- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
47

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 10.

TIDEN.

47

DUBBELPROFVET.

Bearbetning från franskan

af

A—I-a.

IIon stirrade på talarn med nästan sanslös häpnad, knäpte ihop händerna
och hörde den öfver sig själf fälda domen med lika gränslös beundran öfver
domarns själsstorhet och ädelhet som tveksamhet, om hon skulle tacka och
välsigna honom öller stöta hans anbud ifrän sig.

Han antog öfvermänskliga proportioner i hennes ögon men.....var

det oj ironi? . . .

— Den bästa sidan af skilsinässolagen, fortfor herr Danceny som om han
talat alldeles objektivt om saken, är, att don aflägsnat en hel hop gräsligheter,
som förr kommo i fråga: de brottsligas nödtvungna lögn och förräderi, älskarns
feghet, hustruns nästan omedvetna önskan att gonoin äkta mannens död befrias
frän olösliga bojor, de blodiga händerna, dninstolgapptr&dena vid
äktenskapsbrottens behandling. Alt sådant blir ju nu mera utau nödvändighet och utan
ursäkt. Hvarlör sknllo ni bedraga inig? Hvarför skulle jag döda herr de
La-vaur? Hvarför skulle den hederlige gossen tvingas att som en tjuf smyga sig
här omkring för att söka olofligt hvad ban på ärliga vägar kan erhålla? Nu
är ju skilsmässan ett botemedel mol. alla dessa ölägenheter!

Gifta sig med Paul! denna tanke hade aldrig vaknat hos Laura, men nu
när den skimrade for henne, — var detta dock den rätta lösningen af knuten,
då den ädle mannen blef ensam uppoffrad . . . ?! — „Alt hällre än att.
ej mera se dig! ... . jag kan ej lefva utan dig!" — stod likväl i den
gömda biljetten, brännande som eld invid hennes barm.....Tänk det
ögonblick af vansinnig fröjd för honom, när hon skulle kasta sig i hans armar med
ett: „Ingenting skiljer oss mor! Jag är fri! Tag mig, jag är din!"

Mon där kändes likväl en stickande sveda i hennes hjärta.

— Men du, min vän, men du? Hon lyfte den tårfylda blicken mot sin
man, som misslörstående frågan sade:

— Frukta ingenting, goda Lanra. Jag skall bespara er det obehaget af min
härvara och dn skall slippa eventualiteten, för hvilken skilsmässan kan utsätta
en kvinna: — att stödd vid sin senare mans arm finna sig 1111 och då
ansikte mot ansikte med don förste. Vi skola oj ge världen nöjet af denna
komedi. Jag passerar jn för ett original ... af hvilket man kan vänta hvad som
hälst. Jag vänder åter stegen till Persepolis ruiner. „Det kunde man vänta
af den björnenJ blir världens epitaphiuui öfver mig. Du, Laura, skall om en
liten tid utan klander knyta nya band och......du cnsaiu skall vara
medveten af att jag förblifvit trogen min heligaste föresats: att vara din vän till
min lefnads slut.

Den unga kvinnan knnde ej alls analysera de känslor, som litt kommo
henne att utbrista i våldsam gråt.

— Mitt barn, stulo ined innerlig godhet herr Danceny, jag lämnar dig nu

att hvila ut efter detta uppträde, som nog skakat oss hvardera betydligt.....

Man tar ej fjädorlätt så allvarliga beslut som vi nyss .... Men om än jag
går själf, så vet, att jag ej sluter för dig detta hem, dilr jag vill att du skall

anse dig som härskarinna tils.....tils du geuomfört andra beslut — I

dörren vände ban sig ännu och sade nästan vårdslöst: Du ilr i dag rikare än
när dtt gifte dig, min vän, ty du har ej haft. i mig en dålig förvaltare. Nå,

om ilu än ej kan kallas rik, så gör det ju detsamma!.....lag kastar ej på

herr de Lavaur den usla misstanken, att han skulle fästa sig vid ’lina
förmögenhetsvillkor.

Nej, nej! ljöd det inom Laura, som aldrig tänkt på pengar i sitt lif, om
ej för att förslösa dem.

IV.

Vi förbigå un den sinnesförfattning, som uäBtau förlamade fru Danceny
efter det ||ennes man lämnat rummet, Hou liknade fågeln, som ser hnrdörron
öppen efter lång fångenskap, men rädd och tveksam lyfter vingen utan att kunna
besluta sig att flyga ut. Det mest oväntade för henne var, att hou kilndc mera
häpnad än öfversvallande fröjd.

