- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
54

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

54

en vacker. Jag vill slå vad, att det llr nior ocli
dotter eller måhända två systrar med en
anmärkningsvärd skillnad i ålder.

Målareu svarade icke genast, men gick ett hvarf
omkring i rummet, stannade därefter framfor den unga

flickans bild ocli berättade:

* *

*



„Hon hade ett vackert och poetiskt namn.
Gi-tievra. Hon var barnjungfru hos ett herrskap ifrån
provinsen, eu viss markis Torriani, som for någon
tid sedan flyttat iu till staden och hvilkens
bekantskap jag händelsevis gjort. Herrn, lunrkis Antonio,
uppehöll sig nästan ständigt på landet lör att, tillse
sina egendomar; lians hustru, markisiunan Eleonora,
tyktes öfvertygad att hafva fylt sin mission här på
jorden, sedan hou gifvit lif ål åtta barn, hvaraf
endast, tre kvarlefvande, och tillbragte största delen af
dagen på en divan med stängda fönster och nedfälda
gardiner. Af de tre öfverlefvande barnen voro Tullio
och Lnisa ännu små och anförtrodda i Giuevras vård.
Den unga markisinnan Julia däremot var en fjorton
eller lemton års flicka med lormer och sätt som en
kvinna samt mycket lång för sin ålder. Hon var
icke hvad man säger vacker, och i första ögonblicket,
då man såg henne med hennes klnmpiga kropp och
hennes glåmiga ansikte, skulle man aldrig i lifvet
hafva tilltrott henne en okultig och häftig böjelse.
Man behöfde emellertid endast hiira henne tala för
att förstå, att den värkliga härskarinnan i huset var
hou och att hon hvarken var rädd för den
frånvarande fadern eller den sysslolösa modern eller en
gammal guvernant, som ständigt hängde efter heime.
Den unga markisinnan Julia hade tagit sig an att
beskydda Ginevra med sin karaktärs egna ifver och
berömde sig af att hafva befriat henne från ett lif
al’ umbäranden och möder. Ginevra tillhörde en
lattig ocli spetälsk bondfamilj; och 0111 hou fortsatt att
lifnära sig med unketi polenta, att solva på eu
halmknippa, att ströfva som eu dragare om sommaren och
att gå och tigga från koja till koja om vintern, skulle
det icke hafva dröjt länge, innan hon bli 1 vi t vanställ!
likasom hennes föräldrar. Men nu tyktes Ginevras
framtid försäkrad. Den nuga husmodern had tagit
henne under sina vingars skugga, uppfostrade henne
lärde henne läsa och skrifva, klädde henne, som hon
behagade, med ett ord hon ville af henna göra en
kammarjungfru med cliic, som hou ämnade taga med
sig, niir hon blifvit gift.

Detta tal om giftermål var långt ifrån att vara
något joller; tvärtom talade den unga markisinnan
däroui på fullt allvar och såsom en alt annat än
aflägsen sak. Och sanningen att säga antydde hetmes
sätt att vara en brådmogiiad al instinkter, som borde
hafva kommit föräldrar, mindre sysselsatta och mindre
vårdslösa äu markis Antonio och markisinnan
Eleu-noru, att allvarligt tänka därpå. Det hände sålunda
ofta, att jag blef tvungen att med eu viss
reservation temperera hennes vurma aympatibevis, som jag
var långt ifrån att tillskrifva uågon min personliga
förtjänst eller något företräde, som hon beviljade mig
framför andra iudivider uf mitt kön.

Vid den tiden hestälde herrskapet Torriani al
tuig porträtten af de bägge barnen Tullio ocli Luisa,
som jag skulle gruppera på en tafla tillsamman med
en deras präktiga vindthund, vid namn Lauipo.

— Sedan måste ni älven måla mitt porträtt —
sade Julia till mig men jag vill inte grupperas
tillsamman med uågon: jag vill vara ensam.

Emellertid infunno sig barnen Torriani,
ledsagade af barnjungfrun, och hunden hvarje dag hos mig
samt gålvo beundrandsvärdu prof på villighet och
tålamod. Jug var emellertid icke rätt belåten med mitt
värk; Lumpo lyckades förträffligt, men de bägge
barnens hulvudcn ville aldrig tillfredsställa mig; jag tunn
hos dem hvarken lif eller relief eller färg.

Jag betogs understundom at’ en obetvinglig
viljelöshet, och det hände mig, att jag en lång stund
kuude stå ined penseln i hand uch betrakta, i stället
för Tullio och Luisa, deu utmärkt vackla
barnjungfrun. Om jag hade kunnat lå måla hennes porträtt!
Det var eu typ, värdig att iuapirera eu artist.

