- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
50

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

50

TIDEN.

N:o 10.

Iritnk i aktorstäfven fiir styrmannen. Passagerarne fä.
ligga på bottnen eller sitta på bagaget.

1 Kemijärvi eller rctliin i Rovaniemi fiirser man
sig med lnlid lör återstoden af resnn. Dessutom
miste man medföra nästan alt, som en människa van
Tid ett civiliserad! lil ej kan undvara, ty endast,
mjölk, smör neil kaffe samt då oeh då fisk kan
påräknas i de gårdar, som passeras. Pisk kan mun
visserligen skaffa sig sjiilf med drag nnder resan,
elitirn ej allestädes, ty på vissa stråekor blir
hastigheten för stor fiir drag rodd. Renliga kokkärl och
bordsservis iiro likaledes lyxartiklar, som inan gör hilst
i att sjålf medföra. Insektpulvcr och beckolja Icke
att förglömma. Ack den lappska insekt plågan I Ni
kan ej tänka er, hvilka odjnr grassera i de lappska
stugorna. De vimla öfveralt och vittna om en
häpnadsväckande orenlighet, hos befolkningen. Låtom
oss skynda att erkituua, att undantag finnas, snygga
gårdar med en ordentlig värdinna, som förstår att,
hålla orenlighet™ oeh därmed äfven ohyran på afstånd.
Men myggen kan ingen undgå. 1 miljoner kläckes
den ur de vidsträkta kärren och antastar blodgirigt
hvarje varmblodigt väsende. Denna landsplåga är
tillräckligt känd; låt gå vidare.

Båtfärden börjar lofvande. Bit långt, sel
(jämför do svenska namnen Lycksele, Åsele) eller hvad
finnarne kalla auanto förlänger Kemi träsks yta fem
mil norrut mellan frodiga ängar och böljande åkrar.
By följer efter by, gård efter gård på båda
stränderna af den majestätiska älfven, som här når eu
bredd af en half till en bel kilometer, bär och dilr
hopträngd uf ängsbolmar i fåran. Hein dagen färdas
vi Ingnt roende längs stranden, en eller par gånger
ombytande skjuts. Halfannan mil väster om älfven
synes Pyhätniituris snöflilekiga bastion teckna sin
skarpa profil öfver skogstopparne. Landet tyckes oss
härligt ocli inger oss de gynnsammaste tankar oin
Lapplands ekonomiska framtid. Mun man behöfver
blott, aflägsna sig ett litat stycke från älfst.randen, sä
aflöBes kulturlandskapet, uf pinnmon med sin uödvnxna
skog och piuninon af do milsvidn kärren, och den, som
i början at augusti färdas denna väg, kan vara
ganska säker på att en vacker morgon få se åkrarna
härjade al’ frosten. Den lömska fienden smyger sig
ur kärren, kryper ned på de sanka ängarna vid
floden, breder lit sin kalla andedräkt, ölver vattenytan,
höjer sig långsamt upp till gårdarna, och på
morgonen glittra axen i dödens försilfring. Sädesodlingen
är häi’ en lyx. en kär erinran om hunt nybyggarnes
förfäder lefvat i Österbotten. Boskapsskötsel och
fiske ära de enda säkra näringsfången. Men fiir
inbärgandet uf de vidsträkta ängarnas gröda finnas oj
armar nog och för mäjeriprodukteriia ej tillräckligt
snabb afsättning, då tjugu mil landväg skilja Kemi
träsk från hafvet. Därför liar utvandringen fråu
denna trakt antagit så stora dimensioner, att
knappast någoii gård finnes, soui ej har söner eller audra
nära anhöriga i Amerika.

Då inga andra varor för export kunna erbjudas
af donna trakt än smör och tjära, ty stocken fliitas
utför älfven, vore Kemi träsk en dålig ändpunkt för
en järnväg, som hade alt öfvergå Onnasjokl och söka
sig tram mellan htrgen ocli kärren i nordöstra
Rovaniemis högland. Däremot skulle Kemi trilsk och det
stora selet där norrom halva stor nytta af en
järnvägsstation i Rovaniemi, blott åtta mil aflägsen, ocli
tillföra densamma ett, årligen Btigatide tillskott af
fraktgods.

