- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
19

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 10.

TIDEN.

19

1 hvardagslag behärska do ofta bülständigt
konsten utt välja, hvad sora klilr dera hitåt, att ge
iilt, hvad de. krypa in i, en pikant piil’, sora förhöjer
deras behag, och utt, ö|n sn fordras, till och med skapa
ora sin egen person eiter modets nycker och
sömmerskans påhitt. Men när do skola på maskerad, bli do
yra i mössan.

De fråga naturligtvis hela vltrlden om råd, och
man bjndcr dem det ena århundradet efter det andra
att vlllja på. Men — antingen välja de strax och
ångra sig genast, eller välja de inte alls och ångra
sig ändå.

Keras små lätta hjärnor betagas af en tvekan
och obeslutsamhet. som rubba derå» renaste begrepp,
förkväfva deras blygaste instinkter och slutligen
framkalla hallucinationer, där de tumlande virrvarr se alla
sina vJlninnor på senaste kogt.ymbal iförda, hvad »om
da mest väkt deras häpnad och förtrytelse, del, vill
säga hvad de mest afuudats dem or.li förargat sig
öfver att inte bära själfva. Och om ile slutligen
välja någonting - som skall öfverträffa allting —
Bå sker det ntan ringaste hänsyn till derå» egen iigur,
hållning, gåug och gester, hy och hårfärg - och an
sikte efter demaskeringen.

Storu bastanta fruntimmer, sora man tror ha
glömt att ta af sig galoscherna, när do komma in i
en balsal, vilja alltid klä sig till herdinnor i rococo,
och små muntra vippstjärtar med oppnäsa och
grisögon drömma om att bli spanska enkedrottuingar, magra
flickor vilja klä sig i empire, och feta flickor vilja
ha vingar på ryggen och Bpeln fjärilar . . . Hen
gråta de efteråt.

De öfriga välja inte alls och klä sig till
dalkullor. De gråta också efteråt, hvilket är ganska
naturligt.

Jag var häromdagen i ordbyte med en liten
ängel, som förträffligt skulle passa i en pastoral, med
halmhatt, coiffeur å la berceau d’amour ooh ett litet
lam med blått halsband pä armen. Meu hon hade
fått tag i ett oljetryck efter Veronese och ville bli
veneziansk QcntUdonna. Jag förehöll henne det
för-därfliga i hennes uppsåt och biol henne jämföra sitt.
eget »varia hår ined bildens.

Na. så får jag färga mitt! — »ade hon —.
Det bar jag i alla fall tiiakt göra äudå . . . Jag
skall säga åt min coiffeur.

— Hau kau inte!

— Ivan hau inte? Herre Ond, känner ni iute
Jeanette X. och Ulla Y. och den där rufsiga frun,
som alltid går med en liten hund? Det iir ban, sora
har förgät dem blonda allihop!

— Hunden med?

— Fy!

— För at,t fram först skulle lä se, bur del tog
sig ut, tänkte jag?

— Fy!

Det är tör resten inte »anima färg. Derå»
är haliiigult, matt sora bronsstoft och mjukt som
råsilke. Meu veue/,ianskornas var soui rödaste guld,
lcjoiilärgadt, blankt »oin koppartrådar i solsken.

Hon suckade. Ty kun faun, utt jag hade rätt,
Ocli Mii gaf hou tapl, grät en liten ver» — och
klädde sig tiU dalkulla.

Men frågan om veueziauskoriias gylleublunda
liårlärg äger ett visst intresse utöfver kostymbaleruas
och coitfeureriias.

Om man i våra dagar besöker dogerua» stad,
återfinner mall ej ett spär däråt. Udo s|iknur denna
typ, som karaktäriserar’ alla porträtt från Venezias
högrenässans, hvarken Castello, Cnnnreggio eller San
liarnaba erbjuder den. Snart »agdt hvarje jtvinua
man möter är wia moretta, såsom veneziauarne
benämna dessa små pikantu brunetter, »om skrnita, uär
man frågar dem om Suckarnas bro, och »om narra
o»» att suoku med sill skratt.

Hafva då tre korta århundraden hunnit komuiu en

»lik förvandling åstad? Äro Palma Vecellio» vackra
döttrar döda ntan uppståndelse? Eller fans ingen
mma, ingen mnr<’Ua, när (fiorgione målade sina
IIUI-donnor? Ha Tiziano och Veronese endast i fantasien
»ett sina landsmaninnors lockar förgytda?

