Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
TIDEN.
N:o 10.
att begripa någonting! Äro vi aknlilen därtill, att
man tog oss med våld? Del. var cn tillfällighet.
Att vi förtjänade något - var också en tillfällighet:
att vi hämtade med oss litet proviant, som vi genast
kunna sälja — också eu tillfällighet. Hvar står det
skrifvet, att man måste stå till ansvar för en
tillfällighet, en händelse? Vill ni skuffa er en annan
orkester, så må ni gärna göra det. ocli fan i er! . .
En annan kan ni nog få, men en sådan orkester
som vår, en sådan „fajn-munilc" kommer ni nldrig att
ha, huru ni än må bråka I . . .
Berlins lea 1 rar.
Den bekante kritikern Karl Frenzel gör i
„I>ent-Bche Rundschau" uppmärksam därpå. att. i synnerhet
nnder de allra senaste åren Berlin undanträngt ej
endast de öfriga tyska städerna utan äfven Wien
såsom teater-hufvudstad. Visserligen ha ej tyskarne
i detta afseende hnnnit så långt som fransmännen,
något som ock, åtminstone tils vidare, tyckes strida
mot det tyska lynnet. I Fraukrike är det ju så, ntt
hvad som ej hallstämplats i Paris, det kan sägas
knappast existera. Man eger nog ej mera äu ett enda
exempel på motsatsen, nämligen operan „Carniensu
öde. Berlins tilltagande öfvervälde på detta område
stora lotten med en skicklig scenliearhetning af den
gamla indiska dramen „ Vasantasena" (Lervagnen), och
det var ej endast nyfikenheten, som förskaffade denna
pjes så många fulla hus, utan dess inre värde.
Dylika sakförhållanden motsäga dem, hvilka klaga öfver
don idealistiska riktningens tillbakagång. A de större,
tyska teatrarna håller den klassiska repeftoiren i
själfva vilrket den moderna produktionen stången, och
mer än så. „Dentsrhes" och „Berliner" hafva hvarje
vecka åtminstone två klassiska aftnar, ocli äfven om
nyare, i klassisk riktning skrifna pjeser hafva svårt
att konkurrera med den äkta klassieiteten, så ser inan
dock författare som Wilbrandt och I.tldw. Fulda segra,
den senare med siu „Talisnmn", ett fantasirikt
Inst-spel, hvilket jemte Sudermanns ..Hemmet" lämnat det
bästa resultatet nnder de båda senaste åren.
Deu modernt realistiska och naturalistiska
riktningen, hvilken med Ibsen, Zola ocli Tolstoi skred in
på tyskt område och bildade en skola, skulle utan
Berlin ej kommit tram på scenen. 1 de mindre
städerna saknas förutsättningarna för att en tillräckligt
stark opinion skulle gifvit, den sitt stöd, och man ser,
att. Sudermanns pjeser väcka opposition, uuder det
att Ilauptmuuus försvinna efter andra uppförandet.
Om ej underrättelserna 1’råii Berlin spriddes kring
landet., skulle alls icke någon väg kunnat banas för
dem. Förf. kan ej med åtskilliga idealistiska
teaterväu-ner vara enig däri, att teatrarna skulle varit stängda
för denna riktning. Mycket, bättre än någon kritik
kau göra det, har uppförandet ådagalagt riktningens
svagheter och begränsning, och inhemska lörfattare
garna gifvit föreställningar för ledamöterna, hvilka
betala en ringa afgift i månaden. Pjeserna väljas
naturligtvis ej med hänsyn till det estetiska utan
till partiåsikterna, och utförandet är ytterst
dilettantiskt. Om man nu vid upprättandet af en värklig
folkteater ville bygga på dessa föreningars grund, så
skulle man endast uppnå det samma som vid
lyxteat-rarna, hvilka blifvit teatrar för en viss klass,
bour-geoisin. Den „SchUler-TeaterJ, hvilken en del sociala
och etiska reformvänner planlagt i enlighet med den
nyligen öppnade „Baimund-Teatern" i Wien, åsyltar
däremot att. genom billiga pris samt en sund, allsidigt
lolklig repertoir samla småfolkot nr alla klasser,
småborgare lika väl sora arbetare. Förf. tyckes ej
förespå en dylik teater mycken framgång.
Till sist granskar lorf. 1 en längre
framställning de nya pjeser, hvilka i Berlin uppförts från
augusti till december. Kanhända skall det intressera
åtskilliga läsare att erfara, att de viktigaste bland
dem äro Byrons „Kaiii", Haiiptmunus „Båfverpäls"
och ..Hannele", Widmanns „ Hinsidan godt och ondt",
Paul Lindans „Den andre", Wichcrts „Ur egen rätt"
samt Blumeiithals ocli Kadelbnrgs „Manerbliimchen".
