Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1940 - Wellander, Erik: Lektioner i svenska X. Språkkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lektioner i svenska X
Erik Wellander
Språkkultur
I ett propagandahäfte för tilltalsordet ni skrev jag för några år sedan bl. a.:
”Artighet mot hög och låg, mot gammal och ung, mot känd och okänd
anses med rätta som ett tecken på god uppfostran. Men det skall vara en
artighet utan fjäsk. Det gäller att även i språket hålla den rätta medelvägen
mellan naturlig artighet och krypande fjäsk. Tillåter direktör Svensson att
jag tar direktör Svenssons bil? låter fjäskigt, betjäntaktigt. Men det är fullt
artigt att säga: Tillåter ni att jag tar er bil? — om det nämligen säges på
ett förbindligt sätt och i artig ton.”
Detta stycke innehåller ett tankefel, ett ganska grovt sådant, som hade
undgått mig både vid skrivandet och vid korrekturläsandet och som jag väl
aldrig skulle ha märkt, om icke en läsare i ett älskvärt brev hade påpekat
det. Det vore roligt att veta hur många av mina ärade läsare i Tiden som
märka felet. Det kan knappast ursäktas som en ”lapsus calami”, en slintning
av pennan, det är snarare tanken, som har slagit slint och gjort en ologisk
förbindelse av två föresvävande uttryck, en s. k. kontamination.
Vad som i den tredje meningen skulle sägas var tydligen att man även i
språket bör iakttaga naturlig artighet, en demokratisk medelväg mellan drygt
översitteri och krypande fjäsk. Som en yttring av översitteri kan det numera
betraktas att använda t. ex. tilltalsordet herrn, som fjäsk åter att i samtal
ideligen nyttja titel och namn: tillåter direktör Svensson att jag tar direktör
Svenssons bil? En naturlig artighet kan ta sig uttryck i orden: Tillåter ni
att jag tar er bil?, förutsatt att detta säges i älskvärd ton. Men detta uttryck
naturlig artighet trängde sig för långt fram i författarens medvetande och
intog i satsen den plats, där det borde ha stått drygt översitteri el. dyl. —
medelvägen mellan artighet och fjäsk ligger ju redan halvvägs åt fjäsket till.
Gör det nu något, att meningen spårat ur på detta sätt? Tanken är ju i
själva verket klar, även om den fått ett vid närmare betraktande oriktigt
uttryck, och de flesta läsare fatta tanken utan att märka hur illa den blivit
uttryckt? Gör det då något?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