» *
a;

1 ilen norra ändan uf selet förena sig inom en
sträcka af sex kilometer tre stora floder: Reni.
Ltiiro och Kitinen, Alla tre leda upp till Lapplands
ödsligaste näjder, alla tre slingra i tusen bukter och
dåna skummande i talrika forsar, östligast går Keiui
älfs väg Irån fjällen och käTren vid ryska gränsen.
Den är rikast på forsar uf de tre. lä uiil skilja
dess källor från mynningen, men ined sina krokar
blir ilen minst 17 mil lång, ocli vid dess stränder
liggfl blott två små byar förlorade långt borta i
ödemarken. Med fisket och ladugården till värn kämpa
deras innevånare en ojämn kamp mol uiiileu, som
årligen hotar tränga in i deras stugor.

Deu mellersta floden är Luiro. Till dess källor
är lika långt fågelvägen soui till Kemi älf-, men som
den är den mest, slingrande af de tre, ITu-diibhlas
vägens läligd, om luan 1 öl jer vattenfåran. Den leder
upp till lUiiiutiiuturi» och Suariselkäs |jälltrakter,
där lapparnas renhjordar beta., och vid dess stränder
tiiiuas blott tre små futtiga byar ocb lyra eller fem
enstaka gårdar.

Den västligaste är Kitinen. Krän dess mynning
npp till källan liar flyttfågeln femton mil, mon
vattnet, har mer än tingn mil alt tillryggalägga den
motsatta vägen. Kitinen kommer fråu moarna oeh
kärren på gränsen mot Enaru i hjilrtnt af den finska
Lappmarken. Hess stränder äro mera bebodda. Där
liiririi Sodankylä stora kyrkoby, Sottanen, Aska,
Hie-tnaTianto, Knftala ocli flere mindre grupper af gårdar.
Men äfven här är afståndet mellan boningsorterna
stort, i medeltal 2 mil, på vissa ställen 5 |nil och
mera. Ocli hvilka gårdar! Deras säkraste tillgångar
äro Slinka ilugar, där starrgräset Irodas och d|lr
högvattnet om hösten ofta bortför höet eller där regnen
hindra det att torka Jordbraket går här knapt. alls.
Koru ocb potatis gifva oftare missväxt, än
medelmåttig skörd, rågen ofcli lialreu äro blott att Be på.
Kornbrödet, som bjudes i torpen ocli de mindre
gårdarne, Iir ofta uppblandadt, med sådor eller lialia.

Når den resande trött af dagens ansträngning
ocli genomkyld uf kvällen- fuktiga lleddimmor träder
in i en af dessa stugor, slår eu obeskriflig, unken
Inft emot honom oeh han har svårt att urskilja
något 1 Skumrasket, ehnrn midnattssolen ännn
förgyller strand brantens tallar. Ty dat lilla fönstrets
rutor äro lappade med klutar och öfverlupna ined
årtiondens flngsmiits ocli spindelväf. När ögat
småningom vänjer sig vid skymningen, träder
bofälligbe-teu tydligt i dagen ocli med den innevånarnes elände.
Deu vid sådant ovana sydboii skyndar lit att andas
deu friska nattluften och föredrager att reda sitt
läger i visthnset eller nnder bar himmel.

Do tre systcrfloilerna äro emellertid den östra
Lappmarkens enda sommurvägar. Kemi älf leder till
ryska Lappmarken och staden Köla viil Ishafvet.
Luiro leder till Euare träsk. Kitinen, den mest
trafikerade leden, för oss npp mot Ivalo och Enare
kyrka. Hvar och en af dem utgör en växling af sol
och forsar. De senare äro i allmänhet ej ofarbara.
Båten kan stakas eller dragas uppför dem, men vid
många måste- åtminstone, en del af lasten lossas och
bäras öfver land genom snår och skog, och de flesta
måste passagerarne kringgå till lots. När det regnat,
slå buskar och ris som våta badkvastar om den
van-dramles lekamen, så att lian blir genomvåt. Ty
forsarne äro långa. En promenad på eu kvart mil
genom kärr och täta videbuskar Iir ingenting ovanligt,
men stundom gäller det eu half mil eller mera. Och
när äro ej videsnåren våta? Lappland har en
rogni-gare smuinar äu södra Finland. Stundom håller det
på Hero dagar å rad, och berättaren, som vistats tre
somrar där nppe, har ilitr riiknat. flera regniga äu
klara dagar.

