- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
51

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 10.

TIDEN.

51

korta sommarn tvingar till arbetets forcering nndor
några veckor ocli iless nedläggande, dj höBtregnen
och snön komma. Kostnaderna miste ställa sig
fler-falt högre Itn I3r järnvägsbyggnader i södra Finland.
Ansläs de till 300,00» mark per kilometer, hvilket
ej torde vara för högt, gä sådana järiivilgspliiner liist
på BO å 90 miljoner ensamt inom Finlands gränser!

Framstående ryska auktoriteter, som begrundat
planerna om en bana till ständigt öppen Ini inn vid
Ishafvet, hafva framhållit de strategiska och
ekonomiska fördelarne af dess dragande belt och hållet
genom Ryssland. De insinuationer mot Finlands
lojalitet, aoin därvid framkastats, förtjäna ej ett svar. Men
vi vilja taga fasta på varningen mot, att draga hanau
genom Bottniska vikens hamnar, som äro lätt
tillgängliga tör landstigningstriipper.

S a b a 1 a s saga.

Af Henrik Sienkiewicz.

(Ifrån polskan).

Vi slogo oss ned i ring omkring elden, tysta,
lyssnande till stillheten, hvilken nästan kunde höras.

— Bedan var den timme inne, då vi brukade gå till
hvila; — ilå höjde Sabala sitt rynkiga ansikte,
hvilket hade tycke af en gammal gams fysionomi; ett
ögoulilick stirrade hon med glasaktig blick in i elden
och begynte så berätta:

— Det. gick en gång eu gammal bonde med
yxe och borr på axeln bort till Nowytorg på arbete.

— Något pä andra sidau om Poronin sällade sig en
gammal gumma till honom. Bonden var en klok
gammal inan, han kände igen döden och började genast
fundera på hum han skulle kunna bli dödsgiimman
kvitt. Slutligen började ban borra ett hål i en
trädstam, — borrar ocli borrar tils ban har det färdigt
och börjar så kika in i det.

— Hvad ser du då där inue? frågade gnminan.

— Se själf, om du vill veta det.

Gumman kikade in i hålet, inen såg ingenting;
under tiden har bonden yxat till en plugg utaf bokträ.

— Jag ser ingenting, sade döden.

— Kryp iu dit då, så ser du bättre. —

Knapt hade dödsgnmman hnnnit krypa in. så

satte bonden sin plugg i borrhålet, slog fast den
ordentligt med siu yxe och gick.

År efter år (örgick och bonden lefde vidare ocli
lefver ännu, — mänskorna slutade upp meil att dö,
det vimlade af dem i Zakopanc, i Weiss-Dunnjetz, i
Chocholow och öfveralt så, att den ena människan
stod inpå den andra så tätt som de unga tallarne i
skogen. Bonden började blifva gammal och lida nöd,
ty ban kunde ej arbeta. Slutligen blef han led vid
lifvet och gick bort och släpte ut döden ur
trädstammen.

Så hon lor ut då dUdsgumman och började mäju;
uå, i Zakopane, i Weisa-Dunajetz, i Chocholow,
öfveralt hade hon snart gjort af med så mycket
människor, att där ej fans plats att begrafva dem.

Slutligen kom ilödsgumuiiiu till en bondkäring

— en enka med sju barn — och henne ville bou taga
meil. Men då började barnen gråta och klaga:
„tag inte bort mur lör oss — tag Inte bort mor för
oss!" —

Dödsgummau förbarmade sig öfver barnen, gick
bort till Herren Gud och sade:

— Käre Herre Gnd, hur skall jag kunna taga
bondkäringens lif, då hennes nngar skrika uch
laineii-tera så, att de nästan tvinga inig till barmhärtighet?

Och Herren Gud sade:

— Jag är ej mästaren för de
angelägenheterna, utan herr Jesus liar hand om dem. Gä till
herr Jesus, må han säga dig huru dn skall bete dig
där vid lag.

Dödsgumman gick til) herr Jesus och sade:

— Gode herr Jesns, hnru skall jag kunna
taga gnmmuns lif? — Sju barn liar bon i sin koja

— och de beitøu uch lamentera, så att jag är
tvuu-geu till barmhärtighet.

Och herr Jesus gaf henne en blick, så hon trodde
hon skulle iå slag.

— Pä hufvudet med dig i sjön uch hämta upp
en sten it mig! —

Gumman for ned i sjön, ända ned till botten och
kom upp igen med en sten, rund som en brödhnlla.
Och herr Jesus sade:
Bit!

