Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket i intresse, om föreläsarne kände förena
sin framställning 1 lürosalen med ffirevisningnr nte
I det fria, Botaniska trädgarden voro ott paradis
fijr de vetgiriga, och exkursioner till stadens
omgifningar skulle förena det nöjsamma med det
nyttiga. Sommarferierna Äro säl långa, att en
uppoffring af tio dugat nnder dem ej vore någon
uppoffring alls. I Sverige Milos dessa kurser senaste
sommar. Ett försök dBrmed itiven bos oss skulle
kanske afliipa lika förträffligt. som i Upsala.
I England hällas dessa kurser ej blott i
universitetsstäderna, utan ilfveu på en mängd andra orter,
I)et går bra för sig dlir. Ty England eger
åtminstone tjugu städer med 100,000 innevånare och
däröfver, sä att en enda sådan stad och dess närmaste
omgifning af småstäder sådana som Helsingfors och
Åbo Hr tillräcklig att fylla solennitotssalar med
vetgirig publik. Afstånden äro små ocli kommunikationerna
snabba, så att föreläsarne ej förlora mycken tid på
resor. Många städer, äfven bland de mindre, äro
rikligt försedda med undervisningsmaterial, kemiska
och fysiska laboratorier, samlingar af konstvUrk och
antikviteter, och hvad som ej tinnes kan lätt
anskaffas i ett land, där penningar ej tryta. Huruvida
oxemplet knnde följas här med någon ntsikt till
framgång, är svårt att på förhand säga. I alla
händelser torde initiativet därtill böra utgå från de orter,
som önska sig sådana kurser. De behöfde ej tagas i
sådan omfattning som kurserna i hufvudstaden. Ett
enda öller några fà ämnen på en gång vore väl
redan till nytta. Och i flere af våra landsortsstäder
iiro personer bosatta, hvilka genom vetenskaplig
utbildning och lärarevana gjort sig fullt kompetenta att
åtaga sig en föreläsningsserie. Publik torde äfven
ttnnas tillräckligt. Ty hos oss’ har behofvet efter
vetande trängt betydligt djupt n£d i de vidaste lagren
af samhället.
Då dessa rader läsas, hufva deltagarne och
del-tagaritmorna i de första akademiska feriekurserna i
Finland spridt sig ut öfver bela landet. De hafva
hemfört en ny fond af tankar oeh intressen och, som
det är att Hoppas, en liflig lust att lära känua mera
af vetenskapens skatter. Och de hafva säkert
kommit liem med den öfvertygelsen, att dessa skatter äro
tillgängliga äfven fiir dem, som ej haft privilegiet pil
en lärd, systematisk skolning. De skola på vara lärda
ställa det berättigade krafvet, att ej blott
elementarbildningens utan äfven det högjre vetandels ljus må
med all makt spridas nt till våijt folk. Det vore en
god frukt, af dessa första feriekurser. De bada lur
vårt land ett godt nytt år.
 |
| |
Jordens sång.
(Af rysk författare.)
Solen värmer så starkt, att det åugar från
jorden. Och ångan stiger och stiger all
jämt. Nu bildar dee ett moln, en
glänsande, hvit sky, som långsamt, drager
vidare och smälter samman me‡ det blå, oändliga
himlahvalfvet. Hvad det redan iir långt borta! . . .
Skall det någonsin återvända!
Hur gräset doftar! Det Sr sä ungt, så friskt
och grönskande knapt tre fl ti gar gammalt! För
tre dugar sedan var jerdén iluifti alldeles bar. Men
hon hyste fröet iuom sig, och hon har närt och
vattnat det. Hon bar fäktat ile små örternas, gräsets,
buskarnas och trädens rötter ocli låtit d> iu dricka al
den smältande snön» rena vatten och af vårregnets
ljumma flöden: ocli alt har börjat växa och grönska
gräset, buskarne och trildeu.
