Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1940 - Carlsund, Otto G.: Tvärsnitt genom nutida svensk konst V. Skulpturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto G. Carlsund
liskt minspel, men de modernas patetik är äkta. Den stämmer till punkt
och pricka överens med de behärskade känslostämningar en modern människa
kan tillåta sig utan att te sig löjlig och tillgjord. För att komma till
sådana resultat fordras inte bara upplevelsen, erfarenheten, utan en inlevelse i
andra varelsers känsloliv och ett studium av de fysiologiska reflexerna därav.
Och det är i den punkten man kan tala om en utveckling i skulpturen. Man
må jämföra den nu levande generationens alster med den flacka, salongsmässiga
skulpturen från slutet av förra århundradet för att inse vilket stort steg som
tagits bort frän konventionalismen. Å ena sidan alla dessa leende, släta
frivo-liteter, eller dessa känslosamma modelluppställningar, å andra sidan patetiska
varelser tagna ur levande livet.
Johnsson är en utmärkt representant för dessa allvarligt strävande
nutidskonstnärer. Även hans konst bygger på klassisk grund och hämtar sin
huvudsakliga näring ur dess tanke- och formvärld. Skillnaden mellan honom och
Gråte ligger i att den senare närmar sig den arkaiska stilen, medan Johnsson
åt sig valt en senare, mera utvecklad epoks alster till mönster. Men den ligger
även däri, att Gråtes stil fått tillskott av nyfransk påverkan, medan Johnsson
hållit sig fri från alla moderna impulser. När det gäller förmågan av
psykologisk uttrycksfullhet finnes också en anmärkningsvärd skillnad mellan dem:
medan den Grateska patetiken ligger som en ogripbar atmosfär över figurerna,
betonar Johnsson det patetiska draget betydligt starkare. Därmed ingjuter han
en droppe av protest i varelserna. De ta sitt öde, men inte med samma
under-givna lugn.
På senare år har Johnsson givit den klassiska stommen i sin skulptur kärvare
drag och mera rustika proportioner. Hans varelser ha mist något av sin
elegans men vunnit i märgfull jordbundenhet. Skillnaden syns bäst om man
jämför de tvenne arbeten han med c:a 10 års mellanrum utfört i två, av den
nyligen avlidne Gunnar Asplund skapade byggverk, stadsbiblioteket och
krema-j toriet. I båda fallen gäller det reliefer. Den tidigare har tycke av greco-
egyptisk uppfattning, medan den senare är helt svensk. Om detta är en
förvandling till det bättre får framtiden avgöra. Det enda man nu kan säga är
att båda stilarna passa honom och att han i vilken form han än uppträder är
, en god konstnär.
Hans sändning omfattade, utom de två nämnda, två mindre bronser och ett
porträtthuvud i gips. Det senare, av Herman Geijer, gav en god karakteristik
i av ett manshuvud med något av Johnssons egen fysionomi i dragen. De tvä
statyetterna "Kungen rider sin Eriksgata" och "Tycho Brahe" voro tydligen
utkast till skulpturer tänkta i större format, eventuellt som monument. Tycho
634 Brahe hade en aning av Milles i volymen, detta sagt utan alla jämförelser för
Tiden 10 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
