinnet
spelade Olof Sandberg den gamle giftaslystne knekten. Det blev en
välförtjänt triumf för skådespelaren, som sä länge varit en av teaterns "pålitligaste"
krafter i andra- och tredjeplansroller men inte på många år haft någon
huvudroll.
Ett av de karakteristiska inslagen i årets teater har emellertid varit
försöket att mera systematiskt ge de svenska författarna en chans att få se sina
dramer spelade — och samtidigt ge sysselsättning åt unga skådespelare och
skådespelerskor utan engagemang. Med dessa intentioner bildades Svenska
Dramatikers studio i början av året. Den har spelat på olika scener — i mer
eller mindre beskuret skick — Ebbe Lindes Brudsporre, Mobergs
Marknadsafton, Brita von Horns Jag konungen, Josef Kjellgrens Okänd svensk soldat
och Lars-Levi Liestadius’ Framåt. Föreställningarna har varit ojämna,
naturligt nog med hänsyn till de anspråkslösa yttre förhållanden, under vilka
studion måst arbeta. Men man har alltid gått till dess premiärer (som
samtidigt varit de enda föreställningarna) med nyfikenhet och intresse. Ett
lovvärt syfte att bespara våra refuserade skådespelsförfattare det tragiska ödet
att bli hängda i tysthet! Möjligheten att på nära håll få följa det skapande
arbete, som av en teaterpjäs åstadkommer en teaterföreställning, har säkerligen
också kunnat vara av betydelse för en och annan av studions
författarmedlem-mar. Inte minst glädjande har slutligen varit den anda av kulturradikalism,
som satt sin prägel på studions hittillsvarande pjäsval, och som — vad man
än må säga om dess "otidsenlighet" — likväl är saltet i vår demokratiska
försvarsberedskap.
Vill man förstå, vad denna kulturradikalism betyder, inte minst för teatern,
skall man gå till det stora amerikanska nutidsdramat.
Därmed kommer vi över till det mest uppseendeväckande i detta teaterår.
Det har varit de amerikanska diktarna, som jagat teaterkrisen på flykten!
Redan i våras (mitten av maj) spelade Dramaten upp John Steinbecks pjäs.
Möss och människor, i en utmärkt föreställning och vann därmed en
konst-622 närlig seger i den verkligt stora stilen. Detta skådespel handlar eljest om
Tiden 10 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
