- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
3

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

långt bort i fjärran. Skall det aldrig vända åter? . . .
Och fåglarne sjunga — sjunga och kvittra så muntert
och gladt! . . .

— Kom, så flyga vi! säger det hvita töcknet
till barnet.

Och båda böja sig uti rymden.

Se där de gröna ängarna, dungarne och de hvita
blommorna. — O, plocka dem icke, allra käraste
moder! . . .

Vidare, vidare!

Se där de svarta kråkorna, som hacka i mallen,
en flock starar skymtar fram på den upplöjda åkern;
svalan skjuter med ett hvisslande läte snabt genom
luften . . .

Vidare, vidare!

Och se där de glänsande, vackra skyarne, så
lätta och hvita som bomullstappar . . .

Vidare, vidare!

Se där ändtligen den blå himmelen, och man
ser ingenting annat än den genomskinliga luften och
dess oändliga azur. Det hvita töcknet har skingrat
sig och barnet sväfvar ensamt uti den vida rymden.
Det ryser i hela sin kropp, det slår upp ögonen.

— Moder, kära moder, säger det, det går ikring
i mitt hufvud. Det är som om jag flugit så högt,
så högt. O, hvad det kändes härligt! . . . Säg mig,
moder, den varma sommaren kommer ju åter tillbaka,
inte sant? Och jorden skall sjunga sin jublande sång?
Och jag skall åter få se de hvita blommorna och den
blå himmelen, den snabba svalan och de små fåglarne?

— Ja, du får åter se alt detta, svarade modern.
Och troligen får du också se ännu mycket, mycket
annat! . . .

Den lilla flickan blickar omkring sig i det mörka
rummet. En snöstorm piskar på fönstren. Och barnet
erinrar sig en annan afton, då en liknande storm
kommit rutorna att skallra. Den kvällen hade en
präktig julgran stått där borta. Hon ser den än; det
förefaller henne som om den ännu stode kvar, och
att hon står bredvid. Ack ja, där är det, det stora
trädet, prydt med leksaker och konfekt; det tindrar
och lyser af strålande ljus!

— Men hvad är det, som sitter uppe i toppen,
säger hon.

Och då hon sträcker på sig för att se, tycker
hon att hon förlorar fotfästet och höjer sig i luften,
högre än trädet, högre än konfekten, leksakerna och
ljusen — de otaliga ljusen. Och alt jämt stiger hon,
alt högre och högre. Ljuset är försvunnet, och
julgranen synes icke mer. Hon är alldeles ensam,
stakkars liten varelse, uppe i den stora, svarta, kalla
himmelen, och omkring sig hör hon den rasande
snöstormens klagan.

Den lilla flickan ryser och öppnar ögonen.

— Moder, säger hon, jag mår så godt, men jag
är så rädd. Jag kan inte låta bli att flyga, och jag
kommer så högt att jag får svindel . . . Moder, kära
moder, gif mig ett julljus; jag vill så gärna se det
brinna!

Modern gick och letade reda på ett ljus, som
blifvit öfver från den förflutna julen, en liten stump,
på hvilken ännu en liten röd bandrosett satt kvar.
Hon tände det och stälde det framför barnet.

Men den lilla flickan är för matt att kunna se
lågan. Hon ligger orörlig — kämpande med döden.
Hennes mor och sköterska luta sig ned på hvar sin
sida om hennes bädd. De gråta och snyfta i sin
förtviflan, men den lilla döende hör dem icke längre
— och ljuset med sin klara låga brinner hastigt ut.

Det stackars barnets blick är beslöjad! hennes
milda, djupa, blå ögon se icke längre. Endast hennes
flämtande bröst lefver och rör sig ännu, prässadt af
en ytterlig ångest. Hon insuper girigt luften, som
fattas henne. Hon kväfs.

Och det lilla ljuset smälter så småningom ned,
rinner omkring och upphör att brinna. Men lågan
kämpar och vill icke slockna; den tar sig, och
samlande sina sista krafter flammar den åter upp; så blir
den ännu en gång mindre och tynar sakta bort.

Ljuset är slnt: den vackra lilla flickan är död.

