- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
52

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

56

TIDEN.

N:o 10.

dinnan skrifvit på en papperslapp och stuckit fast. med
knappnålar, knackade på och steg in.

— Är det jungfrun, som tappat en tiokrons-

sedel?

En tjock, rödnäst och sluskig karl stod framlör
henne, hans andedräkt luktade brännvin, hans långa,
okammade hår hängde honom i ansiktet liksom på en
utsvulten, vanvårdad gästgifvarhästkrake.

— Jo, det är jag, svarade hon och fäste sina
toma, stora ögon på honom.

Han kom närmare och ännu närmare. Hans
cyniska, fula ansikte nalkades hennes fina hufvud, han
tyktes med siua svullna ögons hela återstående
ansträngda kraft vilja utgrunda om hon talade sant
eller ljög.

Hon rörde sig icke. Hon såg icke hans ansikte,
vänligt och tacksamt log hennes mun, och hon sträkte
handen emot honom för att emottaga det hon väntade,
att han skulle lämna henne.

Han såg och såg. Något rörde sig inom houom
som han själf ej förstod, medlidandets ängel tände
inom honom den gnista, som aldrig slocknar uti ett
människobröst, den rörande oskulden bos denna
ensamma unga kvinna kom honom att fasa för sig själf
och hennes tro till lionom nppväkte en känsla, som
icke var långt ifrån att värma lians förvildade själ.

— Hur har jungfrun blifvit så där blind?
frågade han efter en stunds tystnad.

— Jag var Bå när jag föddes, svarade hou . . .
det är ärftligt, säger ögonläkareu.

—- Var jungfruns föräldrar blinda? frågade
mannen åter.

— Neej — di var’ seende båda två, men min
far var på hospitalet för
dryckenskap ... och hans sjukdom slog
sig på min syn. Men mor gret sig
helt fördärfvad -— där ligger hon
i köket —, men jag liar det bra
anuars, bara att jag tappade de
där julpengarne,

— Hm, Jag blef glad, jag, när
jag hittade dem, sade han,
förbannadt glad! Jag trodde att, de var
någon af de där — af de där, som
ha godt om penningar — som* hade
tappat dem . . . Jag tänkte att jag
nu skulle få en glad julafton — en
riktigt munter, för en gångs skull
igen. Men det biel lögn det.

— Trine satt med återhållen
andedräkt. Spjälorna tappade hon
en om en, de föllo ned på golfvet,
medan hon mekaniskt snodde om
tvänne vidjor sora om hon af dem
kunde forma något fint och vackert.
Hon tordes ej fråga om sina pengar,
hon började ana livad för ett slags
person lian var, som bon hade framför sig.

— För jag har sällan roligt, skall jungfrun
tro, fortsatte karlen. Det är med mig som med
hennes far . . . för den sakens skull kunde vi gärna
höra ihop, jungfrun och jag, men jag har inte så
mycket som ett par ungar au gång, minst en så fin
dotter! Min flicka gick ifrån mig förrän det blef al
någonting med giftermål oss emellan — hou tykte
inte om att se mig full, hou. Nå, jag tänkte få en
rolig julafton det liär året, för jag fick inte tid i går
afton att roa mig! I morse läste jag i „berlingeu" om
att det var en blind flicka, som kommit i olycka med
den tiokronssedeln utanför Ibsens. Så sa jag till Ulig
själl, hör nn Madseu, sa jag, väl är du ett nöt ocb
ett uselt och eländigt nöt äuuu till, men du vet ändå
hvar hjärta satt i dig förr i tiden. Skulle det ha
varit eu af de rika, så kunde du gärna ha lättat
honom på en hundrakrona, men eu fattig soui du själf
och en flicka ... att säga att hon därtill ännu är
blind 11 Stackars barn I

Madsen hade talat sig trött. Triue lyssnade
med alla fibrer späuda. De glanslösa ögonen blinkade
icke, klara och toma hvälfde de sig fram och tillbaka
medan heuues täcka mun i sig koncentrerade bela
ansiktets uttryck. Smärtsamt rykte det tUl i
mungiporna och hufvudet sjönk alt mer nndergifvet.

