Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
når man högre och högre oeh |Br känna utan värkens
alla akrymslor neil vrår. Efter många misslyckade
lörsök, många bittra missräkningar har bärget
ändtligen blifvit sä väl ntspinnoradt, att endast det sista
svfirn stycket återstår. Ett lyckträff, en ovanligt
snöfri sominnr, en nyöppnad skrefva etter ett
nedstörtad!. klippstycke äller kanske en tvingande
nödvändighet att vika af på någon list, som inan hittils
ansett rådlignst att nndvika, och målet är hnnnet.
Snart följer den ena expeditionen efter den andra
den uppBÖcta vägen, men ännu länge är bilrg|ätton
en farlig hnse. som endast de mest vana vågn Rig på
försedda med alla bärgbostigarekonsteiis hjälpmedel,
broddnde bärgskor, stogjärn, isyxa, alpstaf och starka
rep, och vägledda af de säkraste infödda förare.
Den hiskligaste af alpjättariis ilr onekligen
Matterhorn. Från byn Zermatt i Vallis ser man don
refia sig brant ocli hvass som en lejontand tnseu
meter ölver de omgifvande isfälten, hvilka själfva nå
upp till en höjd af 3,400 meter öfver hal vet. Dess
väggar äro så branta, att is och snö ej få fäste på
dom. Blott, strax efter ett snöfall äro de som
beströdda med små bländhvita papperslappar, men under
dagens lopp komma de hvita Häckarne neddtuisaude
som dånande laviner.
Nu för tiden bestiges Matterhorn hvarje sommar.
Högt uppe i dess Bkrefvor hafva två turisthyddor
blifvit uppförda, där bärgbestigiirue kunna tillbringa
natten, och på de vådligaste ställeua äro järnkrampor
inslagna i bärgvilggeu eller hänga järnkedjor för att
underlätta klättrandet.
Men Matterhorns eröfring är ett. af ile
hemskaste kapitlen i bärgaportens historia. Den nyligen
aflidne berömde fysikern professor Tyndall gjorde 1860
det första fåfänga försöket att nå dess topp.
Försöken upprepades sedan årligen, i synnerhet af honom
ocli af bärgbcstigareknngcn Whymper, än från den
italienska sidan, äu från den schweiziska. Slutligen
1805 lyckades företaget, för Whymper, men med
hvilka offer!
Den 12 juni kora Whymper tillsamman med
deu adertonåriga lörd Douglas från Aostadalen öfver
Mutterjocli till Zermatt. I ett litet kapell högt uppe
pä fjällplatån vid Schwarzsee kvarlämnade tält, rep
och andra förnödenheter för bestiguingeu, och i
Zermatt legdes till förare den gamle bepröfvade Peter
Taugwalder, som redan lindé varit åttio gånger på
toppen af Monte Kosa. Samtidigt infunno sig i
Zermatt tvänne engelsmän, hvilka äfvenledes beslutat ett
afgörande stormniugsförsök mot det obetvingliga
bär-get. Den ene var en gammal och van bärgbestigare,
prästen Ch. Hudson. Hans vän Hadow var en ung
man, som nyss med framgång pröfvat sin duglighet
på Mont Blanc. De hämtade med sig eu af de
bästa Montbhincförarne, Michael Cross. De båda
expeditionerna beslöto att sammanslå sig till ett
gemensamt försök, ooh gubben Taugwalder tog med sig sina
båda söfter såsom bärare.
Den trettonde juni kl. ’/a 6 bröt karavanen
upp. Dagen var klnr och härlig. Promenaden
genom daleu och upp till foten nf bärget gick snabt
och bekvämt. Från kapellet vid Schwarzsee
medtogos förnödenheterna, bland annat tre rep, ett 200
fot långt al engelska nlpklnbbens patenterade sort, ett
ännu starkare af fSO fots längd oeh et,t lättare rep
om 200 fot. Kl. 11 hade man hunnit till foten af
den skarpa kam, som bärget nedsänker mot nordost,
och el ter en timmes klättrande hade man fuunit, en
användbar tältplats 3,300 meter öfver hafvet. Medan
tältet lagades i ordning gjorde ett ]mr af törarne en
rekognoseoringstur uppåt och kommo tillbaka med deu
glada underrättelsen att de funnit en väg, som säkert
sknlle leda till målet. Resten af dagen tillbragtes
därför I ilen aiigenäinuste sinnesstämning där uppe i
örnnästet, Och natten slöt våra äfventyrare i eu
stärkande sömn.
