Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1940 - Carlsund, Otto G.: Tvärsnitt genom nutida svensk konst V. Skulpturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skulpturen
ning av en kvinna med ett dok över huvudet. Allegorin är den enklast
tänkbara. Hon står där utan alla dessa tillbehör av liar, kärvar, fruktkorgar o. d.,
som den akademiska konsten under 1700- och 1800-talet plägade omgiva
henne med. I detta lindriga brott mot en tvivelaktig tradition ligger ett djärvt
experiment. Gråte har nämligen försökt att ge innehåll åt begreppet höst
genom ett psykologiskt trick — han vill att ansiktets minspel skall återspegla
resignationen inför den kommande vintern och den stilla sorgen över en
till-ändalupen sommar — och han lyckas. D. v. s. han lyckas återge både
resignationen och sorgen, men om åskådaren av den anledningen självmant skulle
falla på idén att låta henne personifiera hösten, låter jag vara osagt.
För min del skulle jag vilja se henne sammankopplad med de övriga
årstidsgestalterna. Hon är nämligen endast en i serien av de fyra skulpturer som
skola smycka kanslihuset, ett arbete som Gråte hållit på med i många år och
hans hittills största uppgift. I sitt riktiga sammanhang bör hon nog ha
förmåga att frammana just det namn konstnären gett henne, medan hon utbruten
ur detta, i största allmänhet får betraktas som god skulptur, och lika gärna
kunna heta sörjande kvinna.
Ansiktsuttrycket, handen på bröstet och kroppens hållning äro de ting som
först draga uppmärksamheten till sig. De fascinera och gripa, men innehålla
samtidigt ett uttryck som bjuder åskådaren att hålla sig på avstånd. Detta
är ett drag som präglar nästan varje skulptur av Gråte. Men med samma
säkerhet som dessa huvudfaktorer äro utformade, har han behandlat
kläd-ningens och dokets drapering. Hans förmåga att skänka en levande yta också
åt döda ting, som exempelvis stoffer, är betydande. Vill man ha en fullgod
kontrast för bedömningen, må man beskåda draperingen på Fredrika
Bremer-statyn i Humlegården och jämföra.
Som skulptör har Gråte gjort sig ett aktat namn även utanför Sverges
gränser. Hans konst bygger på klassisk grund, och det är alltjämt den bästa
tänkbara skolan. Han är inte kraftgenial som Hjorth, hans former ha en kultiverad
och inte en primitiv skapnad som hos denne; därför är han kanske mera jämn
i sin kvalitet. Hans smak, från begynnelsen god, har skolats med åren och
erfarenheterna, och han skulle aldrig tillåta sig sådana överdrifter som Hjorth.
Nästan varje sak av hans hand är ett prov på det bästa och gedignaste som
skapas i vår skulpturkonst.
En annan av hans större skulpturer hade man också tillfälle att där se; det
var stöden av en naken yngling, vilken i ena handen höjer en fiol, i den andra
en stråke och som kallas "Folkvisan". Detta exemplar var en avgjutning i gips
efter originalet, vilket är utfört i brons och rest på Bromma läroverks gård.
Ynglingens hållning präglas av återhållen patetik, huvudet är lätt tillbakakastat
och blicken riktad uppåt. Det är en vacker tolkning av ett vackert ämne och det 6.31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
