- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
34

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

34

TIDEN.

N:o 10.

i "olika delar af landet. Regeringen kan ej längre
stå tveksam inför donna mäktiga rörelse, af hvilken
inan ty sett andra fin goda frukter.

Snart Ilr Rnnebergsdngcti inne. Al! mera blir den
dagen Finlands iiatioiiulhögtid. Hot ilr ett lyckligt
folk, som kan se sina högsta tankar och känslor
förkroppsligade i en sköld» person, hvilken i
oöfverträffliga ordalag ärat. logterlmidskärleken, |nglydnndon,
troheten, modet och reillrarheten. Alt det liga, alla
politiska lidelser äro bannlysta ur hans skaldskap.
Han står liir hela världen som idealet tör den
medborgerliga dygden. Endast fanatiskt hat kan
djiirf-va8 att söka en fläck på hans klara panna. När en
gång i en aflägsen framtid Finland försvunnit frän
kartan — ty alla politiska grupperingar äro ändliga
— skall eftervärlden veta, att det fans en finsk
nation. ty den skall lefva i sin odödlige representant
1 literaturens Pantheon. Tidens stormar knnna lekn
ined den brand, som flammar högt ölver hela landet
den 5 februari. De kunna blåsa bort en låga från
glöden här, en annan där. men släcka den, det knnna
de aldrig. Må småsinnet och skuggrädslan göra sina
famlande försök att dölja branden bakom tuoln eller
bestlinka den med kylslaget vatten. Det hjälpor ej;
don flammar blott desto högre npp på ett annat ställe
och blir desto mera synlig. Nej, må hällre den
heliga elden få brinna tritt, och lngnt. Det. är en stor,
en ildel syn att se ett helt folk i enigt lttgn fira
mänsklighetens skönaste samhällsideal, det som skall
blifva oförändradt detsamma oberoende, af tid och rum.
Ej den mest klandersjuk» skall däri knuna finna
något klandervärd!.

Det var en gång.

Af Em Atm.



Borgare- oeh bondeståndens
talmän.

Kommerserådet Joachim KurUn frän Vasa,
borgareståndets talman, är den ende al senaste landtdags
talmän. som återfått dan kejserliga kallelsen att leda
sitt stånds [ förhandlingar. Denna förnyade kallelse
har väkt tillfredsställelse öfver hela landet, ty
kommerserådet Kurtén har genom det sätt, på hvilket hau
skött sin uppgift vid våra ständermöten, tillvunnit sig
odelad aktning och tillgifvenhet. Fiithl 183li förenar
han en trägen ocli vidt omfattande lifsgärnings rika
erfarenhet med änun oiörsvagade krafter. Under
de svåraste förhållanden" har han mod att manligt
uttala nationens tankar och förmåga att kläda dem i
lika vältaliga som diskreta ord. Såsom ledare sif
borgareståndets förhandlingar befordrar han väsentligen
ärendenas snabba behandling genom sitt rediga,
takt-fulla ock bestämda uppträdande, och genom dop lyckliga
stilisering han finner Mr .omröstningspropositionerna.

Bondeståndets talman 8r Karl BcrlilxoH |fam,
rusthållare fr&n Pöytis, (ödd 18a9. Gammal
ledamot af våra ständerförs&iuliiigar har hun städs» visat
sig som en trogen anhängare af det gumnmlfinska
partiet, ined än mer konservativa och kyrkliga
tendenser än partiets ledande män i allmänhet plägat
ådagalägga. j.W&rri har icke liärförinnan beklädt
talmansposten. och det väkte betydlig öfverraskning,
då ryktet; spred sig ott’ en’man, smil icke förstår
det ena af bondeståndets två språk, skulle komma
att leda dess förhandlingar. Naturligtvis kan man ej
vänta att talmanskapet genast från början skall knuna
omhiinderhafvas med lika mycken framgång af en
ny, ovan person soiu nf ståndets förre, högt, aktade
talman. I sina yttranden till medstånden»
liälsniugs-depntatioiier, och 1 sitt svar på trontalet hur herr
Wärri preciserat sin ståndpunkt i våra stui ’a
frågor. Ödmjukt, men frimodig! uttrykle hun lika som
öfrige talniän det hela folket genuint räiigande
bekymret lör vårt. statsskicks och våra grundlagars
bestånd. För öfrigt hafva hans yttraudeu burit prägeln
af en djup religiositet och en stor vänskap Gir det
högvördiga prästeståndet.