Hennes nior lutor sig klagande öfver henne och
trycker sina läppar mot den tina, redan kallnade
pannan. Sköterskau ligger på knä och kysser
snyftande den dödas små, afmagrade händer. Lyckliga
varelser, som dock kunna snyfta och gråta.! Stum
skulle deras smärta vara förfärlig.

Barnet liar blifvit ifiirdt en hvit klädning; prydd
mod ett roseufärgadt skärp. Det liar lagts i en liten
kista, och där ligger det, liksom förr i sin låda det
lilla julljuset med sin bandrosett.

— Slocknadt och förbi, lilla hjärtebarnet mitt!
klagat1 sköterskan bredvid henne. Slocknad t neil förbi,
mitt, klara, vackra ljus I . . .

Den lilla kistan lyftes upp ocli bäres burt, långt
bort. Och vinden rusar beh hviner kring, den
sorgliga likprocessionen; den rycker af sjalaruc och
pälskapporna; det iir som 0111 den manade cu b jäktade pä
de tysta vandrarne ocli som om den susade dem i
öronen: „Skynda er! Skynda er!"

En djup graf liar blifvit gräfd i den kalla, hårda
inullen. Där nere väntar jorden den vackra lilla
flickan.

Prästen läser välsignelsen öfver kistan och
säger till den döda:

— Af jord iir du kommen, och I ill jord skall
du åter varda!

Kistan sänkes nod uti grafven. Sköterskan
kastar den första skofveln mull, och dödgräfvaren
fullgör sitt värf.

Jorden faller doft öfver deu döda, lilla kroppen.

„Du är mill, du är min, silger en
hemlighetsfull röst. Du tillhör mig ocli har tidigt återvändt i
mitt sköte, ty intet, som är bräckligt och svagt, kan
länge stanna på mill yta. Det förgås och jag
au-väuder det åter till att Bkapa hvad som är kraftigt
ocli starkt ..."

Likprocessionen har aflägsnat "sig. Den lilla
grafven ligger där eusarn kvar under en fura med
gröna, snöhöljda grenar. Snön faller ocli faller,
hvirflar utan uppehåll, och den rasande, dånande vinden
rycker till, ömsom skrattande, ömsom klagande. I dess
stämma ligga på en gång hänryckning och sorg, glädje
och tårar. Det är också alt hvad rymdernas
oändlighet är fyldt af och något annat, linnes ej häller i
människans hjärta.

Det är jorden, som sjungor sin sång.

Observatoriet på toppen af
Montblanc.

——




Den 8 september 1893 fullbordades ett
observatorium på toppen af Moiitblanc, 4,810
,. ’;>" meter öfver hafvet. Tidigare hade det
högsta observatoriet i världen varit det.
som amerikanarne inrättat på toppen al
Pikes peak i Colorado, 4,312 meter öfver hafvet.

Upphofsniaiuien till Montblaiiuobservatoriet är den
franske astronomen J. Jausseu. Denne hade 1888
på en höjd af 8,000 m observerat att solens spektrum
där var olikt dess spektrum på låglandet, och
särskildt. att syrets linjer där uppe äro svagare. Då
ban 1890 pä toppen uf Moiitblanc lanu sin
iakttagelse bekräftad och sålunda kunde vänta en
betydlig vinning för spektralanalysen af fortsatta
undersökningar i högfjällens tunna atmosfär, beslöt lian
att försöka få till stånd ett observatorium där på Europas
högsta bärgtopp. Han intresserade flere förmögna

män för saken, såsom prins Roland Bonaparte,’baron
Alfons Rothschild ocli grefvo Greffiilhe, samt.
statsmän som Carnot och Léon Say. De nödiga med|en
sammanbragtos sålunda Dtan svårighet och inan skred
genast til) värket.

Observatoriet skulle byggas direkte på den
snömantel, som betäcker toppen. Snön är här mycket
hårdt packad, nästan som is, och fri från sprickor,
hvilket bevisar att ilen är orörlig. Vid försök i
observatoriet i Meudon vid Paris faun man att snö af
sådan beskaffenhet endast hoptryktcs några
millimeter af en stående blypelare al 360 kilograms vikt
ocli blott 30 centimeters diameter. Därmed hade
inn ii öfvertyga!, sig om Moiitblancsnöns duglighet som
grund för linset. Året 1891 bygde man pä toppen
ett litet trähus fiir alt pröfva planens utförbarhet;
försöket lyckades utmärkt, och litt skred man till
dess slutliga genomförande.