Ankomst till Lehrter Bahnhof.
härleder sig ifrån ganska naturliga förhållanden,
nämligen, att i våra dagar reklamen spelar en ofantlig
roll. Berlins kritici eller publik behöfva just ej vara
bättre än de audra städernas, likväl skall
uylikenhe-teu att erfara hvad sum tilldrager sig i deu
stora rikshnfvudstaden göra, att kunskapen om
tea-teruyheter därifrån sprides iifveralt och värkar som
en väldig reklam, äfven om möjligtvis fürlattaren
personligen kan finna sig uiera tilllredsstäld genom ett
uppförande annanstädes. Om det sålunda lrågas efter
snabb succés och stor peuniugefürtjänst, å ett stort
antal tyska teatrar, då är Berlin bestämmande.
Dessutom kan det ju ej förnekas, att en storstad på många
olika sätt utöfvar en dragning och utgör ett
förträft-ligt studie-område.
Förf. anser, att Berlins dominerande ställning
värkat mycket godt. För det första har densamma
gifvit upplöraudet af klassiska dramer ett mäktigt
uppsving i Tyskland, och å audra sidan har vägen
banats för moderna riktningar. Ännu för några
tiotal år sedan lefde deu klassiska diktningen ett
tämligen konventionelt lif å teatrarna, ungefär som i
Fraukrike på Théàtre fraut;a.iso. Nu går det knappast
eu dag utan att en eller annau af de stora klassiska
dramerna uppföres för fullt bus, och under
återupptagandet af det gaiula har man t. o. m. gjort räti
vågade experiment, hvilka för ej långt tillbaka skulle
ansetts såsom omöjliga, t. ex. uppförandet af Byrons
„Kaiu". Missgrepp bar man naturligtvis ej alldeles
kunnat undgå och ett och annat har misslyckats, mon
å andra »idun ser man, att t. ex. Emil Pohl drog
af deuna skola hafva däraf lärt. hur låugt de kunna
gå, oui ej den dramatiska värkuingen skall uteblifva.
Äfven om vissa ohyggligheter därigenom kommit fram
pä scenen, där de ej böra hamna, så lia de ock
fallit igenom, och detta ntgör det biUta korrektivet. A
andra sidan anser förf., att riktningen ingalunda
varit utan hälsosamt inflytande på det dramatiska
författarskapet. Den samma har brutit med en viss
schablon, konvcntioualitet, såväl i val och behandling
af ämiien som ock i formen. Den alt lör trånga krets
af ämnen, till hvilken tyska författare känt sig
b|inden, har brutits genom hänvisningen till djärfva
nordiska dramatiker, och detta är i grunden endast till
författare af hvilken riktning som hälst. Ty genom
alla dessa försök, vare sig de lyckats eller ej, har
publiken hnnnit vänja sig vid ett i många afseenden
berättigadt val af ämnen, hvilka förr t. o. ni. under
eu ingalunda djärf eller hänsynslös behandling skulle
väkt motstånd.
Men alt detta har endast möjliggjorts därigenom,
att. storstaden egde förutsättningarna för att pröfva
det ena soiu det andra, det tirklassiBka soln det
ytterst moderna.
Förf. anför äfven, att under det ifrån ungefär
1840—181)0 den liberala rörelsen återspeglades på
scenen, emedan tiden var upptagen däraf, så är det
ej mer än rimligt, att nu de sociala frågorna
undaii-träugt. den sumuia. 1 sammanhang härmed berör fiirf.
äfven frågan oiu värkliga folkteatrar. Det
socialdemokratiska partiet i Berlin bar sedan några år
tillbaka liaft teaterföreningar, i hvilka tuan på sönda-
Uppfarten till Slottet.
Ett bref från Kairo.]
Kairo, i Januari 1994.
Liksom vintertidens Egypten, hvilket deu
resande vanligen lår se, är alldeles olikt sommarens,
så företer äfven Kairo, oaktadt snö och is här äro
obekanta ocli naturen om vintern frodas lika väl som
oui sommaren, vid bägge årstiderna en betydlig
skillnad. Öde och öfvergifna ligga gatorna om 90ininaren,
ty alla, hvilkas förhållanden medgifva det, beäuna sig
i Europa för att. undgå den afrikanska solens
glödande hetta. Endast, sällan besöker en resande
Mil-dalen vid deuna tid, ehurn priseu uu i de hotell, soin
hälla öppet, äro nedsatta till häUteu. Meu ett stort
antal hotell hålla det uuder sin värdighet att om
sommaren öppna sina portar fiir främlingen. Liksom
sofvande djur ligga de med neddammade, tillslutna
fönsterluckor i lätjefullt lugn. För dem gifves det
blott en årstid — vår vinter. Och deuna årstid,
ehuru deu varar blott fä månader, förstå de fleste
egyptier så väl att iakttaga, att de om sommaren med
godt samvete kunna vända sitt land ryggen för att
i Europa på dyra badorter söka vederkvickelse och
lindring. Om de också icke alltid tiiiua den först
nämda — med en välfyld peuningepung dunér man
den ju sällan — så uteblir dock aldrig den seuare,
och är del just. ingen lindring i deras bekymmer, så
Furst Bismarck i Berli/i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