Långt, före dagbräckningen voro alla åter på
benen. Den yngsta Taugwalder lämnudes kvar i
tältet: alla de öfriga bröto npp så snart
gryningstøu-sot tillät det. Klättrande med händer och fötter
uppför den skarpa kammen uiorl afgrunden på ömse sidor
nådde sällskapet en stund efter soluppgången på 3,900
meters höjd en plats, där do kunde hvila eu half
timme, och kl. 10 eu annan hviloplats blott tvåhundra
meter uuder toppen. Men här reste sig bärget
lodrätt. upp och det var omöjligt att på denna sida komma
vidare- Sällskapet kopplade stadigt ihop sig med
repen och vek af åt höger längs en brant sluttning,
hvars fortsättning nedåt öfvergick till ett för blicken
osküujbnrt bråddjup. Sluttningen var öfverklädd med
TIDEN.
ett tunt snölager ocli klippkanterna, som här och där
stucko fram ur detsamma för att frosta en att taga
stöd, voro öfvorisade och glatta som glas. Qletschern
blänkte insen meter nedanför. Långsamt och
försiktigt, hnggande trappsteg i snön, skredo de djärfve
snedt, uppför donna 90 meter höga brant. Hadow
var osäker och behöfde ständigt hjälp. Småningom
biel stupan mindre brant ocli uppstigningen gick lättare,
så att Grez och Whymper slntllgen knnde öfverge
de andra och ila fiirut till toppen, Något före Id.
2 vern alla samlade där uppe, 4,482 meter öfver
hafvet.
Matterhorn var eröfradt! Och hvilken belöning
gaf ej den storartade utsikten lör uppstigningens
mödor! Svindlande djupt, nedanför den snüUlktu
toppen lyste isbräertia på alla sidor, i nordost låg
Zer-rantt som en hop ljiian punkter i dalbottnens disiga
grågröna famn och i söder syntes byarna i Val
Tour-nanche och Aostadalen. Och rundt om böljade
Alpernas isiga kammar och toppar som ett i raseri
stel-nadt haf, utom i sydost, där Piemont» och
Lombardiets slätter förlorade sig i en |jna töckenalöja hort
emot Gremonn och Parma, kransade af Apenninernas
mörka våglinje. Sknlle luften varit fullkomligt fri
från dunster, så hade till och med Corsikas bärg
kunnat skönjas öfver Apenninernas kedja. Ehuru
ingen kände sig trött, dröjde sällskapet en hel timme
på sin luftiga obolisktopp, njutande af det
öfverväldigande panoramat.
Nedstigningen är oftast svårare än
uppstigningen, i synnerhet för den ovane. Croz var därför ej
så litet orolig för utgången uf äfventyret, då Hadow
och Douglas nita visat sig oB&kra. De noggrannaste
försiktighetsmått vidtogos därför, då återfärden skulle
begynna. Croz gick i spetsen Håsom den starkaste
af dem alla och Hadow föl jde omedelbart efter honom.
Hudson, säker på foton som en förare, intog den
tredje platsen och efter honom kom Douglas, som
följdes af gamle Taugwalder, deu starkaste karlon
näst Croz. Whymper och sonen Taugwalder skulle
slnta tåget. Medan ile andra bundo sig stadigt fast
vid hvarandra uied repen afslutade Whymper en
land-skapsteckning, som hau påbörjat. Eu af deltagarne
ropade då, att de glömt deponera ott dokument mod
sina nuuin där uppe, och medau Whymper utförde
detta värf, Hut.te aig karavanen i rörelse utför den
isiga branten. Man nedsteg ytterst försiktigt och
långsamt; ej uier än en i sänder lick röra sig.
llep-längden mellan de enskilda deltagarne var 20 fot,
Whymper och den yngre Taugwalder kommo nn efter
och följde siuseinellan hopbundna det öfriga tåget en
kvart timme, till dess ban på Douglas’ bön
suinmuii-knöt sig äfven med den gamle Taugwalder. Sedan
detta skott fortaattea nedstigiiingon på samma
försiktiga sätt. Ingeu fink röra sig innan alla kände
sig stå fullkomligt säkert. Då flck turvis en af
sällskapet söka sig ett pur steg vidare och åter fatta
stadigt fotfäste.
Hadow var så nsäker, att Croz uästan bela
tiden måste hjälpa houom, taga i lians fot och placera
den på lämpliga atäUen. Dessa, som gingo främst,
hade att passera omkring ett klipputsprång. Hadow
var lyckligen placerad. Croz vände sig om för att
taga ett steg. Då anufvade deu unge eiigelsmauueii
och gled nlfiir branten. Kepet spändes; Hudson
ryktes från sin ställning och gled efter. pStåi- du
stadigt?" ropade Donglas till gamle Taugwalder, och
i nästa ögonblick ryktes deu unge lorden med 1
fallet- Whymper och de båda förarne från Zormutt
grepo stadiga tug i klipporna och spärrade med
förtviflad kraft sina broddade skor mot mjirken. Tåget
mellan dem var fullkomligt spändt. Douglas’
nedstörtande kändes dem alla därför på en gång söm en
elektrisk stöt. Otvifvelaktigt hade de olin störtat
ned, men bakom Douglas skars repet al mot en hvass
klippkant, och med fasa sågo de tre kvarblifue sina
löljeslagare med uppsträkta händer rutscha utför
branten.