Observatoriet skulle beslå af tvänne våningar
i form af en fyrsidig stympad pyramid och förses
med en terrass. Den nedre våningen sknlle till tre
fjärdedelar begrafvas i snön fiir att gifva byggnaden
behörig stadga. Diir, i skydd mot. storm ocli köld,
skulle sofriunnien anordnas. llela huset skalle stå
pä skrufvar, så att iless ställning knnde justeras, i
fall snön skulle undergå uägon sättning. Observatoriet
bvgdes i Mendon nnder Janssons uppsikt och
transporterades till byn Chamounix vid foten af
Mont-lilaiic, där det söndertogs i 800 mansbördor med en
totalvikl. af 300 centner.

Chamounix ligger 1,050 meter öfver hafvet.
Toppen böjer sig således 3,7li0 meter däröfver.
Vägen dit upp delades i fyra sektioner. Den första,
till nedre ändan af isfälten, är gångbar fiir
mulåsnor. Den andra sektionen sträcker sig från
isfältens rand till de för siu utsikt berömda klipporna
Les grands millets, där ett litet värdshus för
turister blifvit nppfiirilt på en höjd af 3,050 meter. Dilr,
halfvägs till toppen, bygdes ott härbärge för bärarne.
Deu tredje sektionen stiger upp till Le grand rocher
rouge, 300 meter ncdauför toppen. På denna klippa
restes ett. boningshus för arbetarne. Hösten 1892 voro
stationerna färdiga och materialet uppburet, eu
fjärdedel däraf till Grand rocher rouge, resten till Grands
ninlets. Då man följande sommar skulle fortsätta
transporten, var uiateriuldepoteii på Grand rocher
rouge spårlöst försvunnen. Den hittades slutligen
begrafven uniler ett !) meter tjokt nybildadt
snötäcke.

Deu 8 september stod observatoriet ändtligen
färdigt. Samma dag kl. 7 på morgonen begaf sig
Janssen från Chamounix ocli ankom till sitt nya lins
deu ll:te kl. 2 e. 111. med sina instrument; sina
lifsföruödenheter hade hau länmat kvar på Grand
rocher rouge. Men nu utbröt ett förfärligt oväder,
som varade i två dygn, hvarunder astronomen och
hans förare flngo fasta. Huset visade sig
förträffligt stå bi under ovädret. Då stormen den 13:de
på kvällen lade sig, klarnade luiteu upp uch Janssen
fick bevittna ea solnedgång, hvars underbara prakt
ingen fautasi skulle kunna måla. Han företog de
iöljande dagarne talrika observationer, hvilka i allo
bestyrkte de resultat, till hvilka han tidigare kommit.

Observatoriet kommer tvifvelsutan att bringa
vetenskapen stor vinning. Spektralastronoinin är
endast ett område, som liar ovärderlig nytta däraf.
Astronomin i dess helhet kau vänta betydande
upptakter af observationer på en höjd, där luftens
vattenhalt är ytterst ringa och refraktionen i det
närmaste upphäfd. Största gagn har emellertid
meteorologin af observatoriet pä Moutblauc. Alt, mera
uppmärksamhet egnas nu för tiden åt tillståudet i
luftens högre lager, ty där hafva vi att vänta
upptäk-ten af de lagar, soiu bestämma väderlekens
växlingar nere vid jordytan. Slutligen måste äfven
zoologerna vara tacksamma lör de bidrag, som deras
vetenskap kan vinna där uppe.

Observatorier på stora höjder äro rent af ett
behof för den moderna vetenskapen. Sådana resa
sig ull på många bärg. Och knapt har huset på
Moutblauc blifvit färdigt, sä har man skridit till
anläggandet af ett nytt ej långt därifrån på Europas
näst högsta topp Monte. ßosa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0007.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free