Och fåglarne! Se, så inånga som kommit, både i
stora och små! Kråkorna med sinn glatta näbbar
hoppa omkring på åkrarne och sägn: „Krr . . kr .
samt hacka i de svarta torfvornn, Och där kommer
svalan, så graciös i sin flykt, nnder det lion utstöter
sitt genomträngande skri. Hon återvänder från
hemlighetsfulla trakter och främmande land bortom hafvet..
Skogarne och slätterna fyllas af ile nykomne. Där
iiro gnlsparfvarne, hämplingarne i sina röda, västar,
de pråliga stararna och siskorna i sin gröna
fjäderdräkt — och alla sjunga, hvissln och kvittra de i kör.
De känna sig så lyckliga, och de äro så glada öfver
att få förlusta sig i solskenet.
Högt, högt, uppifrån den blå himmelen sänka
sig tranorna ned mot oss tued sitt, skallrande, skarpa
läte. Och längre bortifrån, man vet. knapt hvarifrån,
kanske fråil solens strålande rytndcr, strömmar ännu
mera fågelsång i klara, drillande toner.
Se, där står ett lins! En liten flicka ined vackra,
men aftärda drag kommer nt därifrån. Det stackars
barnet är sjnkt. En tjänarinna, som fordom varit
dess anima, leder det vid handen. Vid barnets andra
sida går dess moder.
De breda ut en tjock matta på gräsvallen och
sätta den lilla flickan därpå.
— Moder, säger hion, hvad här är skönt, luften
är så ren och solskenet så varmt. Och hvilken glädje
öfver alt! Do gyllene molnen sväfva fram öfver den
blå himmelen. Gräset, grönskar vida omkring, så lilit
som sammet ocli öfversälladt af hvita blommor. Plocka
dem ej, moder! De tycka så mycket om att se pä
solen, och äfven solen glädes åt att se på dem. Och
så mycket fåglar! Och hvad de sjunga och kvittra!
. . . Men, moder, siig mig hvarifrån kommer den
underliga sången, som ljuder från alla håll omkring mig?
Från himmelen, Ungarna eller från blommorna? llvem
är det som sjunger ilen sången, som är så vacker oeh
genljiider så starkt i mitt sjuka bröst?
— Det är jorden, svarade modern, det är
jorden som sjnnger.
Barnet böjde sig nod mot marken för att lyssna,
och hennes hjärta skälfde, och hon förnam tonerna af
jorden, som sjöng:
„Du är min, du är min! Det är jag, som
gifvit dig lifvet. Det Ur jag, som gifvit näring åt henne,
som närt dig vid sitt bröst. Grönsakerna och
rot-friikterna, brödet och köttet och alla slags frukter,
alt livad hon ätit har hon fått af mig, och hon
återgaf det åt dig i den milda modersmjölken. Det är
jag, som förser alt lefvande med föda, så snart solon
värmer upp mig. Då kysser bon mig så varmt, cch
jag är så lycklig under hennes härliga strålar! Du
är min, min vackra, lilla älskling!"
Flickan satt helt tankfull. Länge tänkte hon
på jordens ord.
Slutligen sade hennes mor:
— Kom, låt oss gå in! Det börjar bli sent,
och det är farligt för dig att stanna ute i fria luften.
Vårvinden kan göra dig skada.
Och de förde in den vackra lilla flickan.
* *
*
Dagarne följde på hvarandra och blefvo alt
längre och längre. Knapt kade aftonens skymning
försvunnit förrän morgonens ljusning visade sig vid
motsatta horisonten och den röda soleil började lysa.
För hvarje dag bli dess strålar mer bländande
och varma. Jorden står lin i sin fulla skrud,
smyk-kad med grönska och blommor.
Den vackra lilla flickan ser ut som om hon
återvunnit sin littlsa. Med rosor på kinderna springer
hon belt lycklig omkring pä flllten och bland
buskarne. Hon lyssnar till näktergalens sång och
gökens kukii. Ängarna och gräsmattorna äro prydda
mod oräkneliga blommor. Sädesaxen på sina höga
stJlnglar biija sig liksom lör att bilisa det täcka
barnet. Och violetta moln draga fram öfver fästet; ile
stiga, försvinna och komma åter npp, och för hvarje
timme bli deras blånande kanter alf, mörkare. En
blixt bryter plötsligt fram, och åskiin börjar rulla med
ett bedöfvande dån, som upprepas af ett tusonfaldigt
eko. Så följer en störtekur: regnot smattrar på
taken och på löfmassorna och samlar sig på jorden i
stora vattenpiilar.
