Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långt bort i fjärran. Skall det aldrig vända åter? . . .
Och fåglarne sjunga — sjunga och kvittra så muntert
och gladt! . . .
— Kom, så flyga vi! säger det hvita töcknet
till barnet.
Och båda böja sig uti rymden.
Se där de gröna ängarna, dungarne och de hvita
blommorna. — O, plocka dem icke, allra käraste
moder! . . .
Vidare, vidare!
Se där de svarta kråkorna, som hacka i mallen,
en flock starar skymtar fram på den upplöjda åkern;
svalan skjuter med ett hvisslande läte snabt genom
luften . . .
Vidare, vidare!
Och se där de glänsande, vackra skyarne, så
lätta och hvita som bomullstappar . . .
Vidare, vidare!
Se där ändtligen den blå himmelen, och man
ser ingenting annat än den genomskinliga luften och
dess oändliga azur. Det hvita töcknet har skingrat
sig och barnet sväfvar ensamt uti den vida rymden.
Det ryser i hela sin kropp, det slår upp ögonen.
— Moder, kära moder, säger det, det går ikring
i mitt hufvud. Det är som om jag flugit så högt,
så högt. O, hvad det kändes härligt! . . . Säg mig,
moder, den varma sommaren kommer ju åter tillbaka,
inte sant? Och jorden skall sjunga sin jublande sång?
Och jag skall åter få se de hvita blommorna och den
blå himmelen, den snabba svalan och de små fåglarne?
— Ja, du får åter se alt detta, svarade modern.
Och troligen får du också se ännu mycket, mycket
annat! . . .
Den lilla flickan blickar omkring sig i det mörka
rummet. En snöstorm piskar på fönstren. Och barnet
erinrar sig en annan afton, då en liknande storm
kommit rutorna att skallra. Den kvällen hade en
präktig julgran stått där borta. Hon ser den än; det
förefaller henne som om den ännu stode kvar, och
att hon står bredvid. Ack ja, där är det, det stora
trädet, prydt med leksaker och konfekt; det tindrar
och lyser af strålande ljus!
— Men hvad är det, som sitter uppe i toppen,
säger hon.
Och då hon sträcker på sig för att se, tycker
hon att hon förlorar fotfästet och höjer sig i luften,
högre än trädet, högre än konfekten, leksakerna och
ljusen — de otaliga ljusen. Och alt jämt stiger hon,
alt högre och högre. Ljuset är försvunnet, och
julgranen synes icke mer. Hon är alldeles ensam,
stakkars liten varelse, uppe i den stora, svarta, kalla
himmelen, och omkring sig hör hon den rasande
snöstormens klagan.
Den lilla flickan ryser och öppnar ögonen.
— Moder, säger hon, jag mår så godt, men jag
är så rädd. Jag kan inte låta bli att flyga, och jag
kommer så högt att jag får svindel . . . Moder, kära
moder, gif mig ett julljus; jag vill så gärna se det
brinna!
Modern gick och letade reda på ett ljus, som
blifvit öfver från den förflutna julen, en liten stump,
på hvilken ännu en liten röd bandrosett satt kvar.
Hon tände det och stälde det framför barnet.
Men den lilla flickan är för matt att kunna se
lågan. Hon ligger orörlig — kämpande med döden.
Hennes mor och sköterska luta sig ned på hvar sin
sida om hennes bädd. De gråta och snyfta i sin
förtviflan, men den lilla döende hör dem icke längre
— och ljuset med sin klara låga brinner hastigt ut.
Det stackars barnets blick är beslöjad! hennes
milda, djupa, blå ögon se icke längre. Endast hennes
flämtande bröst lefver och rör sig ännu, prässadt af
en ytterlig ångest. Hon insuper girigt luften, som
fattas henne. Hon kväfs.
Och det lilla ljuset smälter så småningom ned,
rinner omkring och upphör att brinna. Men lågan
kämpar och vill icke slockna; den tar sig, och
samlande sina sista krafter flammar den åter upp; så blir
den ännu en gång mindre och tynar sakta bort.
Ljuset är slnt: den vackra lilla flickan är död.
Hennes nior lutor sig klagande öfver henne och
trycker sina läppar mot den tina, redan kallnade
pannan. Sköterskau ligger på knä och kysser
snyftande den dödas små, afmagrade händer. Lyckliga
varelser, som dock kunna snyfta och gråta.! Stum
skulle deras smärta vara förfärlig.
Barnet liar blifvit ifiirdt en hvit klädning; prydd
mod ett roseufärgadt skärp. Det liar lagts i en liten
kista, och där ligger det, liksom förr i sin låda det
lilla julljuset med sin bandrosett.
— Slocknadt och förbi, lilla hjärtebarnet mitt!
klagat1 sköterskan bredvid henne. Slocknad t neil förbi,
mitt, klara, vackra ljus I . . .
Den lilla kistan lyftes upp ocli bäres burt, långt
bort. Och vinden rusar beh hviner kring, den
sorgliga likprocessionen; den rycker af sjalaruc och
pälskapporna; det iir som 0111 den manade cu b jäktade pä
de tysta vandrarne ocli som om den susade dem i
öronen: „Skynda er! Skynda er!"
En djup graf liar blifvit gräfd i den kalla, hårda
inullen. Där nere väntar jorden den vackra lilla
flickan.
Prästen läser välsignelsen öfver kistan och
säger till den döda:
— Af jord iir du kommen, och I ill jord skall
du åter varda!
Kistan sänkes nod uti grafven. Sköterskan
kastar den första skofveln mull, och dödgräfvaren
fullgör sitt värf.
Jorden faller doft öfver deu döda, lilla kroppen.
„Du är mill, du är min, silger en
hemlighetsfull röst. Du tillhör mig ocli har tidigt återvändt i
mitt sköte, ty intet, som är bräckligt och svagt, kan
länge stanna på mill yta. Det förgås och jag
au-väuder det åter till att Bkapa hvad som är kraftigt
ocli starkt ..."
Likprocessionen har aflägsnat "sig. Den lilla
grafven ligger där eusarn kvar under en fura med
gröna, snöhöljda grenar. Snön faller ocli faller,
hvirflar utan uppehåll, och den rasande, dånande vinden
rycker till, ömsom skrattande, ömsom klagande. I dess
stämma ligga på en gång hänryckning och sorg, glädje
och tårar. Det är också alt hvad rymdernas
oändlighet är fyldt af och något annat, linnes ej häller i
människans hjärta.
Det är jorden, som sjungor sin sång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>