Jag hade då en atelier på nedre botten med eu
liten trädgård utanför, till hvilken man kom lit
genom en liten sidoport. En dug, då deu där porten
stod öppen, visade barnen lust att gå ut, och jag ville
icke blott tillfredsställa deras önskan, utan tillkallade
un gosse, aom tjänstgjorde som trädgårdsmästare,
tillsade honom att klättra upp i ett körsbärsträd och att
plocka ued några af de vackraste och mognaste köra-

TIDEN.

bären för mina amå gäster. Man kan lätt tänka sig,
att Tullio och Luisa sedan den dagen gärna infunno
sig bos mig. Efter att. halva sntt.it. en half timme
så där, började de blifva oroliga på stolen ocli se åt
trädgården till. Lampi), icke tyglad uf någon mänsklig
hänsyn, skäldo klart, ooh högt., och skrattande skänkte
jag fångarne friheten,

En morgon yttrade jag till Ginevra:

— Inte behöfver ni gå ut i trädgården?
Någon fara förefinnes ej, och Tullio ocli LuiBa äro
tillräckligt vaktade af trädgårdapojken och handen. Stanna
inne, och låt mig försöka måla ert porträtt.

- Ah, hvnd tycker herrn? — svarade hon
starkt rodnande. — En bondflickas porträtt?

Kära barn — tillade jag — lör oas målare
är en vacker bondflicka bra mycket mem vän än en
fnl prinsessa, och ni, Ginevra, är värkligen
förtjusande. — Hon blef alt mera förlägen, och heniiea
bryderi förlänade henne ett, nyt.t behag. — Med ett
ord — återtog jag med en viss myndig min — sitt
bara stilla och låt mig hållas.

— Men herrskapet . . .

— Ah, herrskapet kan inte finna något ondt
däri. Det svarar jag för . . . Det är emellertid
onödigt att aäga någonting förr än alt är färdigt.

Ginevra vågade ej fortsätta med sina
invilnd-uingar.

Till Tullio och Luisa, eftersom det var
omöjligt att dölja hemligheten lör dem, sade jag, att om
de kunde tiga, så skulle jug skänka .lem någonting
riktigt vackert.

På aå sätt målade jag "tre eller fyra dagar å
rad, under det att barnen sprungo i trädgården, på
den vackra unga flickans porträtt, då och då
afbrytande urbctet för att söka få ett samtal i gång.

1 början lyckades jag endast plocka ur Ginevra
enstafviga ord, men inoiu kort blef hon mudigare och
svarade ohesväradt på mina frågor. Hon egde eu
ljuf, harmonisk röst, som behagligt smekte örat, hade
ett öppet, och oskyldigt sätt, som ökade tjusningen uf
hennes person. Jag frågade henne oui hennea
förflutna, oeh hou beskref för mig eländet utan öfverdrift,
men ined sällsam värkan, talande om den köld och
hunger bon lidit.

— Gud ske lof — ande jag till henne eu gång
— nu är det annorlunda.

— Ja, för mig, ja, — svarade hou, — men
då jag tänker på att mina föräldrar ännu lida, tycker
jag, att jag är så dålig.

— Jag liar likväl hört at’ markisinnan Julia,
att ni hjälper edra föräldrar uch att ni hvarje månad
skickar dem edra besparingar.

— Tacka för det . . . Om inte mamma varit,
haile jag alt varit kvar pä landet . . . Men mamma
var så euvis, så. „Du får det, bättre och därigonom
vi också."

— Er mor hade rätt.

Ja visat . . . men ibland är jug Bä ledsen
aå . . . Förlät sa mycket . . . men jag kan inte tala
med någon däroui.

— Inte ens med er husmor?

Inte ens ined henne . . . hou tycker om mig
mer än jag förtjänar, men skulle skratta . , .

— Ni bar således större förtroende till mig än
till markisinnan Julia?

Ginevra rodnade starkt, hvarefter hon slående
ned ögonen knappast hörbart hviskade: — Ja. —
Måhända förvånade hon sig själf öfver svaret, men
hou förstod icke att narras.

— Präktiga flicka! — utropade jag rörd.

Den där dagen, då hou gick sin väg i sällskap

ined barnen öppnade jag själf dörren för henne och
följde henuc med blicken, lila hon svängde om
gathörnet.

I sanning började jag icke blifva rädd för, att
jag på allvar skulle förälska mig i Ginevra. Den
fysiska skönheten liar alltid på mig liksom på alla
artister utöfvat en oemotståndlig tjusning och Ginevra
tyktes inig i detta ögonblick vara eu al de
vackraste kvinnor jag någonsin sett. Men hon behagade
mig icke allenast lor sin lysiaka skönhet; jag fann
lioa henne eu enkelhet, ett medfödt behag, som jag
förgäfves skulle hafva sökt hos de klumpiga
bondkvinnor, hvilka tjänade aom modeller hos mig, eller
hos de artificiella damer, som besökte miu atelier.
Jag hade emellertid ännu icke tappat hufvudet, till
deu grad, att jag icke fattade, att. denna
kärleksförbindelse icke kunde föra något godt med sig. Att
gilta mig med Ginevra tänkte jag aldrig på; mer än
tanken på ett olagligt ttkteuakup förakräkte mig
deu pä ett äkteuakap i allmänhet, det må nu hafva

K:o 7.

varit lagligt eller olagligt,, och hvad det beträffade
alt bedraga den stackars flickan för att tillfredsställa
en nyck, var det eu aak, som var motbjudande såsom
ovärdig en hederlig man. På två eller tre gånger,
tänkte jag för inig själi, skall akvarellen vara
färdig, och några få 8ittniiigar till skola vara
tillräckliga lör att äfven sluta barnen Torrianis porträtt.
På så sätt kommer all näring till denna gryende låga
att försvinua.