Men åter skingrar sig det mörka molnet, soleil
visar sig å nyo och regnbågen utvecklar sina
grannaste färger. Den uppfriskade, rensKöljda grönskan
i skog och på äng tindrar och ler i solskenet. Och
fåglarne svinga sig åter högt i skyn, sjungande och
jagande hvarandra, Allting gnistrar, lyser och
blänker; ett oändligt jubel fyller bela näjden.
— Moder, siiger den lilla flickan, hör! Jorden
sjunger . . .
„Det, Ur jag, som alstrat regnet, säger jorden.
Då solen värmer mig med sina strålar, utvecklar sig
ånga ur mitt sköte, och denna ånga stiger upp emot
himmelen, diir den blir till skyar, oeh skyarna tätna
till moln, och molnen falla åter neil som regn. livad
jag gifver, blir mig återgifvet.“
* *
*
Solen har tröttnat på att lysa. Hon går tidigt
ned och stiger mycket sent npp. Dagarne bli
kortare och nätterna längre, kalla och mörka.
Svampar af alla slag växa upp i skogens
dunkel, och äpplena, päronen samt melonerna äro mogna.
Mon ntomhns Ur kyligt or.h fuktigt, och
inomhus likaså. Det iir sil kallt. Och den stackars
flik-kau ar äter sjuk och kan icke gå ut.
Solen gömmer sig bakom ile mörka molnen, soin
sänka sig alt lägre ned mot jorden. Det regnar och
regnar utan uppehåll. Itegnet. piskar på rutorna, som
gråta strömmar af tårar. Och vinden - en isande
vind — tjuter af raseri: den hvisslar, ryter, klagar
och danar, den yr som en orkan öfver de ödelagda
åkerfälten och genom de på sitt löfvitrk plundrade
skogarne.
Barnet lyssnar med spänd uppmärksamhet. Till
och med i stormens oljnd urskiljer det jordens röst:
„ Jag flyger, jag svingar mig på osynliga,
obändiga vingar! Jag flyger och vältrar mig i
oändlighetens rymder! Jag far, jag far . . . hvarthän? Det
vet jag icke. Dagar och nätter, vinter och sommar,
sorg och glädje, lif och död, alf. uppstår och
försvinner i en svindlande hvirfvel på min yta; alt skingras
och utplånas, och ingenting blir kvar, ntom det., som
icke kan förintas."
- Moder, sade den lilla flickan, bör du inte?
Det är som om något klagar och gråter inom mig.
Ja. Det är jorden, som sjunger sin sång.
* *
*
Rimfrosten ligger öfver träden. Hela jorden
är frusen och hvit; den bleka soleu värmer henne
icke längre.
— Moder, sade barnet,, jag känner mig bättre.
Jag tror, att jag suart blir frisk.
Ja visst, min älskling, svarar modern och
omfamnar det innerligt, ålen tårar rulla utför
hennes kinder, ty bon vet, att lielunetr dotter aldrig skall
tillfriskna att hon tvärtom skall dö. och dö snart.
Den lilla flickan småler, där hon ligger utsträkt
i en stor, grön hvilstol med hufvudet lutadt mot en
kudde. Hon mår så godt, alldeles som om bon åter
låge i sin vagga och sakta söfdes lill ro under
sköterskans sång. il t in drömmer; och hon ser åter grönt
gräs omkring sig, spädt, blott tro dagnr gammalt
gräls. Ett hvitt töcken stiger upp mot himlen, dilr
det samlar sig l.ill ett glänsande, ljnst moln, som
försvinner i den blå oändligheten och drager långt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0006.html