Dödsgumman het och bet så hennes gamla
tänder började värka, slutligen hade hon bitit sönder
hela stenen, och se där inne i midten satt en helt
liten mask.

Och herr Jesus gaf henne en blick igen:

— Ser dn — sade han — att jag till och
med har reda på den här ynkliga masken pä hafvets
botten och sörjer för den, — och dn tror, att jag
ej skulle sörja för de sju fader- och moderlösa!

— Fort! — Hämta hit bondkäringen I

Små&ifiier från J^öpenjpamn,

Sparpenningen.

Herr Bing öppnade själf dörren, då det knackade
pä. „Goddag Trine", sade ban, „hvad är på färde,
dn aer så förstörd nt, och det midt i julbrådskau?"

Trine kunde knapt dra andan. Hon fick ej
fram ett enda ord, så andtruten var kou. Herr Bing
bodde i fjärde våningen och Trine hade dåligt, bröst,
skulle hon inte ha huft någonting ovanligt, att, tala
om, sä hade hon säkert inte gått den långa vägen
från Nörrebro och hit, det viste han, allra minst,
dagen löre julafton.

Herr Bing tog henne i handen och ledde henne
till soffan, trykte sakta hennes skuldror så hon sjönk
ned, och satte sig sedan själf i sin rullande arbetsstol.

„Liiguu sig nu fÖrat", sade han vänligt, „ocli
tala sen. Emellertid skrifver jag mitt bref till slnt."

Det var en liten stund alldeles tyst i
grosshandlarns lilla, mörka arbetsrum med de måuga
fotografierna, de stora möblerna och den lilla glödande
järnkakelugnen, som spred en ohälsosam brävärme
omkring sig.

Herr Bings penna skrapade motspänstigt på
pupp-ret och hans ansikte med de mörkröda rosorna, som
skvallrade om en i kiilminatiou stadd audra
ungdom, hade antagit koiitorsminen, medan ännu eu
äterglans af ögats vänliga uttryck spelade i den blick,
som hau fäste pii sina stora, tydliga siffror.

Han hade glömt sin gäst. Hon satt ännu
fläin-tnude midt i soffa u med händerna för sitt bleka ocli
magra ansikte. Meu ändtligen hade hon Hämtat ut,
tned handen förde hon näsdukeu till sina ögon ocli
brast nt i en snyftning, så häftig, att grusshandlarn
steg upp från stolen som om ban blifvit stucken af
en orm.

— Hvad tutar hon för? frågade hau barskt.
Hvad har händt? Ar hon sjuk eller kär eller hvad?
Jag tål inte gråt. Vill Trine roa sig med tarar så
gå iu till frun, jag har inte sinne för sädant.

Hans barska oril skrämde inte den främmande,
hon hörde på hans ton, att lians medlidande var på
siu gamla plats, förklädd i sin gamla förklädnad ocb
därför satt hon belt lugnt kvar i soffan.

— Jag gråter inte mer, sade hon, det var
bara trötthet! Herr Bing, som vet hur jag arbetat
hela året lör mitt uppehälle, vet ju också bur svårt
jag har att fä ihop miua kronor . . Nåväl . .

— Nåväl, sade ban ännu otåligt, nåväl,
hvad har nu händt med hennes kronor?

— Jag hade fått tio kronor öfver, sen alt
var betaldt till julen, tio kronur . . . och med dem , . .!

Ku snyftning skakade hennes späda kropp
liksom om hon Irusit, fastän hon satt midt emot den
ån-gaude järnkaminen.

Ooh med dem? trågudo hau nu med mera

intresse.

— Med dem ville jag gå ut uch köpa
julklapper till mor och — och — till . .

— Till kärestan kan jag tro, lör det är vitl
en sådan med i spelet, efter kou är så utom sig i
dug, menade grosshandlarn.

— Nej, jag har ingen hvarifrån skulle jag
skaffa mig en sådan tycker hörru, jag som är så
futtig. — Nej, till lruu här — meu — sä, sä . , —
Hon stannade. Gråten fastnade hoiino i halsen.
Grosshandlarn gick till koksbeliäliurn och sutt en skolvel
tull ined koks in i ugnen, lör att elden icke skulle
gå ut.