-«H++H3>-~

jy-iimmet Hr en elegant, dnins smakfullt ocli
lu-i . ’ xuBst inledda bondoir, 1 kaminen flammar
■cen liflig brasa och denna tillika med det
matta skenet från onipcln i taket är för
tillfället rummets enda belysning. De aflägsnare
delarna däraf ligga nästan i skugga. Blott här och där
glimmar en förgyld ram. en spegel eller en glänsande
lyxartikel fram ur dunklet. Men kring kaminen kastar
brason sitt nyckfulla. Sin bländande klara, än mystiskt
dunkla skimmer. Långa ljusstrimmor dansa fram
öfver den mjuka, mörkröda mattan, sträcka ut sig till
smala tungor för att nästa minut krypa ihop eller
alldeles försvinna. De höga draconnrnns blad lrilda
länga skuggor på väggarna och golfvet, ocli
akaciornas spetslika hladvllrk blir förtrollande fint och luftigt
i denna fladdrande belysning, som kommer alin filrger
att framträda intensivare, djupare och mer mättade
ön annars och lörlilnnr alla föremål mjuka, obestämda
konturer.

Framför brasan ligger fröken Gabriella Hennings
bekvämt utsträkt i en chäslong.

Hon är inte ung — några ocli trettio år
ehuru hon ser yngre ut. Icke häller är hon
egentligen vacker med undantag af ögonen — stora
man-delfurmiga, österländska ögon — och de praktfulla
hvita tänderna, som synas vid minsta krökniug af ilen
korta öfverläppen. Hon är klädd i en onkel
mörkgrön ylleHädning med ett metallbälte kring lifvet.
Det mörka håret ilr upplngdt i en knut. Pannan är
fri, men vid tinningarna krusa sig några små lockar.

Gabrielle Hennings ligger och ser in i glöden,
som småningom bildas af hrasan. Ibland småler hon,
som om hon tänkte på något som roade henne. Ibland
för hon en cigarrett, som hon håller i handen till
imtnnen och följer med blicken de små blågrå
rökmolnen, men hon glömmer den åter för länga
stunder. så att den är nära att slockna. Då drar hon
några bloss och glömmer den så åter.

Portieren Bkjntes sakta undan, ocli en
kammarjungfru inträder nästan ljudlöst.

— Är fröken här? Herr von Palmer iir i
salongen och —

— Är det mycket djärft af mig, om jag ber
att få stiga in hit, frågar en manlig röst, strax
bakom kammarjungfrun, och en smal hvit hand håller
nndau portiéreus veck.

Fröken Hennings reser sig ögonblickligt oeh
vänder sitt. leende ansikte inot honom.

— Naturligtvis iir det det. Men efter ui nil en
gång är här, så stig in, jag ber. Ni skulle ändå inte
låta visa bort er, förmodar ,jag.

— - Nej, säger han skrattande — inta sednn jag
en gäng fått. kasta en blick hitin och sett hnr trefligt
ni har det. Om ui tillåter skall jag lur framtiden
lie, att alltid få besöka er här.

De skaka hand ined hvarandra. De äro
tydligen mycket nära bekanta och goda vänner. Hau har
ett. ovanligt vackert ansikte, en elegant, figur ooh i
Bältet denna blandning af gäckeri och vekhet, hvars
tjusning få kvinnor kunna motstå.

Gabrielle skrattar.

— Det får ui naturligtvis inte. Jag
misstänker nästan, att tant skulle anse det opassande, nttjag
tar emot er här. Men eftersom hon är på konsul
Hammars soaré och jag ensam |lemma, bryr jag mig
inte därom, ehnru jag i allmänhet rättar mig efter
heuue för sämjans skull.

— Gör ni? Och jag som trodde ni gjorde
precis som ui behagade utan någon hänsyn.

Nåja, kanske. Mon sedan tant och jag
etablerat oss tillsamman, måste ju eudera vara ilen
förnuftiga, som åtminstone skenbart ger efter vid
meningsskiljaktigheter, och som jag smiokrar mig med
att vara den förnuftigare af oss båda, rättar jag mig
också vanligen efter henne. Men tag plats, jag
ber. Jag skall strax tända lampiiu.

— Nej, nej, låt vara som det är det Iir så trefligt.
Jag skall sitta här han drar att lig gungstol 1’ram
till elden — och ni måste återtåg» or plats i
e.häs-longeu, så jag ser, att jag inte stiir er. Ni låg ju
där och drömde, då jag kom.

Fröken Hennings återtar leende sin halfligguiide
ställning. Hau ser på henne och frågar skrattande:

_ Hvad säger er tant oiu att ui röker
cigarretter? Jag viste aldrig att ni lunkade det, fröken
Gabrielle.