Nästa öguiiblie.k hördes ett hjärtslitande
„Omöj-ligt!" och ett ångestfullt anskri. Det var Croz, som
ståndaktigt uthärdut spänningen i repot vid Hadow»
ocli Hudsona fall, men nn ej längre kunde härå
bördan. Äfven han drogs mot afgrunden, och inom några
sekunder voro alla fyra försvunna nr de
kvarblif-nes åsyn. Som en lavin slungades de olycklige mot
djupet, störtade utför afsats efter afsats, där endast,
örnen satt. sin fot, Douglas’ lik blef hängande på ett
klipputsprång, de öfrigas kroppar föllo ned på
glaci-äreu, tnaeu meter iljnpt uuder isbrauteii, där Whymper
och de två Taugwalder stodo stelnade af fasa.
N:o 10.
De båda förarne från Zermatt darrade så, at1
Whymper förtviflade om siu egen och deraB
räddning-De gräto Bom barn och kunde på en half timme ej
röra sig ur lläcken. Sedan man omaidor nedstigit till
en säker plats, undersökte Whymper den efter
Donglas kvarblifna repstumpen och fann till sin häpnad,
att det var det svagaste repet af de tre, hvilket
in-gnlnnda hade bort anlitas för detta bruk. I hvilken
sinnesstämning de tre männen fortsatte nedstigningen
kan lättaro tänkas än beskrifvas. Så långsamt gick
det framåt,, att do hlefvo öfverrasknde af mörkret,
då de ännu befunno sig nära 4,000 meter öfver
hafvet. Efter en isande natt tillbragt på en trång
bårg-afsats kommo de lyckligt neil till tältplatsen och
inträffade i Zermatt den 15 jnni närmare middagstiden
med den uppskakande underrättelsen om expeditionens
utgång.
Tre dagar sonare lyckades fyra italienare uå
den farliga toppen och återvände lyckligt därifrån.
Och två år senare följde till och ined en ung flicka,
Folicité Carrel, med sin far ocli några andra
savoyar-iler dit npp. Hon Btannade visserligen hundra meter
nedanför deu högsta spetsen, men sedan dess hafva
mer än en gäng uförvägna kvinnliga turister trampat,
Matterhorn» hjässa. Matterhorn gäller ej ens mer
som ett „ farligt" bärg. Och snart skull den stolte,
jätten profaneras med en tunneljärnväg, så att. hvarje
liten turist skall kunna skryta öfver, att han stått på
Matterhorns topp.
Fina gäster.
Berättelse af Georg Jachmann.
(öfversättning).
En lätt vind drog fram öfver Neva-flodens mörka
vattenyta ocli lyfte här och där på deu ttita dimslöja,
som låg utbredd öfver dess böljor. Med denna bild
från den kalla norden och med den melankoliska
stillheten i omgifningarna öfverensstämde blott föga en
lefmidsglnd visa, som väl på sin tid författats af
någon speleman i Italiens sköna land.
Den sjungande var en smärt yngling på
om-kiing tjugu är. Vid hans aida satt en ung flicka
med guldgult hår; lion bilde lagt sin arm omkring
ynglingens hals och lyssnade andäktigt till melodin.
— Filippo, hvart har dn tagit vägen? hördes
plötsligt en kvinnoröst.
Ynglingen tystnade genast och hviskade till
flickan:
— S!.t alldeles stilla, Maruschka! Dot är mamma.
— Hvarför döljer dn dig för din mor, Filippo?
frågade flickan, då kvinnan åter begifvit sig in i
det lilla närbelägna bjälkhnset. Du är dock en man,
som inte raeru behöfver vara rädd för riBet.
— Hon får inte veta, att. vi två hålla af
hvarandra, miu skatt! sparade Filippo hastigt.
Hvarför inte? Skäms du öfver mig?
— Hin- kan det falla dig in, svarade han och
slog armen omkring hennes lif. Men behöfver hela
världen veta, att vi äro så lyckliga? Mödrarna tänka
ofta belt annorlunda än denis barn; och det skulle
endast bli bråk, om jag berättade altsamniau för
’.henne.
— Jag förstår dig Inte riktigt, svarade flickan
eftertänksamt. En gång måste dn dock säga henne
det; ocli jng liar alltid t.ykt, att vi handlat orätt i
att vara fästefolk, utan att din inor viste det. Lofva
mig nu, att du talar om det för henne, Filippo!
Inte saut, det gör du nog för din MaruBcbkas skull?
— I dag går det sannerligen inte, Maruschka!
svarade Filippo och skakade på hufvudet. En
annan gåug , . .
— Det säger dn alltid! afbröt hun. Hva’ 8ka
folk tro till sist?
— Jag ska tala om det för mamma, Marnschkn,
men blott inte i dag . . .
— Emedan dn inte håller af mig, afbröt hon
honom ånyo och började gråta. Älskade du mig som
jag dig, hade dn för länge sedan sagt din mor alt.
Marnschkas tårar åtgjorde utgången; Filippo
kände sig öfvervunnen och måste, innan de skildes,
lofva att öppna sitt hjärta för modern redan samma
kväll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