* *

*



Så fortgår resan lyrn eller fem dagar uppför
älfven, i ständig kamp mot det forsande vattnet.
Alfven blir alt smalare, alt grundare, irårdarue alt
uslare och afståndet mellan dem alt större. Slntligcn
komma vi till en punkt., där vattenvägen måste
öfverger och resan fortsätten till fots öfver Salpausselkä.
Denna vattendelare är på vägen från Sodankylä till
Ivalo blott en mo. omväxlande med kärr, 4 1 mils
üdemarksTuitdriug Irån Kitinens strand till lCiiltala
guldvaskeri. 1’ngoliir halfvägs står på Vallla mo eu
i,mi sluga, uppförd lill de resandes skydd. Från
Sompio lappby, där Luiro ä!ls farbarhet. tager »lut.
till Kyrö by vid Ivalo alls utlopp i Enare träsk Iir
5 ’/i mil, och på ilen vägen liar inan att passera
Bänka kärr, skogiga, branta bärgsryggar, stenhtHjda
tundror och pittoreska klyftor. Ehuru ännu mera
ödslig är ilen ostliga vägen, uppför Kemi iilf, deu
bekvämaste. ty där kält båten släpas öfver
vatteudela-ren på Soln ta i vals sanka och sandiga slättmarker till
Sot»joki| hvars vatteu luimnnr i Kolafjorden. Mon
här lärer afståndet mellan ile sista människoboningarna
pä ömse sidor om gränsen vara åtminstone tio mil.

Låt oss lölja don mellersta vägen. Vi hastiga
Nattasots steniga toppar. Hill) iiieier öfver de
omgifvande slätterna, livad se vi omkring oss? Skog och
kärr så långt, ögal når, kärr vida som socknar och
gcnoiufilingrade af djupa, svarta åar. Här och där
blänker en vattenspegel som ett melankoliskt iiga ur
kärrets brunn anlete. Men i nordost mötes blicken
at Saariselkäs hotfulla tundror, hopade som ett bålvärk
mol Ishafvet. De fortsättas långt inåt Rysslauil och
bilda ett allvarsamt binder för samfärdseln mellan
hafvet och Lappmarkens sydligare delar. Tundra
vid tundra, Moll ofullständigt, skilda af djupa
dalklyftor, resa sig som stelnade stormvågor, på hvilka
skummet förvandlats till stenblock. Passen mellan

tundrorna äro i allmänhet, rått höga, hundra eller
tvåhundra meter öfver dn omgifvande slätterna. Dock
finnas enstaka portar mellan dem, där det lägre
landet. fortsäCtea tvärn igenom bärgmiusan och vattnen
tveka oin de skola begifva sig till Ishafvet eller
Östersjön. Väldiga hopar al stenblock omgifva de
från fjällen ledande bäckarna och visa hvilken
förstörande kraft ile utveckla, då de om våren svälla
tipp af ilen smältande snön.

1 norr och nordväst se vi Enare Lappmarks
fjällgrnpper på längre afstånd skimra med sina
snö-flackar, Mon hvad vi icke knnna se på detta håll är
Ivalo älfs djnpt i höglandet inskurna ilalfåra. Den
märker man ej förr än man står vid dess rand och
blickar neil i djupet, där älfven skummande och
brusande ilar fram mellan hundra meter höga branter.
Och genom dylika klyftor striimma de floder, hvilka
från Saariselkä och Raatntnntnri söka sig väg till
Ivalo eller till Ishafvet. Sådana trånga dalar liiira
till de svåraste hinder, som vägbyggnadskousten har
att öfvervinna. På sådana ställen erhålla järnvägarne
karaktären al bärgshanor och kosta i anläggning och
underhåll fyrdubbelt mot slättiiindsbaiiorua.