— När jag däretter köpt, upp en liop saker i
Ibsena butik och skitlie taga opp portmonnän för att
få lat.t i min tiokrona — fans den inte 1 Jag letade
i fickan, och jng sökte pä golfvet, men det var
omöjligt.. Där var fullt med folk, några kommo fram till
inig, Gnd och hvad de tänkte. Jag -måste ge tillbaka
mina pakett, och bodbetjänterna ville inte tillåta att
jag biel där längre för att söka . . . Jag var så
förtviflad| Slutligen kom ja? att tänka på
eross-handlam, som jag är skyldig nå mycket, Han vill
nog hjälpa — tänkte jag.

Hon stannade.

— Stackars flicka, sade han, jng skall gärna
ge dig en tiokrona — om sorgen är afhjälpt med
så litet.

— Nej, nej, ropade hon, det vill jag inte I
Åh, känner ni mig så lite, så att ni tror, att. jag
ännu vill emotta almosor! Inte numera, nej, käre
Herr Bing, inte numera.

— Jag förstAr inte hvarför Trine kommer hit,
efter hon inte vill ha min hjälp.

Grosshandlarn stannade midt framlör den unga
flickan och såg nyfiket in i hennes toma ögon,
hvilkas fullkomliga brist på uttryck icke gaf honom
något svar.

-— Om grosshandlarn vill annonsera i
^er-lingen"*) efter mina pengar, så får jag dem nog —
sade hon slutligen — lör när den som hittat dem
får hiira att de tillhört en blind, eå hämtar han
säkert tillbaka . . .

Herr Bing log.

— Det skall jag gärna, Bade ban, mon —
inte tror jag det, hjälper. Vänta emellertid, så skall
jag sätta opp annonsen! Trine för den genast till
kontoret och i morgon står dee i tidningen. Så få
vi se hnr det går.

Om fredagen stod att. läsa i Bcrliiigske Tidendes
morgounninmer följande lilla annons:

Eu tiokronssedel förlorades i går vid Ibaens
butik af en blind korgfläterska. Tillvarutagaren torde
återlämna pengarne Toilesgade 59 i femte våningen
hos Triue Sörensen.

Det var ett regnande och slaskanile såsom
vanligt julaftonsdagen i Köpenhamu. Gatorna vimlade
af människor, bodar och magasin voro proppfulla, det
dröp från hattar och paraplyer. Skor, stöflar och
kjolfållar spredo omkring en seg produkt från
ränn-stenarne, penniugar rasslade, gåfvos ocli togos, det var
ott sorl ntoin och inom lins, skaror af nyfikua stodo
utanför bntikfönstreu och slukade med ögonen alt
det som deras hjärtat» begärde, och det desto mer
ifrigt soiu det var dem omöjligt, att få någonting ulls,
hästarne lunkade längs asfalten ispända sina enorma
karosser, och i hvart hem beredde man sig att
emottaga hälgeu efter bästa förmåga.

I Todesgade 59 satt Triue och orduade sina
rottingsspjälor i bunkar, band om dem eu tjugu, tretti
i bunken, do tjockare för sig och de tunnare lor sig.
Hon säg sorgsen nt och det gràbleka uien unga
ansiktets tidiga fåror tyktes i dag djupare än eljes.

i två år hade hon kunnat sörja för sig själl
ocli abl lama, knarriga, gamla mor. sedan herr Bing
för tio år son fått tag i heune och satt henne i
Kje-dens blindskola vid Klerkegaile, där hon lärt att läsa,
skrifva, sticka, binda borstar uch fläta korgar {.nedan
■len lideu hade ju alt gått så väl, arbete hade hun
haft fullt opp, och i dessa tvä ar lindö hon
själfständigt uch utan hjälp kunnat hvad så mången seende
icke kunde — eller ville.

Det var hennes glädje och stolthet. — från baud
och i mun, ingenting öfver, men ocksä ingen skuld.
För första gängen hade hou i år råd till en
extravagans, till julgAfvor! Hur hon arbetat, liur hun
ansträngt sig, tils hon samlat ihop dessa tli kronor!
Och så skulle hon gå tappa dem. För tusonile
gängen tänkte hou öfver hnru det gått till att hon fält
dem, för tusende gången ångrade hon sig ätit. hon sä
febrilt tagit upp portmonnän, tingrut pä sedeln, vänt
på den och lagt den in igen ....

Men — den kommer nog, tänkte hon,
naturligtvis kommer den . . .

Hull hörde steg i trappan, det var kanske
fin-nareu; hau drog benen efter sig som om hun var
trött redan så här tidigt på morgonen, hun famlade
med häiideriui längs väggarne i den tränga
korridoren, stufvade högt namnet, på lienues dorr, som vär-

*) Berlingska Tldiwde — Kopeuhamna amioua-blad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free