Den förbjudna fruktens söta smak förbyttes omärkligt i eu mindre
angenäm, hvari ej så litet bitterhet blandades. Alt det blir hade kommit så
brådstörtad!. . . . hon kunde hvarken reda sina beslut eller känslor. Besynnerligast
var att hon mera i denna stund tänkte på herr Danceny ilu på Paul! Den
förres underbara klarsynthet och själlbehärskniug tilltvungo sig hennes exalterade

beundran! Hur djupt ban dock hade älskat henne utan att hon förstått
uppfatta det! - Huru han älskade lientio stnrsiimadt ännu för att så offra sig
själf. Gnd vet om Panl. blefve ban än den utmärktaste äkta mun, — skulle

kunna uppnå en sådan höjd al själftörsakelse!.....Men med Paul skulle

följa kärleken.....kärleken!.....

Men hvad tänkte hon på? Huru länge skulle hon sitta så här nästan

tillintetgjord? .... Paul måste jn på ögonblicket få veta alt.....hau

väntade henne nog ännu, ehuru timmen iörgått.......Skrifva? . . . nej,

med pennan kan man ej uttrycka eller klargöra a|t, hvad hon hade alt säga honom.

Bràdstörtanile nådde hon gatan, mon ej mer under det onda samvetets
tveksamhet, hvarmed man beger sig till ett hemligt möte. Ntt var hon ju en
fri kvilina, som hade ingenting att dölja och inga nedsättande försiktighetsmått
att iakttaga. Hun uppsteg i första hyrvagn och tillsade knsken med hög röst
hvart ban skulle köra. Det var första gången hon begaf sig till det mystiska
lilla Edén, soiu~Paul npphyrt för deras herdestunder, — mon fru Danceny erfor
ingenting af det hemliga sällhetsrus, som bort ledsaga henne dit. Ändtligen
stannade den magra kraken framför ön port, bakom hvilken paviljongen Lonls
XV låg gömd i sina draperier af syréu och glyeincr......

— Herr de Lavaur? efterfrågade Laura sedan hon ringt. En gammal
man ined gäckande, elak uppsyn kom ut, mönstrade henne från topp till tå på
det näsvisaste sätt och sade ironiskt:

— Herr Paul gick sin väg redan! han hade väntat, länge nog. —
Fortsättningen lästes i en sned blick på den vackra besBkerskan och tydligen
sade den:

— Tror ni, att min hyresgäst sitter här och surnar evinnerligt fl)r att
vänta på nippertippor, som först göra sig rara ocli sedan ångra sig?

Laura kände sitt blod jäsa. Nå, gndskelof dot var sista gången den där
duggen skulle liita henne! Härnäst skulle lion öppet komina stödd på Pauls
arm , . .

— Kör! ropado lion åt kusken, i det hon hoppade upp i vagnen, hvaruti
hou kommit. — Fort bort!

-— Hvart så fort? murrade kusken ocli tog pipan ur mnniieu. Hon viste
ej livad hon sknllo svara. Kör rakt fram, sade hon på niåiå.

Det gick i sakta lunk framåt Champs Elyséos och det ömkliga ekipaget
hade redan liuiiiiit passera l’Arc-de-Triomphc, nilr Laura vid åsynen af en
promenerande herre gaf till ett, rop och vinkade med handen:

— Paul! . . . . Paul! . . . Hen’ de Lavaur!

Den tilltalade, som gick och svor mellan sina tänder öfver de där dygäiga
världsdamernas pjunkiga obeslntsamhet och ångerskof, tuggade argt sin cigarr
vid tanken på två timmars väntan i paviljongen, där han suttit soui ett uiit
och lyssnat på alla fiirbifarandc åkdon försummande sin middag.

— Ilorr do Lavaur! Paul! hördes ropet för andra gången och nu trängde
det till hans öra,

— Ho! hola då! stannar han inte, han där, när man ropar på’n! . . . .
skrattade kusken illmarigt.

Drömde Paul? .... Hvad nu? . . . Detta hufvud stickande ut från denna
eländiga karet dragen af ett halt ök? . . .

Han slängde cigarren och störtade till den ropande ofter en försiktig
blick åt alla håll, om någon bekant fans på närmen......Nej, ingen
lyckligtvis !

Han rykte opp vagnsdörren: — Laura! O, huru du plågat, mig!.....

Är det värkligen du?

— Men så stig då npp hit! sade hon eu smula otåligt.

— Nå hvart ska’ vi nu knalla oss åstad? frågade med sin illvetmi
uppsyn gubbeii på knskbocken.

— Till det inro af skogen.....Lanra pekade bortåt.

- Jag undrar när jag skull få äta min middag pä det liiir sättet, tänkte
Paul. Och Kouvière, som sknllo sammanträffa med inig på baletten!
lnstinkt-mässigt iiedfillde ban vagnsfönstreiis urblekta gardiner.

— Inte det, för all del inte det! utropade Laura nervöst och biijilaile
lians hand. Jag har afsky för dessa iguobla nedfälda gardiner.....

Jag delar donna känsla .... mon försiktigheten .... Paul afbröts
af ett, modigt ögonkast, som sade: Vi behöfva hädanefter ingen försiktighet
mer! ..... (Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free