Hou liaile redan uppgifvit hoppet att få siua
pengar igen, då Madseu började på nytt.

— Ja ja, hou skall inte vara så ledsen —
tu-tingen i går kostade bara femtio öre och brödbiten
tjugofem, gör Bjuttifem! Det är så mycket som
fiu-narlöu det. Besten, nio kronor ooh tjugofem öre,
dem får hon här!

Med ett triumferande leende drog ban fram
pengarne, Inde dem en om en i hennes framräkta hand,
räknade upp hvart stycke, förklarade för henne hvad
det var värdt, liksom om hon icke känt det själf,
ända till dess summan var full.

Trine grep den grofva handen, rätade npp
ansiktet till det kom midt för lians och sade sedan
med sin vackert vibrerande, känsliga stämma 1

— Hör, Madsen, ban skall inte supa mer sådär!
Jag kan lukta, att ban är svår med drickande . . .
Han är en god människa, det kan jag förstå af hans
handlingar.

-— Nej jag är ett svin, protesterade Madsen,
men ined ett underligt, främmande uttryck i rösten —
ett fördömdt svin, det ä livad jag iir.

— Madsen är en god människa och har ett
godt och ädelt bjärta — återtog Trine. Madsen
skall komma hit i afton på julgille. Nu går jag ut
och köper gran ocli ljns och gåfvor och grannlåter!
Grosshandlarns fru skall ändå få en gåfva, jag har
stickat åt mig ett par nva strumpor, men hon skall
få dem, — mor ocli Madsen Bkall få se sådana
surpriser jag kan skaffa dem. Han kau gå i Harboes
bastu och bada på min kredit, jag skall gå in och
betala sedan så han kommer hit riktigt, fin. Nej, tacka
inte! Vi ska riktigt roa oss i afton, min
systerdotter som är tolf år kommer med, ocb mor lylta vi bit
in. Tror inte Madsen att vi få mest glädje af våra
pengar på det viset?

Den blinda Hickan samlade ihop sina pengar,
satte hatt ooh kappa på och gick ut, på långt håll
följd af ett par tacksamma, undrande ögon, som först

Seefried och Elisabeth af Bayern.

sent lämnade henues vacklaude, men smärta och
sympatiska gestalt ur sikte.

Daniel Sten.

Hvad Zola tänker om mysticismen.

^^^å i vår tid intresset för mysticism, spiritism och
occultism gripit vida omkring sig, har en
pari-sertidning fått infallet att låta interviewa framstående
personligheter i orli för utforskande af deras åsikter
i nämda frågor. Bland literatiirer står Zola främst
i ledet och reportern berättar följande från sitt besök
i Medan:

1 den stora hiljardsaleu, där de praktfulla
ba-uéren, de tunga rustningarna och medeltida
hälgoti-bilder i bedjande ställning ge rummet eu mystisk
prägel, träder mästaren mig till mötes uied all den
hjärtlighet, som är honom egen.

„Ni vill veta min meuiug oui mysticismen?"
Han lutar sig tillbaka i sin stora länstol och
insvept, i eu vid grå jacka försvinner han nästan iläri.
Hans hufvud tecknar sig mot en landskaps fond med
ram af ett öppet fönster, ott landskap, fullt af hälsa
och lif, med gräsmattor, blommor och vatten, alt
uu-der en strålande sol —–

„Jag är icke inne i deBsa frågor, jag är
upptagen af sä mycket annat", fortsätter ban, „är icke
tillräckligt dokumenterad." — — —

Jag småler tviflande, öfvertygad om, att den
omfattande intelligens, som begrundat så många
problem, soin tagit till tals så många af samtidens
brännande frägor, äfven i dessa ämnen bildat, sig en
åskådning.

„Det tinnes onekligen, i Bynnerhet bland
nng-domen, en strömning mot det. hcmlighetsfnlla, det. ovissa
bortom grafven", börjar jag.