Dagen därpå likväl, då jag återsåg Ginevra,
förekom det mig, aom om det skulle behölvas långt
flere än två eller tre gånger för att af min akvarell
få ett fullständigt arbete. Antingen bedrog jag mig,
eller hade deu älskliga flickans uppsyn ett ovanligt,
melankoliskt och taukfnllt uttryck, aom om hennes
lilla hjärta fått en ny sorg. Och så stark är vår
fåfänga, att tanken på att icke vara främmande för
denna sorg, i stället, för att bedröfva mig, nppfylde
mig med obeskrifligt inedlidande. Intet tvifvel längre,
Ginevra hyste för mig livad hon kanske ännu aldrig
hyst för någon man; hon darrade för uiiua blickar
liksom turturdufvan, som ser falken kretsa öfver sitt
hufvud, darrade, såsom Margareta borde hafva
darrat 1 Faust8_ närhet. En röst inom mig aade mig,
att. Giuevra, om jag velat, icke skulle halva varit i
Btåud att neka mig något, och jag var på vippen
att tro mig en hjälte, eftersom jag icke ämnade
missbruka min styrka.

Då jag öppnade trädgårdaporten, rörde sig den
unga flickan för att iölja barnen ut.

— Hvad nu då? sade jag lieune. —
Stanna kvar,

— Låt mig få gå — svarade hon bedjande —
Porträttet är ju redan färdigt,.

— ViBst inte . . . Kom tillhaka och sitt.

Hon tvekade.

— Ginevra — återtog jag — hvad fattaa er
denua morgon?

— Ingenting. Hvad skulle det vara?

— Likväl fins det någonting i ert ansikte i
dag, som icke fans där i går och icke häller de
föregående dagarne, någonting -— hviakade jag i
hennea öra - som jag absolut vill inlägga i ert ansikte.

— Nej — tillade hon nästan förskräkt. —
Lat mig få gå, låt mig lå gå upprepade hon därpå
två gånger.

— Giuevra återtog jag strängt — neka
inte lill, att ui är alldelea olik er i dag . . . Har ni
inte längre förtroende till mig?

Iluti höll hufvudet sänkt utan att. attalu ett
euda ord.

— Ni tror mig icke längre vara er vän?

— Jag skulle vilja tro det. — sade hon, i det
hon låugsnmt såg upp med Bina af tårar fuktiga
vackra ögon. — Men, nej, nej ... en så fin herre
kau inte vara vän till en så fattig stackars flicka.

— Hvad ni är orättvis, Ginevra! . . . Hvarför
gråter ni v . . . Se så, säg mig. hvarför är ni ledsen ?

Jag försökte fatta hennes hand, men hon drog
den skyndsamt tillbaka och närmade sig ånyo
trädgårdsporten.

I detta ögonblick kommo de bägge barnen jämte
hunden Lampo bullersamt inapringande i min atelier.

— Julia är här, Julia llr här — ropade i
korus Tullio och Luisa. Hou gick alldeles uyss förbi
grinden och sa1, att hou skulle komma in.

Och utan vidare skyndade de i väg att öppna
för henne.

— Jag har kommit i ett ögonblick af sträjk
— yttrade deu unga markisiunan, i det hou aftog
kappan och kastade deu på guvernantens arm. —
Jag vet uog, att ungherrskapet häl’ springer omkriug
och leker i trädgården och åter körabär i stallet för
att sitta för porträttet . . . Kors, Giuevra, hvad dn
är röd i ansiktet! Kanske också du springer och
leker i trädgården? . . . Det akulle altså vara roligt
att få se ilen där taflan? . . . Ah, se där är den ju
. . . Snart färdig, kun jag tycka . . . Inte illa . . .
man Lainpo är deu mest lyckade . . . Lampo, känner
dn igen dig? —- Markisinnan Julia fortsatte att gå
omkring i atelieren med lorguettou hvilande mot
näsan. — Nej, meu se — utropade hon plötsligt, i det
hon stannade framför akvarellen, som jag icke fått
tid att dölja, och låtsande en föga uppriktig
öfverraskning. — Nej, men se! Se det här är något nytt.
Giuevras porträtt!

— Ja — svarade jag — det var eu min nyck
. . . Jag ville bereda er eu öfverraskning. Men jag
vill svära pä, att de där bägge oatyriiigarua — jag
pekade på Tullio och Luisa — iute kunnat tiga.

(Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free