Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o- 5
TIDEN.
53
De påstodo, att deras hasta spioner voro pnriserbladen.
Alla vilja tala. Men i krig ilr tystnad nödvändig.
Jag för min del skulle i fall af krig indraga alla
tidningar och försätta alt i belägringstillstånd.
Panamaskandalen ocli andra dylika hade bort kvllfvas
med energi. Frnnkriko behöfver ro. Det liar det
bevisat vid valen. Folket gör stora besparingar,
landet arbetar oerhördt. Jag afviker så här från
ämnet för att framhålla i hvilket psykologiskt, tillstånd
det nuvarande samhället faktiskt befinner sig."
„Men med alt detta tyckes ni vilja säga, att ni
föraktar det öfvernntnrliga?"
„Nej, jag föraktar det icke, men jag vill icke
tro därpå. Den 21 ang. foro fyra pilgrimståg från
Paria till Lourdes. En läkare sade mig vid stationen:
„Jag skickar gärna till dammen i Lourdes de
patienter, om hvilka vetenskapen misströstar. Nervösa
plågor stillas där ofta. Det förklarar jag mig lätt, men
sist, såg jag ett fall af Inpus, som läktes genom
vattnet i Lonrdes–och det — det smälter jag icke."
nNåväl, det iifvernaturliga har samma värkan
på mig — — jag smälter det icke."
„Och spiritismen ?°
„Det är alltid bedrägeri med i spelet, Alla
medier sluta med att afslöjas. För
öfrigt skulle jag, om jag en dag
blef vittne till en obestridlig
öfver-natnrlighet, känna mig i högsta
grad plågad; jag skulle icke tro
därpå och en strid skulle uppstå
mellan mina sinnen och mitt förnuft.
Jag skulle förlora min jämvikt."
„Således förnekar ni
altsam-man?"
„Nej, jag menar det icke så.
Jag tror, att det finnes dolda
krafter, som vi icke känna. För att
studera dem behöfdes ett helt
människolif. Det är ej af en femtio
års man, man kan begära dylika
ansträngningar. Dessutom ha vi
ju ingen tillämpning för dessa
krafter, ingen nytta af dem. Om de
blott skola inskränkas till et.t
sällskapsnöje, är det ju ingen vikt vid
dem. Man talar om värkningar på
afstånd, 0111 möjlighet att förgöra
sina fiender, men i så fall vore det
snart nog slut ined hela
mänskligheten –—"
„Men hur tänker ui er
framtiden?"
„Jag tror på nödvändigheten
af en ny religion — deu skall
socialismen hämta med sig en
tro på arbetet och lifvet."
„Tror ni det skall bli Tolstojs
religion?"
„ Nej, det. tror jag icke. Det
är ej så mycket barmhärtighet utan
snarare rättvisa, vi behöfva.
Tol-stois idéer äro för öfrigt alls icke
originella. Ryssarna ha egentligen
blott varit ett eko af ile franska
teorierna från år 48."
„ Men tycker ni ej, att
ungdomens mysticism bra mycket lutar
mot socialism och anarkism?"
„ Ungdomen är 1’ramföralt sekterist. Socialisten
Guesde, soin nu blifvit deputerad, är sekterist,
Dru-mout äfvenså, fastäu i motsatt riktning."
„Annu sex månader och vi äro färdiga!"
utropar ban och märk väl, det är nu 20 år som hau
upprepar denna fras. M. de Vogue är sekterist äfven
ball. Jag gläder 111ig åt att se honom i kaminarga
taga del i det politiska lifvet. Sanningen att säga
äro alla dessa män förelöpare; seklet hinner icke efter
dem; de springa för fort, — I mina tre sista
romaner skall jag behandla alla dessa så omfattande, sà
intressanta frågor. Lourdes, Kom, Paris. I ilen första
skall jag tala om den blinda tron, i deu andra om
de nykri8tues försök till försoniiig mellan förnuft och
iuy8ticism, i deu tredje skall jag slutligen visa
socialismens seger och de idéer, som frainförnlt äro mig
kära i denna mäktiga rörelse, som jag skänkt mitt
fulla förtroende. — Ack! om jag vore 20 år
gammal! Då skulle jag icke stänga mig inne med
bök-ker. Vi ha för mycket arbetat i literatur, det är
icke nyttigt; hainlla är bättre; ja, aum sagdt, vore
jag 20 ål- skulle jag egna mig åt socialism, åt
handling. Vi män uf vår generation, vi ha icke lefvat."
På tröskeln, medan han följer nt. mig,
återkommer Zola ilnnu en gång till sin bok om Lonrdes.
„Den npptar mig mycket", säger lian, ,ja,
förunderliga saker ser man. Jag måste tala med läkare.
Alt kan icke bortförklaras genom påståenden om
bedrägeri. Allvarligt, folk har blifvit hotadt, folk, hvar»
vittnesbörd man ej kan dra i tvifvelsmål. Dolda
krafter finnas — — vi känna dem icke. — — -—"
Det var en gång.
Af Eva Alm.
iSlut).
— Och tror ni ej munken sknlle återvändt till
trädgården, där han hört paradisfågelns sång, om det
stått i hans makt?