Vi komma fram till Kyrö by vid Ivalo älfs
myilning. Härifrån till närmaste dugliga hamn vid
Rysslands Ishafsknst är afståndet åtminstone 17 mil. De
usla kojor, som träffas på denna väg, äro lätt
räknade, de knnna ej vant flere än fyra eller fem. Man
fänlas öfver Enares öde fjärdar till Paatsjokis
begynnelse ocb utför denna strida älf till sjön
Koalme-jaur. Därifrån måste man åter till fots kringgå den
norska gränsen öfver moar, tundror och kärr, till dess
man plötsligen står ofvanför Ishafvets strand, där
bränningen bryter sig flere tiotal meter nedanför
platåns branta stupa.

Vår färil är slut. Vi hafva sett hvari
Lapplands enda rikedom består: skog, men merendels skog
al medelmåttiga eller klena träd, samt fisk oeh
ängar. För timmerilottningen finnas goda flütleder i
tillräcklig mängd. Ängarna äro små i förhållande till
landets ofantliga utsträckning och deras växt. är mest
starr. Flodfisket kan aldrig blifvit stort mera än
hns-bebofsiiäring. Jordbruket lönar sig ej, ty sommarn
är för regnig, kall och kort. Mångåriga ifriga
forskningar i alla delar af den finska Lappmarken hafva
betagit oss alt hopp om att finna något Gellivaara
på denna sidan Torneå älf. Guldet, lönar vaskarens
möda föga bättre än ett handtlangardagsvärk i södra
Finland. Inga mineraltillgångar hafva upptäkts, hvilka
skulle kunna gifva upphof till en framtida grufdrift
i våra Lappmarker. Omöjligt att hitta på något
näringsfång. som skulle kunna skapa en blomstrande
bygd af vår Lappmark, vore kommunikationerna än
så förträffliga, om ej forsarnes kraft i framtiden
om-sättes till elektricitet för att drifva fabriker och
upplysa den långa vinternatten. Men på ett så aflägset
och osäkert framtidsperspektiv bygger man inga
järnvägsplaner. Tils vidare hufva vi nog af obegagnad
kraft i forsarne söder om polkretsen.

Au den genomgående trafiken då? Skall ej eu
ständigt öppon hamn vid Ishafvet blifva ett Hangö
för norra Finland? Med ryska tnllar, kanske? Låtom
oss då betänka, att, Uleåborg ligger midt, i Finland.
Därifrån iir lika långt till Ishafvet, som till Hangö.
Ocb alla orter söder om Uleåborg hufva uärniare till
Hangö än till Ishafvet. Oeh från Hangö är
sjövägen till Hull BüO kilometer kortare äu från
närmaste ryska Ishafshumu, iifveu om man ej tar i
betraktande den ytterligare förkortning, som vinnes genom
Nordsjö—Östorsjökanalen. Till sydligare
västeuropeiska hamnar blefvo skillnaden i väglängd betydligt
större, 1,11110 kilometer, om inan begagnar den nämda
kanalvägen.

Hnru lång blir en järnväg från Uleåborg till
Ishafvet? Sex hundra kilometer, om deu skull gå
genom Sudaukylä och förbi Enare träsk. Sex liuudra
femtio, om den skall gå öfver Sotataival. Nästan lika
lång, om delt skall gå geuotu Kuusaiuo. Det sista
alternativet möter de största tekniska svårigheterna
och leder genom de ödsligaste trakterna, mest, på ryskt
områile. De två första alternativen innehålla tjugu
mil förnuftig järnväg, från Uleåborg till Rovaniemi,
luen därifrån återstå ännu tjugu mil ödemark |neil
breda flodöfvergångar till finska gränsen vid
Sotataival och trettio mil ödemark, delvis med
bärglaudsna-tar, till Paatsjoeuniska. På ingendera leden Unnas
arbetskrafter. På ingendera leden finnes föda åt
järn-vägsarbetarnes härskaror, ej häller bostäder. Och den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free