Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nio 5.
TIDEN.
37
itnnn mer, och hon slöt ögonen. Han fattade henne
vid armen, släpade henne öfver gårdsplanen, drog
henne in i det mm, där det öfriga tjänstfolket.
Barn-lats, och knuffade henne fram till — Kapiton.
Tat-jana var mera död än lefvande, Garassim såg
hån-fnllt på henne och gick därpå med långa steg upp på
sin kammare.
Så gick ett år. tlnder loppet af detta hade
Kapiton blifvit fullständigt förfallen, och det beslöts,
att han skulle tillsamman med sin hustru skickas till
cn afsides liggande hy. Då alt var i ordning och
kusken endast väntade på befallning att piska på
hästarne, trädde Garassim ut nr sitt, rum, närmade sig
Tatjaua och förärade heune som minne ett
bomullsförkläde. Tatjana fick tårar i ögonen; och ionan hon
steg upp i vagnen, kyste hon enligt ortodoxt bruk
Garassim tre gånger. Han hade tänkt följa heune
ända till stadsporten, meu plötsligt stannade ban på
Krimbrou vinkande med bauden till afsked och gick
längs floden.
sig vänlig mot en livar, men älskade dock endast
Ga-rassim.
Den lille hunden tyktes förstå, att han i Giv
rassim» kammare hade sitt egentliga hem, hvarför
ban också genast, då han kom dit in, med föruöjd
min sprang upp i sängen. Om natten sof Mumii icke,
mon skälde icke som så inånga dumma hundar åt alt
möjligt; nej, hans späda stämma hördes aldrig utan
orsak; antingen passerade en främmande förbi, eller
också hade ett eller annat misstänkt ljud låtit sig
höra. Han var med ett ord en förträfflig nattvakt.
En vacker sommarmorgon vaknade den adliga
frun vid dåligt, lynne. Hon hade uppenbarligen ej
kunnat glädja sig åt god sömn. Hennes hushållerska
var den, som fick mottaga första urladdningen al
hennes dåliga lynne. Så bcfaldc lion, att hofmästaren
skulle infinna 8ig.
— Hvad är det för en hund, som har skäll
hela natten? Jag har icke knnnat få en blund i
mina ögon.’
born till den döfstumme, som blef utom sig af glädje.
— Hofmästaren sade emellertid till honom; „Kör
bort hunden, annars går det dig illa 114 Och
GarasBim förstod nog, att ban icke mot sin härskarinna»
vilja vågade behålla hunden, ty ban gjorde en rörelse,
som om ban dragit tillsamman ett snöre, och
betraktade frågando hofmästare!!, som svarade : „Ja,
alldeles riktigt."
En darrning for genom jättens kropp.
Därefter upprepade han rörelsen ined snöret och slog sig
för bröstet, som ville ban tillkännagifva, att ban
själf skulle skilja sig från Huinu, »om viftande på
svansen satt vid hans sida och såg upp på honom.
En timme senare öppnades Garassims dörr ånyo
Han hade på sig sin söndagsrock och ledde Mttmn i
ett snöre. Deu döfstumme gick med sin hund till
ett närbeläget värdshus, där man kände, honom och
förstod lians tecken. Han begärde kålsoppa med kött
och satte sig vid bordet. Soppan kom. Garassim
skar köttet i små bitar och satte tallriken på golf-
Efter en stund förekom det honom, »om om
något rörde sig i dyn vid flodbrädden. Han böjde sig
ned och fick syn på en liten hund, som trots alla
ansträngningar icke var i »tänd att arbeta sig upp.
Garassim såg på det stackars kräket, tog upp
hunden, dolde den vid sitt bröst och skyndade hem.
Ingen mor kunde vårda sitt barn ined större
ömhet äu Garassim den lille hunden. Uuder deu
första tiden var han mycket kleu, mager och ful, meu
så småningom blef han alt mer lifskraftig, och efter
åtta månaders förlopp visade ban sig som en vacker
liten hund af spansk ras med långa öron, yfvig svana
och stora, uttrycksfulla ögon. Han var Garasaiui
utomordentligt tillgifven och vek aldrig från hans
sidu. Garassim hade också gifvit siu huud ett uamn,
och — de döfstumma veta, att deras brummande
väk-ker uppmärksamhet — han hade kallat houom „Muuiu".
Deu lille Humu var omtykt af alla; och ban visade
— En hund? Hvad för eu hund? Kanske är
det den döfstumme» huud! — framstammade hofmlir
ståren.
— Hvad vet jag om det är den döfstumme»
hund eller någon annans hund? Det är tillräckligt,
att deu har hindrat uiig att sofva. Hvad skola vi
med så måuga hundar 1 Vi ha ju eu gårdshund?
— Ja, Voltschok.
— Hvad skola vi då med flere knndor? Och
hvem har gifvit deu döfstumme tillåtelse att halva
eu hund i mitt hus? Kedun i dag måste den bort?
Har ni förstått inig?
— Som nådig frun befaller!
Nu började långa underhandlingar med den
döl-stnmme, som sökte beskydda siu hund på alla möjliga
sätt. Slutligen lyckades man i hemlighet taga Humu
från honom och sälja den till en annan. Men
hunden slet sig lös från sin nye herre och kom åter
vet. Muinu, hvars glänsande skinn visade, att ban
blifvit på det noggrannaste tvättad och kammad,
började äta på sitt vanliga, sirliga sätt, och Garassim
satt länge uch såg på. Plötsligt föllo ott par stora
tårar ned från haus ögon, och han dolde sitt ansikte
i händerna.
När Mumu hade ätit sig mätt, reste Garassim
sig, betalade och gick, medan kyparen såg mycket
föruudrad på honom. Den döfstumme gick långsamt
framåt och höll oafbrutet Mumu i snöret. Sedan ban
kommit till slutet af gatau, blef ban stående likasum
tveksam och fortsatte så sin gång med raska steg
bort mot Krimbrou. Under vägen trädde ban in I
ett uuder uppförande varande hu» och tog tvä
murstenar, som ban stack under armen. Från Krimbrou
gick hau längs med flodbrädden till ett slälle, där
två båtar lågo bundna vid en påle, och sprang med
Mumu ned i den ena af dem. Eu gammal karl kom
ut ur eu stuga i närheten och ropade åt houom.
Från landtdagens öppnande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