— Inte? Jag gör det häller inte ofta. Det
!tr en ovana, som jag lade mig till med under min
intima bekantskap med den lilla rvska generalskan. ui
mins, för två år sedan. Deu stackars lilla Vauda,
ett sådant otal cigarretter, hon brukade röka om
dagarna. Hon påstod, att hon nlilrig kände sig å l’aise.
om hon ej hade en såditn i handen. Och »å fick jag
lust att 1’öi-söka, om det värkllgen var en sådan
njutning.

— Nå?

_ Nej, jag bryr mig inte nlls om det och fick

aldrig smak för del, ehuru jag rökte en bel del i
Vandas sällskap. Nu — ja nil föll det, mig iu all,
se om det. fans någon sanning i Vandas påstående,
att, en cigarrett är ett förträffligt sällskap, då man
känner sig eusam.

Ocli det gjorde ni nu? Hvarför följde ni ej
med er tant till Hariinints i afion?

— Därför att. jag kan alt det där utantill för
länge sedan.

— Aha, onnni?

Visst inte. Jag tycker mycket om
sällskapslifvet och skulle alldeles iute kunna undvara det
Men det hindrar inte, att mun kan bli litet, trött ibland,
sedan man hållit på med detsanuna i nära tjugu Ar.

— Ja, ui liar rlitt. Jag tycker som ni om
sällskapslifvet, men liir ögonblicket, t. ex. föredrar
jag vida en sådan hilr lugn skymningsstund framför
hettan, dammet ocli trängseln på en modern soarå!

— Hvarför ilr ui egentligen inte där?

— Emedan jag hoppndes träffa er hemnia. Ni
sade i förgår, att ni möjligen icke sknlle gå dit, och
jag kom för att se, om ni hållit ord.

— Åh! Då är det något synnerligt
makt,påliggande, förmodar jag. Eller kom ni bara för att njuta
al mitt sällskap?

— Det. skulle väl inte ligga något underligt i,
oin jag gjort det. Ni vet,, att jag föredrar ert
.sällskap framför hvarje annat,

— Tack. Jag mottar komplimangen med en
liten korrigering — framför de flesta andras.

— Jag menar som jag sade — framför livarja
annat. Viste ni inle dot?

— Nej, men det ilr ju också detsamma, Jag
vet, det. i alla fall nu, svarar hon gäckande.

— Ni tror mig inte, fröken Hennings?

— Bovars. Jag är för väl nppfostrad att
motsäga er.

Hau skrattar.

— Men ni har ändå er egen tanke. Det är
samma taktik ni använder meil er tant och med alla.
Ger skenbart efter, men gör ändå soui ni vill. Det
iir omöjligt att komma i dispyt mod er.

Nå, och är det inte hela hemligheten af hvad
man kallar savoir vivre?

— Kanske. Åtminstone är det vill det,I som
giir er så omtykt i sällskapslifvet titan att, ui ändå
förlorat, er själfständighet.

Que vonlez vons .jag har haft tillräcklig
tid att inhämta livad man fordrar af en världsdam.

— Och ni har lyckats utmärkt.

Det blir en paus. De so båda iu i elden,
npp-tagna af sina egna tankar, til» Gabrielle säger:

Nå, låt nu höra hvad ni ville silga mig, herr
von Palmer.

Han skrattar en smula tvunget.

— Hur vet, ui, alt jag vill er något särskildt.

Åh. jag märkte det, genast, ehuru jag inte

kan giSBa hvad det, är.

Inte det? Jag kominer för alf fordra
uppfyllandet af ett gammalt löfte, fröken Hennings.

Ett. gammalt löfte? Något sådant kan jag alls
inte påminna mig att jag gifvit er.

Nåja, det är nn flere år sedan och dot var
ett skämt, men nu kommer jag och ber er hälla ert ord.

Mer än gärna. bara ui säger mig hvilket.

Han ilr åter tyst några ögonblick. Så säger
hau i en ironiskt gäckande ton:

Fröken Hennings, mina vänner yrka
enstämmigt på, att jag med det snaraste bör gifta mig.

Värkligeu. Och ni?

Jag liar nu ändtligen bestämt mig lör o 1,1
tillmötesgå deras önskan.

För en sekund viker leendet från Ga briolies
läppar, ooh de mörka ögonon sänkas som tör att dölja
något, men i nästa ögonblick ser hon upp på honom.

— Det är ju särdeles vänligt af er. Är det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free