— Jo — om det stått i lians makt, men det
gjorde det inte. Trädgården var försvunnen och
paradisfågeln med den. Han kunde ej återvända, äfven
om ban aldrig så gärna velat, Alt var utplånadt
och förbi — utom minnet,
— Jag förstår. Det är ert svar, Gabrielle.
— Ja. Det måste så värr
De sitta bägge tysta en stund i mörkret. Så
ljuder åter hennes låga. dämpade röst.
— Hur vacker deu gamla sagau äudå uiåtte
varit, då deu ännu efter många år kan utöfva sin
makt öfver sådana ytliga, kalla världsmänniskor som
vi, så att vi för eu stund kunna glömma alt, aunat
och likt, barn vid skymningsbrasan tjusas af det
magiska — det var en gång.
llan svarar icke, och lion reser sig långsamt.
Vi ha ju suttit i mörkret, tror jag. Nu
skall jag tända lampan.
Också han reser sig.
— Det är visst mycket sent. Jag skall gå
nu. Godnatt, fröken Gabrielle.
Hon ber honom icke dröja. Hon tänder lampan
och säger utan att se på honom:
— Ni hittar inte lit i mörkret. Jag skall lysa er.
Hon tur lampan och går före honom genom
tantens rum och salongen nt i tamburen. De växla icke
ett ord, medan han påtager sin päls. Men då han
är färdig att gå, ser hon flyktigt, npp till honom.
— Ni är väl inte ledsen — Panl?
Han ler en smnla vemodigt.
— Nej, ni brnkar ju alltid lia rätt, Godnatt,
Gabrielle.
Han tar hennes hand, somihon räckbr honom,
bngar sig djupt, tvekar ett ögonblick och kysser den
sedan hastigt. Därpå släpper han den, vänder sig om
och går.
Fröken Hennings står några ögonblick stilla
med lampan i hand. Så drar hon en djnp suck,
reglar tamburdörren, går in i salongen och tänder
lampan på salongsbordet. Genom den rosenfärgade
slöjan sprider sig en dämpad rödaktig belysning öfver
det stora, eleganta rummet. Fröken Hennings sätter
sig till pianinot och börjar spela — sakta och
osammanhängande — ofta afbrytande sig för flere
minuter. Det Ur Mendels8ohns Lieder ohne Worte.
Ginevra.
Novell
nf Kurirn CasieMStooo.
(Från italienskan).
Blaiul ile många Iramståeude
arbeten jag sett hos en af mina
vänner, en målare, vilkte i
synnerhet två utmärkt vackra akvareller
min uppmärksamhet. Den ena
framstäld», bröstbilden af en ung flicka
af kanske aderton år. Hou hade
stora, mörka, jungfruligt, klara ögon,
tjokt, vågformigt, brunt hår, röda,
fuktiga och balföppna läppar samt
länder sä hvita som pärlemor., Dou
långa, böjda, tunna lialseu hvilade
på 011 ännu icke fullt, utvecklad
byst, men af eu sällsynt fulländning
uf linjer, beundransvärdt tecknade
af deu enkla dräkten. Och den
blå-ocli hvit|||t,iga klädningen angaf en
blygsam samhällsställning hos
bärarinnan, hvaremot det öfriga hos
detta hufvud till och med sknlle
hafva anstått en h&rtiginua.
Deu, som efter att hafva
beundrat den där akvarellen gick att
undersöka deu andra, föreställande,
älven den, en kvinlig b alffigur, borde
ovillkorligen träffas af den likhet,
som de bägge halffigurerna hade
sinsemellan, ehuru dc i många
afseenden voro en fullkomlig motsats
till hvarandra. Uuder det att deu
ena strålade af skönhet ocli hälsa,
var deu andra slapp och skrynklig,
lued beslöjad blick, hängande och
blåaktiga läppar, tunt hår, delvis doldt uf eu röd
haladuk, askgrå hy och ett sällsamt uttryck i
ansiktet liksom hos eu människa, 3om är ett rof for
hemliga sorger. Man fattade emellertid att de där
skrynklorna och deu där slappheten voro en följd mera af
lidanden än af åren: man fattade, att de där ögonen
en gäng strålat med liflig glaus och att dessa läppar
smålett samt att mau utklädande den där fysionomin
det sällsamma, rädda uttryck, soin artisten gifvit den.
Återfunnit, den adcrtonåriga unga flickans
oskuldsfulla och allvarliga ansikte. Äfven dräkten iiigut
likuande reflexioner. Den unga flickans dräkt var
enkel, men vårdad och i sin enkelhet nästan elegant,
den andras däremot vårdslösad, smutsig och trasig.
Och icke desto mindre framlyste bland trasorna
blå-och hvitrutigu klädningslappar, de där tyktes äga en
nära släktskap med den på första akvarellen målade
klädningen.
— Två porträtt? frågade jag.
— Ja — svarade artisten — men det ena Ilr icke
fullbordadt, och det audra är ondast en skizz ur
minnet.
— .-vfveu i detta fall — tillade jag — liksom
i all många audra ha’ vi en ful person, som liknar
Vy från Lappland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