Tizianos egen bror gor »varet därpå i sitt.
berömda arbete: Degli liabiti a.ntirbi v, inoderni fli diverse
parti, del monilo, libri due fatii da Ce-wr Vecellin e da
Ini dicliiarati, som tryktes i Venezia 1590. Han
berättar däri:

,0m äfven alla kvinnor sträfva att förhöja sin
naturliga skönhet och därför taga sin tillflykt till koüRten.
så förstå dock venozionskorna .t 11, däri öfverträffa alla
andra. — Den obeständighet, och kärlek fåll omväxling,
»om tillhör kvinnornas svagheter, ha ledt till anläggandet
af brända lockar, »om utgingo frän öronen och betäkto
pannan. Så smyckade trodde de sig vara sköna. Ooh
för att, ännu mera försköna sitt här. funno de ej på bättre
än att förgå det hlondt or.li gjorde »ig den största möda.
för att ge det en förg. som så mycket som möjligt skulle
likna guld. Detta mod. som i synnerhet anlades af
högbom» damer, rälcte omkring tjugu år."

Venezianskornas gylletiblonda lockar voro
således endast ett. mod under senare hälften af
femton-hundratalet — elf mod, »om föddes med Eva i
paradis, ocli som skall gå igen, så länge hennes döttrar
ej fiirtröttas att likna sin moder. Ty Eva hade hlondt
hår det var all, hvad hon Ilade, säga urkunderna
i helig enlald. Äfven Venus var bloud, uch Gratierna,
Psyche, Flora ock Poiiioua likaså. Åspusia lämnade
samma mod i arf åt Koiuus kejsarinnor och
glädjeflickor, »oin älskade att måla sina läppar med karniin,
sina naglar med saffran och sitt hår med blekvatten.
Ovidius, CutulliiB ocli TibuHn» fcda därom, Horatius
sjunger till Lydia: Vande. ]jucUa. pande capilhdos
flavoa lucenes ut auritm nitvlum, ooh Propertins
förebrår till och med Oynthia, att, hun bär blå peruk meu
hon ägde siikert, äfven en gyllene. Galba lät förgylla sill
här, och den svarta marmorpernkcn på Lncillns hyst
på Capitolium bjuder tillfälle att gissa på ombyten i
alla regnbågens kulörer. Francois I:s älskarinnor
fingo at Tiziauo räilet att hämta mönster för sin
coif-fure från Venezia, hvilket ilock af porträtten att
döma synes lia skett mera tiU form än färg. Meu
under Henri IU, dä puder alf. mera kom på modet i
Frankrike, och brunetterna anlade powlre de violette,
medan hloiiilineruu valde poudre <Viris, begagnade de
lägre klasseruas koketta kvinnor ett potidre de chëne
poitrri, soin gaf derå» lockar en rödgul färg.

Hnr Venus, Aspasia och Cynthfa tillredde och
använde siua färgmedel torde inan endast
ofullständigt känna. Orli om de olika slag [inder, som ofvan
blifvit nämda, vet man endast, att de ej, liksom ett
århundrade senare, ströddes torra på hufvudet utan
uppblandades med kvii.tenvutten, hvilket efteråt
nödvändiggjorde grundliga tvättningur, innan håret släpte
kammen igenom. Meu hurn veueziunskoriia gingo
tillväga berättar ilärcmot Vecellio utförligt:

wPå hustaken i Venezia finnas öfveralt. små
träbyggnader i form af öppna loggier. En sådan kallas
liltaw t. —

„Muu ser dem ofta pä sin altuna, oftare äu i
sin k amin are, hvarvid de dagen läng utsätta sitt
hufvud för solens strålar. I själfva värkel syssla de
därmed just under de timmar, då soleil gassar starkast,
och mäste därför betjäna sig själfva för sitt ändamål.
Hittande begjutn de oila upprepade gånger sitt här med
un liten svamp, knuten vid olt vassrör och doppad i ett
af dom sjäUva beredt ellur ock inköpt vatWn. Sedan de
åt »oleu Ofverlämuut besväret att torka det, hogjuta de
det ånyo och förfära oafbrutet på samma sätt. Sålimda
färga de sitt här hlondt. sådant man ser dem bära. När
de ägna sig ät denna för dem viktiga sysselsättning,
kasta de öfver sin klädnad en kumkappa af hvitt siduu.
mycket fin ooh myoket lätt, hvilken de benämna
x-hia-lumctlo, »amt sätta på »itt hufvud en halmhatt med breda
brätten men ulan kulte, genom hvar» öppning de draga
håret ooh utbreda det Öfver iless brätten för att. torka i
solen. Denna hatt, som på »ä sätt skyddar dem mot
solstrålarnas glöd, bär usinnct *<>Uu>u."