„Holt säkert, men denna företeelse har flera
grunder. Först, och främst, ett behof af originalitet.
Hvarje ny literär generation råkar oundvikligen i
strid med den föregående. Ju mer den jord på
hvilken den trampar varit uppg-räfd, undersökt och
befruktad af dess föregångare, desto mer öfverdrifven
är den i sin nmstörtningsfeber. Vi t. ex., vi voro
jn ursprungligen romantici intill midjan, nåväl, vi
reagerade kraftigt, och naturalismen förklarade krig
åt den skola, ur hvilkens led den utgått. I våra
dagar blir Btriden än bjttrare. Så mycket mer som

romanen nu kan anses uttömd. —–-Se på den

hop som skrifver, blott ytterst få af dem höja sig
öfver medelmåttan. Då kastar man sig in i det
äfventyrliga, i det okända. — — — Förutom denna
faktor ha vi reaktionen, som lageuligen följer hvarje
handling. Sålunda reagerar mysticismen emot
naturalismen. Man lösgör sig icke så Bnabt ifrån
ata-vismer; religionen har ingått i vårt blod och den kan
icke bläsas bort, af de demokratiska vindar, som susa
öfver vårt sekel. Man förändras icke med ens. Vi
Upplefva som bäst ett, mycket patetiskt moment i
mänsklighetens historia; efter att ha
arbetat och trälat med hopp om
belöning i en annan värld, se vi oss
plötsligen beröfvade alt hopp, all
tro. Människorna lia insett, att
religionerna blott ge eu illusorisk tröst
och då, innan de på allvar
öfverlämna sig åt förtviflan, fråga de
sig om det icke möjligen kunde
finnas’ någon sanning i de gamles
trosläror och, med ett stilla hopp
att icke bli bedragna, skåda de
tillbaka i tiden. Vi hade ju
påstått, vi män af vår generation, att
vetenskapen skulle ge oss lyckan,
att vi, tack vare deu. skulle skåda
Gnd ansikte mot ansikte. Ack! det
linnes alltid missräkuiugar i lifvet.
Vi ha icke skådat Gud, och vi äro
icke lyckligare än förr. Ocksä
upp-röres värt innersta fortfarande af
taukeu på döden ocli af frågan om
ett lif där bakom. Deu frågan
häller segt uti och skall nog icke snart
försvinna; sä mycket mer som konsten älskar dess
skymning och trifves däri. Jag för min del ser intet ondt
i att Iiteratnreu sysselsätter sig med chimärer, med
lögner. 1 mill romau Lonrdes jämför jag mänskligheten
med eu sjuk. som öfvergifven af vetenskapen söker
sin räddning i Madonnans armar, i (len
helbregda-göraude dammeu och i mysticismen. Han hoppas på
undret genuin tron."

Jag betraktade det bleka, nervösa, uästau
asketiska ansiktet framför mig med den skarpa,
melankoliska blicken. —–

„Ni talte om sjukdom", sade jag, „delar ni,
några lärdes Oßll filosofers åsikt oin människosläktets
förfall? Tror ui, att vi icke kunna jämföras med våra
förfäder?"

„Ni syftar på Nordau och hans sista arbete.
Jag känner houom. Den munnen tiluker ut all
möjligt. Våra förfäder! Mau har ju mätt dem och
deras rustningar. Nåväll De voro mycket små. Och
dummare än de, äro vi häller icke. Jag tror t. o. ra.,
att summan uf mänsklig lifskraft stegrats. Det
oaktadt konstaterar jag som häst i Frankrike eu ytterlig
känslighet, eu förfärande nervositet, och jag drar icke
i betänkande att tillskrifva deu tiduiiigsliteratureus
oerhörda spridning. Med alla dessa historier oni
försnillningar och förfalskningar ha sinnena råkat i oro.
I England tauu man vårt, tillvägagåeude
häpuadsvllk-kaude. Vårt laud är nu mera uäatau det enda där
rättvisan icke köpes och, dä alt går omkring, äro vi
fransmän äuuu ett mäkta ärligt folk.

PräSBeu gör sig skyldig till stora Bfverdrifter
och till beklagansvärda afslöjandeii. Då jag skref
La Débåcle läste jag de tyska geueralernea rapporter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free