Denna beskrifning illustrerar författaren äfven

med bilden af en ling dum i scliiavonetto och solana,
sittande i solskenet, på »in altan, omgifven af »ina
redskap och sysselsatt med att framtrolla dessa m/riH
fila d’nro, »om så högt benndrades. Men huru själfva
ilet undergörande vattnet, bereddes, därom »äger ban
intet — det kan eller vill han icke förråda.

Kvinnorna yppa dock ofta egna hemligheter,
dem männen förtiga af galanteri eller af fåfänga
öfver sina skönas förmenta behag. Så ock i detta fall.
I San Murens bibliotek finnes nämligen ett litet väl
bibehållet manuskript, som bär påskriften BiceUario
ileila nrntma Nan i (Bibliot. Marciaua Cl. III. cod. 9)
ocli innehåller ej mindre äu tre särskilda recept,
hvilka jag här i ordagrann öfversättning söker
återgifva:

1. .Tag till ett vatten för att förgå bäret hlondt:

ö uns~svart svafvel;

2 marker alun fAlmin rli fceein);

4 uns honung;

blanda alt väl tillsamman och destillera dets så
framstöttes ett utmärkt vatten. Du skall därpå bada ditt
hufvud med en svamp, håller dig. när du hegjiitit
det. i solon och strör något svafvel däröfver. På detta
sätt kan du förgå ditt här blonilt ocli vackert — till
och med fullkomligt".

2. -Annat, recept att på kort, tid färga ditt liär
blondt:

Brända äggskal; tag därtill med svafvel vispad
ägghvita i lika stora delar efter bohag, blanda alt väl.
så att en deg därutnf uppstalr och färga därmed rlitt hår,
när du gär till sängs. Tvätta ditt hufvud om
morgonen. Eller få gånger är ditt bär hlondt ocli vackert".

3. -Annat recept att förgå sitt hår, så att. det
liknar guldtrådar:

3 uns Centaurca;

1 uns Sepia;

1 uns dragant (Diagrante);

1 uns gummi arabioum;

1 mark alun;

6 uns svafvelpulver;

3 marker vinranksdekokt;

Ya mark ingefära;
blanda alt väl tillsamman ooh låt. det stä och dra åtta
dagar; lät det därpä koka ihop till en tredjedel. Sedan
du tväUat ditt hufvud, sä bada det därmed pä samma
sätt,, som niir bäret förgas blondt, och uppehåll dig i
solskenet. Uppropa det flera gånger, och det lyckas".

Cesare Vecellios beskrifning gäller modet 1550,
och COntesaa Nanis recept, torde vara författade
samtidigt eller något senare. Men redan under senare
delen af föregående århundrade synes den gnidgula
hårfärgen Ini varit modern, att döma af Bernardo
Zenales vet lf-tafla i Breragalleriet i Milano och af
flera porträtt från samma tid. Och i ett exemplar af
Or-t.ensio I,aiiilos Quamtimes fomanas, trykt i Napoli 1536,
nämnes på tal om venezianskorna, „att de gärna bära
blondt hår ocli med oändlig konst förstå att. färga
siu liy hvit." Emellertid torde denna benägenhet ej
Ini blifvit alt för långlifviid. De lägre klasserna
tillägnade sig så småningom den patriciska
skönhetstypens privilegium, och kurtisanerna, hvilkas bSgemoni
i Venezia Inföll mot, århundradet» slut. profatierade
sannolikt, snart nog dess auktoritet i förnäma
kvinnors ögon. Redan 1571 torde modet ha varit studt
pä återtåg. Henri 111 besökte detta år Venezia, på
återvägen från Polen, och hälsades därvid, i
doge-palatses stora rådsal al tvåhundra stadens förnämsta
och skönaste döttrar iförda praktfulla dräkter, bland
hvilka funnos sådana till ett värde af 50,000 ems.
Meu i beskrifningen däröfver förekommer intet om det
blonda håret. Ännu 1590 nämnes det visserligen
i Vecellios skildring af sina Inndsraaniniinrs
samtida utstyrsel, men endast i förbigående. Det, är då
frisyrens nya former och dess smycken af stenar,
pärlor, »löjor och hund, snni mera intressera honom.

Huiidrii år senare sökte ej konsteu längre sina
iileal fiir skönhet och elegans i dogernas pillats utan
i Versailles’ spegelsalar. Och ännu hundra är, och
såväl Venezias gentildonnor »om Paris’ härtigiuiinr
suckade med förnöjelse |inder Marie Antoinette» spira,
suin på deras hjässor framtrollade än en blomstrande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free